Speltyp: familjespel Antal spelare: 2-4 Speltid: 50-90 min Ålder: 10+ år Tillverkare: Arcane Wonders Länk till Picture Perfect på Boardgamegeek
Arrangerade familjefoton. Finns det någon enda människa som har njutit i samband med tillkomsten av ett sådant? Farbror Sture vill gärna ha sin pipa i munnen, den sitter ju alltid där annars, men det får han inte för tant Signe eftersom hon tycker att den stjäl uppmärksamhet från flugan hon köpt specifikt för den här dagen. När de väl är överens om att pipan i alla fall kan få vara i Stures ficka har 6-årige Kevin (alltid en Kevin) tröttnat och, i sin iver att leka ubåt, vält ner den ömtåliga vasen från Lanzarote-semestern -97. Materiell förtvivlan. Hårda ord. Fotot? Ja, det ser så klart underbart genuint ut. I just den här familjen är det nämligen naturligt att rada upp sig sorterade i storleksordning och att, med händerna på sina knän, le stelt med sträckt hals och död blick. Passar perfekt på väggen i vardagsrummet både till vardag och fest!
Perfekt var det ja. Möjligen har någon stackare varit med om liknande och bestämt sig för att göra ett spel om eländet och då blir det faktiskt ganska kul! Åtminstone till en början.
I Picture Perfect tilldelas varje familjefotofotograf en vacker kuliss, ett golv, ett bord, ett VIP-kort och standees med spelets samtliga figurer. Som bonus tillkommer också tjusig rekvisita så som vaser, kandelabrar och utspillt vin att pryda miljön med. Så… då är det väl bara att hiva upp kameran på stativet och börja bränna magnesium? Knappast. Alla som ska vara med på fotot har naturligtvis en hel lista med preferenser om hur de vill placeras på bilden, både i förhållande till varandra och till bordet, och det är häri som kaoset, skojset och själva spelidén med Picture Perfect ligger.
Varje figur har ett eget kuvert vars innehåll, som slumpas innan spelstart, bestämmer tre livsviktiga preferenser. Det kan exempelvis handla om att hen vill stå bredvid en viss person eller på en viss plats, att hens ansikte inte får synas, att någon annans ansikte inte får synas eller att de inte vill stå nära någon av ett visst kön. De ivriga fotograferna tilldelas ett visst antal av dessa kuvert från spelstart, varvid de, i hemlighet, skyndar sig att placera ut figurerna på ett ”korrekt sätt” och… sen då?
Jo, spelet arbetar sig framåt med hjälp av en sex kort hög kort… hög. När alla känner sig nöjda med nuvarande figurplacering dras det översta kortet i högen och ett sätt att skicka runt ett eller flera av kuverten presenteras. Här gäller det givetvis att försöka hålla så mycket information som möjligt hemlig för de andra, samtidigt som man får veta så mycket som möjligt själv. För att krydda upp tillställningen ytterligare kan spelarna, när som helst, stoppa sitt VIP-kort i ett av kuverten. Denna figurs preferenser blir då ännu viktigare att tillgodose eftersom VIP-personer är jätteviktiga.
När de sex korten i högen är avklarade är det dags för ett av mina favoritmoment i Picture Perfect: fotot! Medelst valfri kamera ska man nu, på riktigt, ta det där familjefotot man så panikartat har försökt arrangera. Här gäller det att ha både minne och vinklar med sig för nu ska alla preferenserna kokas ner till en enda stillbild. Man vänder och vrider på figurer, flyttar bordsprydnader, svettas, svär och darrar med kameran och förhoppningsvis får man till en bild där alla är med samtidigt som farbror Brynolfs ansikte inte syns och där blyga tant Beda är gömd bakom en växt. En växt som för övrigt önskade stå längst fram bredvid lille Algot, vars villkor för att vara med på fotot var att inte stå bredvid sin syster Yster, men precis framför mamma Britt-Inger. Puh.
Den vinnande bilden koras sedan genom gammal hederlig poängräkning. Förslagsvis börjar man med att skicka alla foton (skynda dig att slänga på ett svartvitt filter för att förhöja känslan!) till en gemensam storskärmad enhet så att chansen till gapskratt och annat skoj maximeras. Därefter går man igenom innehållet i kuvert efter kuvert och delar ut poäng beroende på hur bra varje fotograf har (miss)lyckats med respektive placering. Att uppfylla samtliga tre preferenser för en figur genererar finfina sex poäng medan ett totalt misslyckande med detsamma ger otäcka tre minuspoäng (allt däremellan belönas med ett eller tre poäng). Kuvert med VIP-kort dubblar poängvärdet för varje VIP-kort däri och om man har låtit bli att placera ut någon av figurerna, vilket är både tillåtet och att rekommendera framför att chansa, så ger de noll poäng.
Sådär mina vänner. Fotografiet är taget och det har blivit dags för mig att sätta plus- och minuspoäng på allt vad Picture Perfect har att erbjuda. Jag börjar med plus, det är roligast.
PLUSPOÄNG
Ett parti Picture Perfect är ett jättemysigt pussel att hålla på med. Har man sin fantasi i behåll blir det dessutom snabbt humor av alltihop eftersom figurerna gör olika poser som, från gång till gång, passar mer eller mindre bra ihop med placeringspreferenserna. Överhuvudtaget tycker jag att samtliga komponenter, alltifrån kuliss ner till bordsdekorationer bjuder in till historieberättande av mindre allvarlig karaktär. Roligt!
Skratten enligt ovan blandas sedan på ett alldeles lagomt sätt med ångesten och uppgivenheten som sprider sig efter hand som kuverten skickas runt. Det är givetvis omöjligt att tillfredsställa alla figurer, men vilka ska man satsa på och vilka ska man utelämna helt? Det lätta svaret är att figurerna med tillhörande VIP-kort är viktigast, men det är långt ifrån säkert att man får se all information innan spelet är över och dessutom kan man ge sig knallpacko på att Björn stoppar sitt VIP-kort i okänt kuvert precis i slutet för att orsaka kaos. Som allra roligast är det när kuverten precis har bytt ägare och någon, med gråt i rösten, ber om mer kaffe eftersom de nya preferenserna står i direkt motsats till någon hen redan har placerat ut. Man får givetvis flytta runt figurerna hur och när man vill men kan man verkligen lita på att man minns hur Birger ville placeras, mitt i en stressig familjefotosituation?
Den detalj jag tycker allra mest om själv, och som alltid leder till flest gillande kommentarer vid regelförklaringen, är att spelet avslutas med att alla tar varsitt riktigt foto för att avgöra vem som vinner. Det är jätteroligt att jämföra och titta på allas foton och det är ännu roligare att konstatera hur ens försök att undanhålla viktig VIP-information har lyckats eller misslyckats. Det blir heller aldrig roligare än när någon är säker på att hen har uppfyllt en preferens som övriga spelare, efter en titt på fotot, kan konstatera inte alls är uppfylld.
MINUSPOÄNG
Jag hade önskat fler än sex kort som avgör hur kuverten ska skickas runt mellan spelarna. Som det är nu är det samma sex som används i parti efter parti och efter ett tag blir det allt för välbekant. Lägg därtill att det titt som tätt, i alla fall för oss, brukar falla sig så att något av korten inte ger något informationsutbyte alls och det är jättesynd eftersom ny information är vad som håller spänningen och kaoset i Picture Perfect levande.
Vidare är det synd att kuverten, som för övrigt håller hög kvalitet, är lite för trånga. Att ha tre kort i dem går jättebra, men så fort folk börjar stoppa VIP-kort i dem sväller de och det syns därför, tyvärr, ganska tydligt vilka kuvert som är extra viktiga att lägga beslag på.
Så kommer vi då till min sista, och största, minuspunkt. Jag och min spelgrupp upplever att Picture Perfect inte orkar upprätthålla sin kulfaktor särskilt många gånger. Redan efter ett par partier (vid olika tillfällen) tyckte vi att mycket av det roliga var borta. Vanan i situationen gjorde att känslan av ångest och uppgivenhet, som jag plussade ovan, nästan försvann helt. De allt för återanvända kuvertfördelningskorten gjorde dessutom att det som varit spännande, ovisst och småbesvärligt blev ganska odramatiskt. ”Odramatiskt” som adjektiv om Picture Perfect är ett stort problem tycker jag och det leder tyvärr rakt till säljhögen där bland annat Kyoto och Here I stand väntar.
När jag nu ska till att avsluta den här texten känner jag att recensionen kanske är lite… motsägelsefull. Jag älskar, gillar och håller på samtidigt som jag tvärsäkert slår fast att spelet ska säljas. Min ambivalens är nog ändå en bra sammanfattning för hos oss så brann Picture Perfect intensivt, men tyvärr väldigt fort. När det nu får flytta vidare är jag övertygad om att det kommer att mötas av ny uppskattning. ”Godspeed, Picture Perfect!”
P.S. Picture Perfect kommer också med en auktionsvariant där kuverten auktioneras ut med bordsprydnaderna som betalningsmedel. Jag har aldrig testat denna variant eftersom min grupp helt enkelt inte ville, vi kände oss jättefärdiga och auktionsvarianten lockade oss inte alls. D.S.
