Speltyp: partyspel Antal spelare: 3-7 Speltid: 15-20 min Ålder: 10+ år Tillverkare: Chilifox Games Länk till Doodle Dash på Boardgamegeek
Jag har en komplicerad relation till partyspel. Ofta gillar jag tanken men inser alltid, efter bara några minuters spelande, hur ytliga och skojdeltagarberoende de egentligen är. Jag saknar djupet och den enda riktigt roliga partyspelshändelsen jag kan dra mig till minnes är den här från 2013 då jag spelade Den glade mytomanen med Björn (som är sjuk i huvudet). Samtidigt är jag aldrig nödbedd om någon föreslår lite spel och det är av just den anledningen vi sitter här just nu, mina vänner. En sen hotellkväll under SPIEL22 ville det sig nämligen inte sämre än att min tyskpolske vän, vi kan kalla honom Szczepan, slängde upp sitt nyköpta Doodle Dash på bordet. Recensionsdags? Javisst!
Reglerna är, på äkta partyspelsvis, busenkla. Varje spelare tilldelas en ritplatta och en tuschpenna, varvid en av dem (spelarna, inte tuschpennan eller ritplattan) utses till Gissare. Gissaren beordras vänligen men bestämt att blunda, ett kort med numrerade ord vänds upp, Gissaren säger en siffra och vips så är spelet igång. Övriga spelare ska nu, så fort och bra de kan, illustrera ordet den nämnda siffran motsvarar på sina ritplattor. Den som blir färdig först roffar åt sig guldträbiten och den som är tvåa hugger snabbt tag i tärningen och börjar slå frenetiskt med (inte på) den. Så fort tärningen visar stoppsymbolen vrålar slagaren entusiastiskt att det är dags att sluta rita, vilket gör att övriga snällt (och möjligen något överraskat) släpper sina pennor.
Gissaren ska nu, med början hos konstnären med guldträbiten, försöka gissa vilket ord som är illustrerat. Misslyckas detta går turen vidare till tärningsslagaren. Skulle även denne visa sig vara bedrövlig i bild får resten av spelarna visa sina bilder samtidigt. Rätt gissning ger 1 poäng till både Gissaren och den/de spelare som har ritat bidraget(n) som fick polletten att trilla ned och… så spelar man tills 10 kort är avverkade. Flest poäng vinner!
Doodle Dash är så mycket partyspel det bara kan bli och för mig fungerar det egentligen bara för att det kräver kreativa insatser av spelarna, men tack vare det så fungerar det också riktigt bra! Roligast har jag då personer som redan från början är klappkassa på att rita (hej, Herr Baguette!) tvingas alstra bildkonst under stress, och de gemensamma skratten när bilderna visas upp är ofta både hjärtliga, råa och magkrampsframkallande.
Om vi slutar skratta för en liten stund och istället skrapar lite på ytan dyker det dock upp en del skönhetsfläckar. Doodle Dash faller exempelvis ihop fullständigt om man spelar det i ett sällskap där folk slutar stressa och istället börjar rita så fint de kan. Jag förstår ju att en sådan grupp befinner sig utanför spelets egentliga målgrupp, men det måste ändå nämnas. Frågetecken kring balans måste också sättas eftersom det ganska snart kan visa sig vara omöjligt att komma ikapp en ledare utan att blanda in strategitänk och medvetna felgissningar. Återigen, i det fallet befinner sig Doodle Dash (eller spelarna) på fel ställe, men… ja.
Jag tycker ändå inte att det finns anledning att misströsta här. Ovan nämnda problem är potentiellt stora, men jag hävdar samtidigt att de bör bortses ifrån eftersom vi nu rör oss i partyspelsgenren. Mitt förslag är istället att den sate som spelar Doodle Dash strategiskt omedelbart diskas och förvisas till ännu mer diskning i köksregionen. Så lyss på mig, det är inte för att vara strategiskt djupa eller balanserade som sådana här spel existerar! Det är skratten vi vill åt och på den punkten levererar Doodle Dash alldeles utmärkt. Man spelar några gånger, dricker lite mer saft och gapskrattar med och åt varandra. Kan det egentligen bli roligare? Förmodligen inte.
P.S. Jag vill dela ut en liten guldpokal till konstruktörerna som inte har låtit sig falla i snuskfällan. Orden i Doodle Dash är inte medvetet sökande åt de nedre regionerna utan är vanliga, varierade, vardagliga. Precis som i alla fall jag vill ha det. D.S.
