Speltyp: strategispel Antal spelare: 1-4 Speltid: 45-90 min Ålder: 10+ år Tillverkare: Alley Cat Games Chocolate Factory på Boardgamegeek
Jag tror året var 2019 när jag fick syn på Kickstartern; Chocolate Factory, ett spel om att sköta en chokladfabrik skulle få skåda dagens ljus. Mitt intresse var lika omedelbart som onödigt. Just då befann jag mig nämligen i en sits där min pile of shame (ni vet, den där högen med ospelade spel) nådde svindlande höjder och dessutom, kanske just därför, var ekonomibudgeten märkt ”brädspel” nollad. Någon Kickstarter-backning blev det således inte, men mitt intresse kvarstod: det fanns ju för bövelen en löpande band-mekanism i spelet!
Sedan dess har Chocolate Factory kämpat lite i motvind i mitt medvetande. Svala recensioner, ett halvlågt betyg på Boardgamegeek och en rätt rejäl prislapp har sänkt intresset och då hjälper det liksom inte att ”det där chokladspelet” säkert är toppen för Frugan som älskar choklad. Men ja, nu sitter vi ju här i början av en recension och då förstår du rimligen att Chocolate Factory numera finns i min samling. Vilken brädspelare kan liksom motstå 200:- nästgårds via Fajsbock?
Men okej. Nog svamlat! I Chocolate Factory är du alltså chokladfabrikör på, vad som av artworken och koldriften att döma tycks vara, 60-talet. Varje spelare har en egen fabrik med ett löpande band och det är sedan upp till var och en att uppgradera och sköta den på ett vis som gagnar den nuvarande situationen och kortsiktiga- och långsiktiga mål så bra som möjligt. I Chocolate Factory är det nämligen inte den som producerar mest choklad som vinner, utan den som producerar rätt choklad (men gärna i kombination med mycket, mer eller mest).
För att slippa tråka ut dig med alltför ingående regelförklaringar ska jag nu försöka mig på att koka ner hela spelflödet till en ganska smaskig och lagom pralin. Spelet pågår i 6 dagar och på var och en av dagarna får varje fabrikör möjlighet att anställa personal, skaffa en ny maskin, köra det rullande bandet tre gånger och sedan, avslutningsvis, leverera sina godbitar till små och/eller stora butiker. Allt detta genererar i sin tur, förhoppningsvis, poäng som leder till att den bäste chokladsmackaren kan koras. Enkelt va?
Bedrägligt enkelt skulle jag vilja säga, för även om flödet i Chocolate Factory är lätt att förstå sig på så finns det så många olika sätt att skaffa sig poäng att risk för analysparalys mer eller mindre alltid uppstår. Låt oss rota lite i ovanstående regelreduktion och göra en liten fördjupning i dess ingredienser:
- Personal och maskiner införskaffas i samma fas. De ligger alla synliga på bordet och förstefabrikören får nu välja en personal eller en maskin. Turen fortsätter sedan medsols, men kruxet är att den som sitter sist i turen får välja två gånger i rad innan turordningen vänder och går baklänges tillbaka. Den som sitter först får således välja först och sist. När fasen är över måste samtliga ha tagit en maskin och en personal och det skapar en minst sagt intressant och strategisk konkurrenssituation.
- Personalen ger en specialförmåga den runda de anställs. Men vilken ska man välja? Vilken passar ens fabrik just denna rundan och vilken skulle motståndaren eventuellt vilja ha?
- Maskinerna har alla en specifik funktion, exempelvis att omvandla chokladkakor till praliner. Samma frågor som vid nyanställningen bör ställas och dessutom tillkommer problemet om var i fabriken den nya maskinen ska placeras för att vara maximalt effektiv.
- Varje dag får varje fabrik en viss mängd kol att driva chokladmaskinerna med. Det är alltså inte ens säkert att alla maskiner går att köra, de har alla en angiven kolförbrukning, och här gäller det att prioritera, omprioritera och vända och vrida på varenda kolklump som finns att tillgå. Glöm inte att tänka på detta i samband med maskinköpet ovan.
- Butikerna har mycket specifika krav på vilken sorts choklad de köper in och som enkel chokladfabrikör är det bara att lyda. De små butikerna är individuella och de stora butikerna är öppna för alla. Men. Vilken stor butik du får sälja till avgörs helt och hållet av vilken person du valde att anställa tidigare i rundan (tänkte du på det då?). Och, det delas ut bonuspoäng i slutet av spelet beroende på hur många stora butiker du har levererat till (och hur mycket) och dessutom är det så att det också ligger fina spelslutspoäng i potten för den som har sålt mest till små butiker. Så…
…analysparalys var ordet va? Till alla oroliga så kan jag säga att det tack och lov lugnar sig efterhand som fler partier av Chocolate Factory lägger sig runt midjan. Men första gången vi spelade hade till och med en inbiten chokladälskare som Frugan problem med att gilla spelet på grund av alla effektiviseringsbryderier som uppstod. Och just effektiviseringen som krävs för att vinna gör att jag inte skulle ställa fram Chocolate Factory till vem som helst, det trevliga temat till trots. Det är dags att tänka på spelslutet redan från start och jag tror helt enkelt att det kan bli för mycket och för långsiktigt för en del spelare. Jag upplever inte heller spelet som särskilt förlåtande, så om någon inte är med vettigt i matchen så är det svårt att komma ikapp igen.
Med det sagt så är jag ändå positivt överraskad av Chocolate Factory. När alla de strategiska möjligheterna och valen har skramlat färdigt i huvudet så trivs jag faktiskt alldeles ypperligt som fabrikör. Systemet där den person som anställs sedan avgör vilken stor butik man får sälja till skapar ett strategiskt djup som jag gillar; det är inte bara att välja den ”bästa” varje gång utan fler parametrar måste vägas in. När de stora butikerna dessutom, var och en, är en liten lokal tävling om vem som har sålt mest tillför det ännu mer intressant tankemöda. Är det värt att försöka ta sig förbi Björn i Fresh Fancies, eller ska jag istället satsa på att rycka ifrån och säkra Dunstan & Gilberts?
Vidare så fullkomligt älskar jag det löpande bandet genom fabriken. Den taktila känslan av att driva fabrik är total när jag knuffar bandet framåt och omvandlar choklad hit och dit. Chocolate Factory har dessutom precis det som jag saknade när jag spelade Furnace: känslan av något större än att bara sitta och växla träkuber fram och tillbaka, det är verkligen choklad jag producerar! Förresten, när jag ändå är inne på kuber och sånt så är det bara att bocka och tacka för chokladbitarna som fyller Chocolate Factory, bitarna i olika färger och former andas verkligen choklad och bidrar stort till känslan. Det finns en deluxe-utgåva av spelet med ännu smaskigare komponenter, men ärligt talat så saknar jag ingenting i standardutgåvan och då är jag ändå en komponentfetischist av rang.
Negativt då? Ja, den främsta negativa egenskapen är nog, för mig i alla fall, den potentiella analysparalysen och tiden den gör anspråk på. Det går att snabba upp spelet genom att alla kör sina fabriker simultant istället för i tur och ordning och det rekommenderar jag verkligen att man gör när alla har vanan inne. Vidare så skulle man kunna hävda att det är en del slump kopplat till när och hur maskiner, anställda och små butiker kommer i spel men personligen har jag inget problem där eftersom jag finner glädje och njutning av att anpassa mig och försöka göra det bästa av uppkomna situationer. Och sen skulle jag nog inte, som tidigare nämnts, ställa det på bordet framför min pappa trots att han har vana från exempelvis Genotype: A Mendelian genetics game.
I övrigt kan jag inte annat än att rekommendera Chocolate Factory till hugade fabriksintresserade. Artworken, komponenterna och det löpande bandet gör spelet stora visuella tjänster och bakom finns ett, i mitt tycke, gediget strategispel att sätta tänderna i. Nu var det ett tag sedan jag spelade Power Grid: Factory Manager (läs gärna min snart 10 år gamla recension!) men Chocolate Factory är helt klart det roligaste fabriksspelet jag har spelat sedan dess och det har därmed väl förtjänat sin plats i min samling.