Vänner! Mednördar! Oktober är här och med det följer obligatorisk resa till Essen och, just i år, SPIEL22 (nästa år heter det nämligen SPIEL23 och förra… ja, SPIEL21). Förberedelserna har, i vanlig ordning, varit minutiösa och metervis av spellistor har konsumerats i kombination med alldeles för många Youtube-videos av varierande kvalisort. Varsågod, här är redogörelsen för hur det hela gick och blev.
Först: jag var precis lika taggad inför SPIEL22 som jag brukar vara, men ju fler videos och listor jag såg desto mer frågade jag mig om jag verkligen var i behov av alla de där nya spelen. Fanns det ens behov alls av nya spel? Givetvis inte, var svaret min hjärna räknade fram. Om jag valde att bry mig? Njaej, men känslan var ändå den att jag det här året skulle rikta in mig lite mer på småbjäfs och uppgraderingar till spel jag redan hade. Lite som miniatyrerna jag köpte till Burgle Bros förra året. Kanske ett lyxigt Evertree i trä till min favorit Everdell? Om inte annat hoppades jag i alla fall komma över djur och resurser till min uråldriga Agricola-utgåva som i nuläget bara innehåller tradiga tyska kuber.
Kort efter den slutsatsen blev jag sur över att Dice Tower, som brukar leverera min favoritinförSPIELvideo, hade frångått sitt vanliga koncept med topp 10-listor och istället, i lättjans tecken, delade en live-inspelad video där de scrollade igenom och pratade i mun på varandra om samma release-lista som alla redan hade tillgång till. I två timmar och tjugoåtta minuter! Det är tid jag hellre spenderar tillsammans med Quentin Tarantino, så envist och gubbsurt lät jag bli Dice Tower-videon till sista dagen då den i kombination med brasa och kaffe ändå framstod som fördelaktig. Jag vill dock vara tydlig med att jag under hela titten var klädd i en lite tjurig min.
Nåväl, till Tyskland, Essen och den lägenhet vi hade hyrt via Airbnb kom vi slutligen, jag och Herr Baguette. Väl där kunde vi konstatera att våra farhågor kring den eventuella dubbelsängen och dess ännu mer eventuella delbarhet hade blivit sanning. Vi kunde i alla fall trösta oss med att det fanns varsitt täcke och att man fick duscha var för sig om man ville.
Det är egentligen märkligt hur en plats man spenderar så lite tid på varje år kan kännas hemma, men det är just vad Essen börjar göra. Jag hittar inte i en bråkdel av staden, men jag känner ändå igen mig på fler och fler platser och när jag skådar ”Komm, Spiel mit”-skyltarna som sitter överallt fylls jag av lugn. Det här året fylldes jag också av extra förväntan eftersom mässan nu beräknades vara tillbaka i full storlek efter förra årets miniatyrversion. Över 1000 titlar skulle vi kunna känna, klämma och lukta… nej. Inte lukta. Tyvärr var Messe Essen den enda platsen i hela staden som hade munskyddskrav och vi fick därmed finna oss i att konsumera syrefattig och varm utandningsluft i dagarna tre. Huvudvärk? Ja.
Någon som däremot inte verkade behöva någon mask var Vital Lacerda, som stod i Eagle Gryphon Games bås, demonstrerade sitt senaste spel Weather Machine (Boardgamegeek) och såg nöjd ut. Jag förstår honom. Det är rimligen rätt gött att vara på SPIEL22 masklös och innehavare av hans meritlista. Jag ser fram emot att vara masklös nästa år.
Första dagen gick nästan bara åt till att flanera. Herr Baguette har lugnat sig betydligt när det gäller krav på att med jämna mellanrum slå sig ned och spela något (ibland vad som helst, bara för att) så vi betade, på ett extremt systematiskt sätt, av hall 1-3 i mystempo. Då och då stannade vi till och kiklyssnade på lite regler till något av de tyngre eurospel jag hade intressemarkerat på min lista, men vi blev aldrig stående särskilt länge. Herr Baguette förklarade detta med att vi höll på att förBjörnas som inte orkade med att lyssna och förstå. FörBjörnas. Det är ett bra ord. Jag ska använda det varje gång jag märker att min kapacitet försämras framöver.
I vimlet i hall 3 fick vi syn på Dan Glimne, vars nya spel Finish Line (Boardgamegeek), inte gick att skåda någonstans trots att det fanns med på alla previews. Jag hade min Drakborgen-tisha på mig, vilket jag hoppades skulle framkalla någon sorts reaktion hos honom, men där fick jag tji. Han såg mig, låtsades att jag inte fanns och fortsatte istället med att försöka se ut som en världsberömd speldesigner, iklädd namnad och svenskflaggad pokerskjorta genomborrad av Drakborgen-pins. Nu är inte jag bitter över den saken i sig, men kan nu, efter att ha småpratat med ett ganska stort gäng kända speldesigners i mitt liv konstatera att herr Glimne inte framstår som den mest ödmjuka av dem. Det är lite tråkigt tycker jag, dels för att brädspelscommunityn i övrigt är så hjärtlig och öppen och dels för att jag, efter hans besök på mitt jobb för några år sedan, vet att han har en hel del kul att dela med sig av.
Men! Spelade vi inget då? Jo, givetvis gjorde vi det. Ett av spelen jag hade sagt högt på årets lista var Swindler (Boardgamegeek) och när vi passerade det hade ett gäng likasinnade den goda smaken att resa sig från ett av borden. Som hökar slog vi ned på vårt byte och fann oss snart i en tvåmannabatalj i tjuvandets och påsdragandets ädla konst. Swindler är ett rappt och enkelt push your luck-spel som går ut på att stjäla värdesaker ur påsar utan att bli upptäckt och med hjälp av stöldgodset sedan utföra uppdrag och/eller lyckade försäljningar. Element av elakheter spelarna emellan finns också då man kan köpa sig medhjälpare som sätter både pinnar och skiftnycklar i motståndarnas hjul. Roligt? Jag köpte och fick det dessutom signerat, så recension kommer framöver.
I något som liknade en formtopp satte vi oss kort därefter ned för att spela Stella: Dixit Universe (Boardgamegeek), där Herr Baguette stod som lycklig vinnare av en gratis spelmatta, trots att både han och jag förlorade mot den demonstratör vi spelade mot. Stella: Dixit Universe presenterar ett nytt sätt att spela Dixit på där samtliga deltagare ser samma 15 kort och ska försöka hitta kopplingar till ett visst ord bland dem. Det gäller dock att se upp så att man inte hittar flest…
Everdells utgivare har slagit på stort i år med att Kickstarta en definitiv version med extra allt, så på SPIEL22 hade de en 20 meter lång affischprydd disk fylld av mastodontlådor som kostade en bit över 200€. Jag har, både kärleksfullt och med solsken i blick kikat på den där definitiva utgåvan eftersom jag och vi andra här hemma gillar Everdell så mycket, men har vuxet nog kommit fram till att dess pris ändå inte är försvarbart. Vad som dock hade varit försvarbart, fråga mig inte hur jag kom fram till det, är att köpa ett Evertree i trä för 20€. Jag försökte, men tydligen var jag inte ensam om att vilja köpa plyfa till ebenholzpris för det var slut redan första dagen.
Spelade vi inte något tungt då? Nope. Som sagt, vi förBjörnas. I morgondagens fortsättning på vår spännande berättelse är min plan att jag ska ägna fler skrivtecken (jättemånga fler!) åt att förklara vilka spel jag såg fram emot inför SPIEL22, hur det eventuellt förändrades och som bonus förklarar jag varför linedance ibland inte är rumsrent. Vi ses väl?
