Speltyp: strategispel Antal spelare: 2-4 Speltid: 90-120 min Ålder: 12+ år Tillverkare: Funtails Glen More II: Chronicles på Boardgamegeek
I en engelsk ordbok från 1755 beskrevs havre som ”en gröda som i England ges till hästar, men i Skottland livnär folket”. En skotte svarade då ”och det är därför som England är känt för sina hästar och Skottland för sina karlar”. Det är väl just den här sortens anekdoter som gör det så lätt att älska Skottland, inte sant? Man gör sig gärna en bild av att människorna är modiga, starka och envisa. Fåren är lurviga och höglandskossorna likaså, för att inte tala om de nakna benen under kiltarna. Whiskyn flödar, precis som de vilda forsarna mellan de vackra, skrovliga bergen. Som skottofil var det alltså med höga förväntningar som jag lyfte på locket till Glen More II: Chronicles.
Men ni vet hur det är med förväntningar? Det krävs alltid lite extra för att infria dem. Glen More II: Chronicles är ett genomtänkt spel med goda möjligheter till variation (med vissa förbehåll, mer om detta senare). Dess komponenter är inte tillverkade av någon bakfull praktikant med darrande händer utan består av tjocka brickor, skickliga teckningar och välformade träresurser. Spelet kanske inte skulle överleva ett kärnvapenkrig, men om man råkar spilla ut sin dubbla whisky mitt på bordet så går det nog fint att fortsätta spela tämligen obekymrat strax därefter. (Tunnorna på bilderna är dock hemmamålade med guldfärg, så skriv inte klagobrev till tillverkaren om era tunnor inte är lika snygga.)
Det är rustikt. Min invändning här är att jag, i mina drömmar om krispig höglandsluft och mystiska spegelblanka sjöar, hade väntat mig elegans och den känslan har jag svårt att släppa när jag ser de ibland karikatyrliknande personporträtten och de lite klumpiga komponenterna. Observera – inget ont som inte har något gott med sig. I det här ligger nämligen också en av de största fördelarna hos Glen More II – det är oerhört enkelt att se vad de andra spelarna gör. Resurserna syns på mils håll och aktiveringssymbolerna är stora och tydliga. En sann fröjd för varje människa som någon gång har spelat Terraforming Mars med fyra expansioner och fem deltagare, där kort med minimal textstorlek spelas ut i en rasande takt.
Vad är då Glen More II: Chronicles för typ av spel? Till att börja med är det en uppfräschning av originalet från 2010, som hette bara Glen More. Jag har inte spelat originalet men tvåan ska enligt uppgift ha lite gammalt, lite omarbetat och lite nytt. Spelet går ut på att leda sin skotska klan till framgång och välstånd. Det gör man genom att samla på sig byggmaterial, djur och whisky samt ta kontroll över landmärken och göra sig vän med andra klaner. Det finns förvisso varken havre eller hästar, men väl haggis och highland cattles. Spelet har ett genomgripande tema, det går inte att missa vilken del av världen som vi nu förflyttar oss till. I sak är det förstås ett torrt och mekaniskt eurogame – du ska flytta pluppar och samla poäng – men den där säckpipan som blåser Auld Lang Syne är baske mig aldrig långt borta.
Det finns två spelbräden: dels en rondell där man flyttar sin pjäs och köper den bricka som man landar på. Brickorna använder man till att utvidga sitt personliga territorium och aktivera brickan som man tog samt de omgivande brickorna där man placerar den. Vid aktiveringen får man resurser och förflyttningssteg för gubbarna i ens territorium. Om man istället för en landskapsbricka stannar på en personbricka får man placera ut en markör på det andra brädet: en karta med skotska klaner, som ger diverse användbara engångs- eller långtidseffekter.
Några av mekanismerna i Glen More II är underbart välbalanserade. Framförallt förflyttningarna runt rondellen. Du får gå med din skotskrutigt klädda pjäs hur långt fram du vill – men det är alltid den som är längst bak som får fortsätta tills hen inte längre är längst bak. Om du får syn på en perfekt bricka långt fram och plockar den, så lämnar du fältet öppet för dina motspelare att frossa i brickor flera turer i rad. Men här kommer nästa hake: när slutpoängen beräknas förlorar man 3 poäng för varje extra bricka man har placerat, jämfört med den som har minst antal brickor. Besinningslös brickfrossa är alltså en lika dålig idé som att kalla skottar för engelsmän.
Spelet börjar med fyra högar av brickor (A, B, C och D) som rondellen fylls på med efterhand. Brickor som alla spelare har passerat utan att ta plockas bort, så man kan inte norpa dem på nästa varv. Poäng delas ut vid fyra tillfällen. De första tre är när högarna A, B respektive C tar slut och den fjärde, mer omfattande poängutdelningen, sker när alla spelare har passerat slutbrickan som gömmer sig någonstans i mitten av D-högen. Poäng ges alltid för: antal gubbar som står på startslottet i ens territorium; antal landmärkeskort man har fått via en viss typ av brickor; antal whiskytunnor samt antal personbrickor. Sedan tillkommer fler saker i den sista utdelningen. Men det finurliga med de här fyra första kategorierna är att antalet poäng beräknas utifrån hur många fler du har jämfört med den spelare som har minst.
Det är ett spännande sätt att dela ut poäng på. Spelet har en skral interaktionsnivå, men du blir automatiskt engagerad i vad dina motspelare lyckas roffa åt sig eftersom det påverkar vem av er som ska få poäng. Därför är det också viktigt att man tydligt ser vad de andra gör, och det gör man ju i och med tidigare nämnda rustika komponenter och symboler. En annan väl avvägd balans är poängen som ges för gubbar som står på startslottet. Du kan nämligen inte placera ut brickor om du inte har en gubbe på en angränsande bricka. Så för att utvidga ditt territorium vill du sprida ut gubbarna, men när det närmar sig poängutdelning vill du att de ska springa hem till slottet.
När man spelar Glen More II på två personer använder man en tärning för att simulera en tredje spelare. Tärningen går runt rondellen tillsammans med de andra två pjäserna och plockar bort de brickor som den landar på. Det fungerar riktigt bra som en trovärdig motspelare. Överlag handlar spelet många gånger mer om att ta vara på bra tillfällen som uppstår, än om att tänka ut en perfekt, enkelspårig strategi från första början.
Tillägget i spelets namn syftar på de åtta miniexpansioner som ingår, så kallade chronicles, exemplariskt förvarade i varsin ask som ser ut som en läderbunden bok. Det är här som Glen More II verkligen får sitt potentiella värde med tanke på den relativt höga prislappen. Miniexpansionerna är som smågodis: plocka och blanda de du vill använda beroende på svårighetsgrad, tidsåtgång och dagsform. De är dock av varierande kvalitet. En består bara av ett berg i rondellen där man kan betala eller inkassera tull. En annan går ut på att servera haggis men vinstpoängen av detta beror på tur med tärningskast. Många fungerar dessutom sämre på två spelare – till exempel nummer 7, där man röstar om vilka extra poängkategorier som ska gälla. Framförallt kommer nummer 1, drakbåtstävlingen, till sin rätt med fler spelare; poängskillnaden blir omotiverat stor om man bara är två. Nummer 3 däremot, där man ska lagra sina whiskytunnor i en källare och sälja dem på platser som dyker upp i rondellen, blir en rolig tävling om vem som ska hinna sälja mest. En annan favorit är nummer 6 som fördjupar värdet av landmärkeskort.
Det vill till att man uppskattar majoriteten av expansionerna för att prisvärdheten ska infinna sig på allvar. Eftersom de flesta av expansionerna har brickor som ska bytas ut är det också en smula tradigt att ständigt leta upp och sortera dessa rätt. Ett visst tålamod krävs även med den torftiga regelboken – det dyker ofta upp frågor kring simpla småsaker som rimligtvis borde ha uppkommit under speltestandet. Jag har full förståelse för att man inte vill trycka en regelbok tjock som en budgetproposition, men i just det här fallet hade den kunnat vara mer utförlig. Den är duktig på att förklara själva spelandet men det fattas en del detaljer.
Jag blir inte huvudlöst förälskad, min Skottlandsvurm till trots, men här finns onekligen möjlighet att få ut många timmars underhållning – särskilt om man emellanåt spelar med fler än två personer. Glen More II: Chronicles är ett vackert eurospel med mycket tema, som trots att det har ett stort djup (om än inte ända ner till botten på Loch Ness) är enkelt i sitt grundutförande och bara tar upp till ett par timmar att spela.
