Speltyp: strategispel, samarbetsspel, äventyrsspel Antal spelare: 1-4 Speltid: 60-120 min Ålder: 14+ år Tillverkare: Cephalofair Games Gloomhaven på Boardgamegeek
Om du hade frågat mig för fem år sedan: ”Maria, är du lockad av att spela brädspel i genren dungeon crawler?” hade jag gapskrattat och återgått till att drömma om att en dag köpa Everdell. Grävlingar med vandringsstavar och kråkor med läsglasögon var mer min melodi än vad slagsmål i fängelsehålor var. Men varje gång jag surfade in på Boardgamegeek såg jag att Gloomhaven alltjämt låg etta på den långa listan över de högst rankade spelen. Och en nyfikenhet började uppenbarligen växa i bakhuvudet för när en bekant ville sälja sitt nästan ospelade Gloomhaven hörde jag mig själv ropa ”Jag tar det!”.
Vid den här tidpunkten var det närmaste jag hade kommit en dungeon crawler att se när ungdomarna i Stranger Things spelar ”Dungeons & Dragons”. Det ska erkännas att jag blev lika delar förtjust och förskräckt när den enorma tingesten som Gloomhaven-lådan är (10 kg) landade i min famn. Jag slapp puncha och sortera flera kilo komponenter, de levererades istället omsorgsfullt sorterade i två förvaringslådor och jag kunde istället kasta mig rakt in i mitt första spännande äventyr i en gravkammare full av banditer och levande skelett.
Skojar! En helg med näsan i den 50 sidor långa regelboken blev det förstås först. Men sedan, sedan satt jag där med min lilla Vermling Mindthief framför mig, en råttliknande varelse med en fäbless för såväl smycken och glitter som att styra sina fienders tankar och hugga ner dem med vassa knivar. Jag döpte henne till Drusilla och öppnade scenarioboken.
Fyra år senare har jag 239 speltimmar bakom mig. Det är rimligtvis onormalt mycket men eftersom jag och mitt spelsällskap (Maken) har kommit att älska Gloomhaven-världen så mycket har vi spelat igenom i princip vartenda sidospårsscenario. På slutet spelade vi till och med scenarion som egentligen var ”förbjudna” eftersom vi hade valt ett annat spår i berättelsen, bara för att vi inte ville att det skulle ta slut. En vanlig människa lägger naturligtvis inte lika många timmar på det, men i mitt fall ger det mig en kostnad på 2,30 kronor per spelad timme och ett solklart svar på om Gloomhaven är värt sin saftiga prislapp. Nöjen i den prisklassen omfattar väl annars mest bara att äta kokta kålrötter?
Nu kan jag förstås inte garantera att ni kommer att bli lika förtjusta i det som jag. Min bekant som sålde spelet gjorde det ju inte. Men jag lovar att det är något med det här att få forma sin karaktär och ta med henne på äventyr tillsammans med andra samtidigt som man slåss mot bovar och får belöningar, som är svårt att motstå. Även om man aldrig har gjort det förut. Idag finns dock introspelet Gloomhaven: Jaws of the lion som är perfekt om man är ny i genren eller osäker på om man kommer att gilla det.
Men om man vill sätta tänderna i originalet, vad består då den här tiokilosbesten av? Eftersom Martin verkar ha övergett sin artikelserie om Gloomhaven och dessutom ha övergått till att spela det online (!) hänger det visst på mig att berätta det för er. Låt oss klargöra att jag använder begreppet dungeon crawler främst som en målande bild – jag är ingen expert på genren. Och om man förväntar sig ett fokus på rollspel blir man besviken. Gloomhaven är först och främst ett taktiskt strategispel som lånar element av äventyrsvärlden. Ett eurogame med fängelsehåletema.
Det är ett samarbetsspel där man slåss tillsammans mot skurkar, i en kampanjdriven historia där en del val man gör får viss betydelse för vad som händer härnäst. Platsen är staden Gloomhaven och dess omgivningar. Det hela tar sin början när en kvinna i röd mantel erbjuder dig att leta upp en tjuv samt återta stöldgods, och eftersom du är i behov av pengar tackar du ja. Snart har historien förgrenat sig över hela kartan, ner till Lingering Swamp i söder och ända upp till Copperneck Mountains, där det ryktas att det finns drakar…
När man förbereder en session plockar man fram scenarioboken där 92 scenarion finns beskrivna. I varje scenario finns en bakgrundstext, ritning över vilka kartbrickor man ska sätta ihop, vilka monster och andra brickor som ska placeras ut och vad som är ens uppdrag (oftast att döda alla monster). Om man klarar uppdraget får man läsa avslutningen. Annars får man spela om. Efterhand låser man upp fler scenarion och nya karaktärer, öppnar förseglade kuvert och får veta mer om staden Gloomhaven. Man samlar också på sig erfarenhet (som gör att man levlar upp) och pengar (som man kan använda till att köpa föremål som förbättrar ens förmågor).
Spelarna väljer varsin karaktär från sex startklasser. Dessa har varierande styrkor, en del har kraftfulla attacker i närkamper medan andra vill kasta spjut från håll. Vissa klasser är som en hjälpsam vän som vill plåstra om sina kompisar till full hälsa. Några rör sig snabbt, andra tål mycket stryk och vissa har lätt för att levla upp. Alla har sin spjutspetskompetens och det är charmen med att sätta samman sitt gäng av legosoldater. För ja, det är väl översättningen av mercenaries. Men man känner sig knappast som ett proffs. Bakgrundstexterna handlar ofta om att man är hungrig, kall och mest av allt längtar efter en sejdel skummande öl inne på värdshuset Sleeping Lion (som ständigt verkar befolkas av ett ljusskyggt klientel likt det i baren på Mos Eisley). Desto större blir triumfen när man lyckas pulvrisera ett vandrande skelett precis innan det skulle drämma till en själv med en dubbelattack.
Sammansättningen av karaktärer kan vara ett problem – vissa kombinationer är onekligen mycket svårare, särskilt om man bara är två spelare, och man kan behöva prova en annan kombination. Eller, som vi gjorde, börja spela två karaktärer var… Den främsta anledningen till det var dock att vi märkte att vi inte skulle hinna låsa upp alla nya klasser annars. I övrigt är Gloomhaven ungefär lika roligt oavsett hur många man är (även solo). Den största utmaningen med att dra igång en kampanj med fyra personer är väl svårigheten att hitta tillräckligt mycket speltid för att komma igenom det innan man har glömt vad intrigen handlade om. En brasklapp också för att lång tid mellan sessionerna gör det lättare att glömma viktiga regler. Själva upptäckte vi hela tiden nya regelmissar men hade hejdundrande roligt ändå.
Till varje karaktär hör en samling kort. Dessa är kärnan i Gloomhaven – de styr vad som händer i slagsmålen på ett genialiskt sätt. Varje gång det är din tur spelar du två av dina kort och lägger dem upp och ner framför dig. Sedan vänder alla på korten. Monstren har egna kort som också vänds upp. Efter det får alla karaktärer och monster utföra sin tur i ordning efter numren listade på korten, lägst nummer går först. I samband med att du spelar korten väljer du vilket av deras nummer som ska gälla, beroende på om du vill agera snabbare eller långsammare i rundan.
När det blir din tur har du flera valmöjligheter eftersom korten är uppdelade i halvor. Du väljer en överdel och en nederdel av de två kort du har spelat. Kanske väljer du andra delar än du först hade tänkt när du ser vad alla andra ska göra. I nödfall kan du också byta ut vilken överdel som helst till en basattack eller en nederdel till en kort förflyttning.
Man behöver vara försiktig med vilka kort man spelar och i vilken ordning, eftersom man förlorar dem under spelets gång och en karaktär som inte har några kort kvar blir utmattad. Det är lika illa som att tappa all hälsa. I båda fallen är man ute ur scenariot, men de spelare som är kvar kan fortsätta. Att någon blev utmattad hände oss väldigt sällan efter att vi hade lärt oss behärska spelet. Det finns möjlighet att justera svårighetsgraden, som annars räknas ut efter spelarnas genomsnittslevel.
Mellan varje scenario sköter man pappersarbetet med att hålla reda på hur mycket pengar och erfarenhet man har. Alla karaktärer har också ett hemligt personligt uppdrag som de behöver komma ihåg. När det så småningom är uppfyllt måste de gå i pension efter ett hårt liv av monsterbekämpande och istället ligga på playan med en paraplydrink, någonstans långt från det ruffiga livet i Gloomhaven. Man har relativt lite makt över hur man bygger sin karaktär. För mig räckte det dock långt med att få döpa henne och välja ett nytt kort på varje ny erfarenhetsnivå (en av mina gubbar som gärna ville samla på sig prylar döpte jag till Skrotnisse). Jag kom att känna stor omsorg om nästan alla mina karaktärer, men man bör vara medveten om att det varken är dessa eller historieberättandet som står i centrum.
Det väsentliga i Gloomhaven är istället det strategiska i hur man hanterar korten på sin hand. Vilket är en omväxlande och belönande utmaning. Uppbyggnaden av kartor och fiender är alltid annorlunda – förra gången man mötte nattdemoner eller gröna giftblobbor som hämtade ur Ghostbusters hade man kanske andra legosoldatkollegor med sig, vilket gör att man hela tiden behöver justera sin taktik. Vissa av de låsta klasserna bäddar också för spännande lösningar som man inte såg komma. Sedan finns det förstås massor av annat som vi inte hinner gå in på eftersom jag har yrat länge nog nu om hur fascinerande det är att få ta del av livet som sluskig men godhjärtad (om man väljer det spåret) legoknekt. Det finns alltid en överraskning på lut runt nästa vägkrök, som gör att man vill fortsätta spela i all oändlighet.
Låt mig runda av den här långa kärleksförklaringen med några praktiska tips.
* Bra förvaring minimerar tiden det tar att sätta igång ett scenario: förslagsvis en arkivväska att sortera kartbrickorna i samt en sortimentlåda för allt småkrafs som ska placeras ut på kartbrickorna.
* Kanske svär jag i kyrkan nu, men vi spelade alla scenarion (utom ett) med hjälp av en app som håller koll på allas hälsa, monstrens kortlekar och annat småplottrigt och matematiskt. Appen underlättar spelandet något enormt, den förkortar tiden för att sätta upp och plocka ner spelet och i mitt tycke förtar den inte det minsta av den analoga upplevelsen utan ger bara större möjlighet att fokusera på det viktiga. Den app som finns att använda i nuläget heter X-Haven Assistant.
* Det finns en utmärkt FAQ på Boardgamegeek så fort minsta tveksamhet kring reglerna uppstår. Framförallt regler för hur monster förflyttar sig kan vara ganska snurriga att hålla reda på.
* Som i många andra spel består guldpengarna av trista svarta pappbrickor. Vi bytte genast ut dem till de skimrande bitar som ni ser på bilderna ovan. Som av en slump är dessa identiska med harts-resurserna i Everdell så kanske är cirkeln är sluten nu?
Sådär. Nu vet ni det mest grundläggande om Gloomhaven och viktigast av allt: även den av er som minst tror att ni kommer att gilla det kan komma att älska det.
