Speltyp: familjespel Antal spelare: 2-4 Speltid: 60 min Ålder: 8+ år Tillverkare: Queen Games Länk till Thebes på Boardgamegeek
Ibland räcker det att se en komponent för att drabbas av våldsamt spelbegär; något slår an och sen är man fast. Måste. Bara. Spela. Precis detta hände mig när jag kastade min första blick på spelplanen i Thebes. Den är stilren och Indiana Jones-doftande, har en vilsam färgskala och är alldeles, alldeles perfekt i storlek. Kan då själva spelet leva upp till spelplanens perfektion? Det ska jag försöka reda ut nu.
I Thebes är spelarna arkeologer som, i början av 1900-talet, reser runt i världen för att skaffa sig kunskap om exempelvis Egypten, Kreta eller Mesopotamien. Detta leder naturligtvis till utgrävningar och därefter, förhoppningsvis, till utställningar där de heta fynden visas upp. Görs detta bra utdelas poäng som sedan leder till vinst eller förlust efter ett, beroende på antal spelare, förutbestämt antal år.
När jag nu har nämnt att man spelar i år kommer vi direkt in på min favoritdel av Thebes (förutom spelplanen, då). Det är nämligen så att varje handling som görs i spelet kostar tid (veckor) och det är sedan upp till arkeologerna själva hur de vill investera den. Tidsåtgången hålls reda på med hjälp av spelplanens ram och en finurlig finess här är att det alltid är den som ligger sist i tiden som får spela. Är man effektiv och listig går det alltså att göra flera drag i rad och jag lovar att det är ruskigt tillfredsställande att lyckas med poänggivande kombos till tonerna av motståndarnas sorgsna fiolspel.
Kunskap i Thebes representeras av kort som ligger synliga uppe till höger på spelplanen. Generellt kan man säga att de är kopplade till en viss utgrävningsplats genom färgade boksymboler, hör ihop med en namngiven stad där de kan hämtas och kostar en viss mängd veckor att köpa. För att kunna ta ett sådant behöver man alltså befinna sig i rätt stad och ha tillräckligt med tid att betala med. Förutom kunskapskort så kan man ibland också köpa hjälpmedel såsom bilar och spadar; allt för att förbereda kommande gravplu.. ähum, arkeologiska utgrävningar på bästa möjliga sätt.
Tycker man sedan att ”nej, nu har jag ju faktiskt stenkoll på det där med Egypten” så kan det vara lämpligt att resa dit och genomföra en utgrävning. Väl framme i öknen räknar man hur många boksymboler medhjälpare och annat bjäfs man har, bestämmer hur många veckor man vill spendera med sand i samtliga kroppsöppningar och läser sedan av på tidshjulet hur många brickor man får dra. Dra? Ja, här kommer vi osökt in på något som är både kul och mindre kul i Thebes. Grävandet går nämligen till så att man drar brickor ur en påse.
Varje utgrävningsplats har en egen påse med tillhörande redovisning om vad man kan förväntas hitta i den. Som på alla arkeologiska expeditioner riskerar man också att hitta en hel del sten och ingenting så hur grävandet går är mycket upp till Fru Fortuna. Detta är givetvis både spännande, roligt och orsak till finfina mängder skadeglädje men… det är stundtals också fruktansvärt frustrerande. Det har hänt mig att jag har dragit 11 brickor ur påsen, gått i princip lottlös och sedan tvingats se en motståndare som bara drog 3 brickor bada i skatter.
Slutstationen för de uppgrävda skatterna är i bästa fall en utställning. Utställningarna fungerar ungefär som kunskapskorten på vis att man måste genomföra dem i en viss stad och att de kostar tid, men man måste också inneha rätt mängd och rätt sorts utgrävda skatter för att museichefen ens ska titta åt ens håll. Lyckas man med detta och dessutom gör det före någon annan så kan man räkna med finfina poäng in på kontot. Det luriga är att vilka utställningar som finns tillgängliga (och när) till stor del bestäms av tillfälligheter, så här gäller det att vara vaksam och ganska bred i skattgrävandet för att öka sina chanser.
Och det där var Thebes, faktiskt. Res runt i världen, skaffa kunskap och hjälpmedel, gräv och ställ ut. Har man tur får man kröna det hela med en vinst också och just ordet tur leder mig osökt in på skorpionen i gravhögen. Tur. Alltså, jag hamnar lite i konflikt med mig själv här. I grunden gillar jag spänningen och ovissheten under utgrävningarna, men när ett bra grundarbete inte garanterar ens liite framgång blir jag… ledsen. Ja, ledsen är ett bra ord. Den slutliga poängskörden är så beroende av lycka i påsdragandet att det ibland känns som att det är betydelselöst hur man förbereder sig. Fyll därtill på med att både krav och tajming för de generöst poänggivande utställningarna till stor del också slumpas så riskerar man att hamna i en position där segraren i spelet kort och gott är den som hade mest röta.
Jag är medveten om att den här problematiken kanske är extra tydlig för mig eftersom jag är van vid spel där bra grundarbete lönar sig i längden. Hade jag haft tillgång till Thebes på den tiden när jag spelade Jägersro och Svea Rike så hade jag förmodligen aldrig spelat annat, för trots ovanstående kritik så finns det skoj att hämta här. Det är roligt att planera sitt resande, det är roligt att förbereda utgrävningarna genom att samla information, medhjälpare och utrustning och det är roligt att dra utgrävningsbrickor ur påse. Mekanismen där varje handling i spelet kostar tid för tankarna till Patchwork och är, i mitt tycke, briljant. Thebes är kul, men vi träffades helt enkelt för sent i mitt brädspelsliv.
Så, om jag då ska försöka mig på någon sorts sammanfattning så tycker jag att Thebes är ett trevligt gateway-spel som passar sällskap där spelvanan ligger kring Ticket to Ride, Portobello Market och liknande. Vet du med dig att du har passerat det stadiet i jakt på djupare strategiska utmaningar, gräv vidare. Själv ska jag hänga upp spelplanen på väggen.
