Recension: Mission: Red Planet

Speltyp: strategispel, familjespel
Antal spelare: 3-6 Speltid: 45-90 min 
Ålder: 14+ år Tillverkare: Fantasy Flight Games  
Mission: Red Planet på Boardgamegeek 

Okej, här har vi en recension som borde ha skrivits för länge sedan; Mission: Red Planet har nämligen funnits i min ägo i minst 6 år. Varför recenserandet inte har blivit av förrän nu saknar anledning, rim och reson för genom åren har spelet med, inte obetydlig regelbundenhet, kommit till bords både här hemma och på skolan där jag jobbar. Men nu är det dags! Plåstret ska bort och du ska få läsa ett och annat om det roligaste spelet som finns på temat Mars.

Tänk dig att du har ett hederligt och fint familjegruvbolag som planerar att utvinna helt ovanliga mineraler på Mars. Tänk dig sedan att gruvbolaget som ligger tvärs över gatan har tänkt samma men ägnar sig åt att stjäla dina anställda istället för att skaffa egna. För att inte tala om gruvnissarna i andra änden av staden som inte bara har tänkt likadant utan också visar sig vara helt samvetslösa och ägnar sig åt mörderi? Troligt? Kanske inte, men här har vi i alla fall Mission: Red Planet i ett raketbagage.

Premissen är således enkel: i samma stund som spelarna sätter sig vid bordet förvandlas de till nyss nämnda gruvmagnater på jakt efter de mineralrikedomar som nyligen har upptäckts på Mars. Exakt i vilka områden de allra värdefullaste mineralerna ligger, det finns Is, Sylvanit och Celerium som i slutet av spelet är värda 1, 2 och 3 poäng per enhet, är dock oklart och nu gäller det att bli störst och vackrast, men framför allt rikast på poäng, innan någon av motståndarna blir det. 10 rundor av blodig kamp på liv och död kan ta sin början!

Mission: Red Planet utspelar sig i huvudsak på två arenor. Den ena är Jorden, där spelarna kämpar med näbbar och klor för att skicka sina astronauter med ”rätt” raket till ”rätt” områden på Mars och den andra är Mars där astronauternas antal i varje område avgör vem som får skörda rikedomar och vem som blir utan.

Här är det på sin plats att informera dig om att Mission: Red Planet är ett kärleksbarn sprunget ur speldesignern Bruno Faidutti. Varför är då detta viktigt att veta? Jo, för om du någonsin har spelat något av hans andra spel, såsom Citadels och Raptor, så kommer du att känna dig bekväm, eller eventuellt obekväm, med spelets viktigaste mekanism: karaktärskorten. Spelarna tilldelas nämligen, vid spelets början, varsin likadan lek innehållande 9 karaktärskort och det är med hjälp av dessa som alla spelets alla handlingar, knivstick och oredor sker.

En typisk spelrunda går i grova drag till så här:

1. Gruvmagnaterna väljer i hemlighet vilket karaktärskort de vill spela. De valda korten avgör turordning, hur de får placera sina astronauter på raketerna på väg till Mars och vilken eventuell specialhandling som får göras (i regel döda, spränga, flytta och/eller stjäla astronauter). En viktig sak att ha i åtanke här är att de kort som spelas inte kan användas förrän de är upplockade igen, något som görs med specialhandlingen på ett av karaktärskorten.
2. Spelarna utför sina handlingar i nummerordning där högst går först.
3. Fulla raketer (se siffran på respektive raket nedan) lyfter omedelbart mot sin angivna destination (se föregående parentes och byt ut ”siffran” mot ”namnet”).
4. Astronauter som lämnade Jorden i förra steget placeras ut på Mars och förändrar eventuellt majoriteterna i sina områden. Nya raketer ersätter de utflugna.
5. Befinner man sig i slutet av runda 5, 8 eller 10 så producerar varje område på Mars 1, 2 eller 3 enheter av sin mineralfyndighet till gruvmagnaten som har majoritet.
6. Börja om tills runda 10 är spelad.

Enkelt va? Allt är synligt, tydligt och ingenting kan gå fel. Fast nej, nej, nej och jo. Inget är enkelt, mindre än man önskar är synligt, tydligt ska vi inte ens prata om och precis allting kan gå fel. Spelarna har nämligen individuella och jättehemliga uppdrag som kan innebära allt ifrån att de vill ha majoritet i vissa områden till att de vill få så många av sina astronauter som möjligt dödade. Vem som vill vad kan man aldrig vara säker på och därför kan man heller inte vara säker på vad motståndarna tar sig till. Lägg därtill att det under spelets gång kan placeras ut upptäcktskort på en del Mars-områden, upptäcktskort som kan göra hela området värdelöst om saker vill sig riktigt illa (och det vill de i regel).

Mission: Red Planet är ett väldigt konfrontativt spel. Handlingarna som utförs i spelet får ofta omedelbara och konkreta effekter och hämndbegär är ingen ovanlig känsla. Det är ofta upprörande att se sina majoriteter byta ägare och få astronauter dödade eller stulna. Extra mycket känns det när nyss nämnda händelser sätter käppar i hjulet för de ofta lukrativa hemliga uppdragen. Ganska snabbt brukar jag därför inse att den detaljstrategi jag försöker bygga upp bör kastas på sophögen, för det går ärligt talat inte att planera ett parti Mission: Red Planet särskilt noga. Istället bör man, enligt mig, sikta någonstans på ladugårdsväggen och ha med i beräkningarna att nästan allt eller precis inget kommer att träffa.

Jag misstänker att jag nu har lyckats förmedla bilden av en röra som får inbitna Vital Lacerda-fantaster att hålla sig långt borta. Det är nog bra, för Mission: Red Planet är ett litet pappkaos som kan få vilken kontrollfreak som helst att bli galen. Men med det sagt så är det också vansinnigt roligt när man accepterar sitt okända öde för sällan framkallar ett strategispel så mycket skratt, frustration och skadeglädje som Mission: Red Planet. Ovanpå det så är själva produktionen njutbart vacker och allt ifrån steampunk-tematiken till de små gulliga (elaka) astronautfigurerna höjer upplevelsen och skojfaktorn.

En fördel med spelet, den räddade mig när jag planerade Midsommarpokalen 2023 häromveckan, är att det klarar av upp till 6 spelare. Det säger sig lite självt att ju fler man är, desto större oreda kan man vänta sig, men jag har aldrig lämnat ett parti utan att ha förlängt livet medelst skratt oavsett hur många vi har varit. Jag upplever också speltiden på 45-90 minuter som alldeles perfekt för den här lite slumpmässiga typen av spel.

Så… roligt va? När jag ögnar igenom den text jag just nu håller på att avsluta så känns det som att det är just ”roligt” Mission: Red Planet är. Samtidigt som det kittlar min strategiska ådra lite lagom så är det alltid det knasiga som hände, hur någon överraskades av ett upptäcktskort och hur det svängde och krängde som är samtalsämnet efteråt. För mig är det en bra egenskap och ett alldeles utomordentligt betyg på ett brädspel.