Just to ruin everything for those with perfectionist tendencies by Joybot (Licens: Creative Commons)
Klockan är slagen och kaffet är lika slut som kolhydraterna i spelarnas armar. Kanske kan man också ana att spelet har blivit lite nött på vissa ställen av den extra ansträngningen? Klart är i alla fall att en likgiltig ton präglar samtalet och dragen går fortare och blir allt mindre genomtänkta. Någon går på toaletten, en annan undersöker spännande utfällningar i källarväggen och en tredje äter godis hen egentligen inte tycker om. Ingen orkar helt enkelt hålla på längre. När Någon kommer tillbaka från toaletten och konstaterar att det ännu inte är hens tur att spela utsöndras primitiva ljud med rester av ”inte ens min tur”, ”vad fan” och ”måste hem och städa nu”.
Endast en spelare är oberörd av skeendena runt omkring. Hen sitter böjd över spelet med pannan i djupa veck. Den ena handen fingrar förstrött med några stackars komponenter medan den andra svävar fram och tillbaka mellan två ställen på spelplanen; det tycks vara svårt att bestämma sig för något. Låt mig presentera Perfektionisten.
Perfektionistens är en spelartyp vars utmärkande drag är… ja, vilka är de egentligen? Man skulle kunna påstå att hen alltid gör perfekta drag, alltid tar lång tid på sig på sin tur eller att hen är jätteduktig på brädspel och alltid vinner. Men, det skulle vara att göra det lätt för sig. Ett eller flera av kriterierna jag nyss nämnde kan visserligen stämma (och gör det ofta), men sanningen kan faktiskt också visa sig vara den motsatta. Perfektionisten är en spelartyp som, såhär i symtomens stora tid i rampljuset, kan vara otroligt svårdiagnostiserad med hjälp av enbart fysiska och beteendemässiga betraktelser. Men, via en enkel trepanering kan vi ta oss in i Perfektionistens inre och där framträder ett tydligt mönster:
Avsikten. Man brukar ju säga att det är tanken som räknas och det stämmer verkligen i Perfektionistens fall. Hen vill… nej, kräver helt enkelt att varje drag hen gör ska vara optimalt utifrån rådande förutsättningar. Gott nog duger aldrig, oavsett om spelet precis har börjat eller befinner sig i ett avgjort slutskede. Hur detta uttrycker sig för offren beror mycket på prestandan i Perfektionistens integrerade arbetsminne; ett stort RAM-minne ger generellt en snabb och duktig Perfektionist medan sämre kapacitet genererar mer väntetid och eventuellt, men inte nödvändigtvis, mindre perfekt brädspelande.
Hur är det då att spela med en Perfektionist? Tja, min upplevelse är att man ofta förlorar spelet och får vänta väldigt mycket på sin tur. Det är nämligen så, förstår du, att Perfektionisten inte är rädd för att ta tid på sig. Det optimala draget kräver omsorg så om det dröjer tills någons mormor har självdött är fullständigt egalt. Inte sällan passar Perfektionisten också på att, efter att själv ha haft turen i 10-15 minuter, invadera och avbryta efterföljande spelares drag med frågan ”får jag ändra mig?”. Hen har då upptäckt ett sätt att göra sitt redan optimala drag ännu bättre och det kan givetvis inte lämnas utan åtgärd. Förvånas heller icke om hen blir så ivrig inför sin nästa tur att hen försöker stressa medspelarna, som redan är snabba och lätt irriterade över Perfektionistens senfärdighet, att spela fortare.
Man bör kanske, med ovanstående som bakgrund, ifrågasätta Perfektionistens sociala kompetens något. Att brädspela är en social aktivitet och när det får stå åt sidan i felfrihetens tecken blir det sällan särskilt roligt för medspelarna. Perfektionisten bryter tyvärr allt för ofta mot brädspelandets grundregel 1a: Var rolig att spela med. Och ja, jag tittar på dig också Regelryttaren.
Så, vad ska man då låta bli att spela med Perfektionisten? Jag gissar att du nu vrålar ”strategispel” allt vad du orkar och det är givetvis helt rätt. Strategispel med en Perfektionist kan vara en plåga utan dess like. Men, eftersom svaret kan tyckas så självklart vill jag passa på att lyfta fram något annat minst lika plågsamt att akta sig för:
Tematiska spel. Där har du något att se upp med. För att minska belastningen på hjärnkontoret tenderar Perfektionisten att klä av spel sina teman och berättelser. Allt vackert och kreativt monteras ner och hen kallar istället saker för just det de är i sin fysiska form. En diamant kallas en kub, ett månlandarkort blir bara ett kort och ödestärningen reduceras till bara tärningen. Detta får störst effekt för flest om spelet man ägnar sig åt är ett tematiskt samarbetsspel à la Mansions of Madness eller Unfathomable, men vilket spel som helst som mår bra av sitt tema kan förstöras på detta sätt. Tänk dig till exempel ett parti Agricola (spela inte strategisspel med Perfektionisten sa jag ju!) där djuren benämns som kuber och där yrkena, istället för sina tematiska titlar, kallas ”det här kortet” när de spelas ut. Jag brukar försöka att inte bry mig och behålla min egen tematiska illusion men i längden orkar man aldrig, speciellt inte om övriga deltagare också bryts ned och berövas sin tematiska entusiasm. Ironiskt nog brukar Perfektionisten säga att hen gillar teman, men det tycks likväl alltid vara bortglömt när spelet ligger på bordet.
Förresten. Spela inte samarbetsspel överhuvudtaget med en Perfektionist, tematiskt eller ej. Hen förvandlas nästan alltid till en otäck alfa-spelare som försöker detaljstyra precis allting som både du och alla andra ska göra. Varför låta lägre stående intelligenser hantera så viktiga saker som ett potentiellt perfekt drag, liksom?
Avslutningsvis en liten hälsning till dig, kära Perfektionist: Lägg pussel, för helvete. Resten av ditt liv.
