Årets mest underbara tid har kommit och gått och texten du, i detta nu, kastar dina getögon på är min berättelse om SPIEL23, som i vanlig ordning utspelade sig i Essen. Men… redan? Ja. Kanske är du, liksom jag, lite konfunderad över att SPIEL23 följer samma utveckling som julfirandet och utspelar sig tidigare och tidigare för varje år som går? Eftersom jag, sedan länge, hade bokat både boende och flyg var jag givetvis klar över att det var dags, men det hindrade mig ändå inte ifrån att bli både överraskad och lite stressad. SPIEL23, och jag vet att jag har skrivit det förr, är kanske mitt livs minst förbereda tur till det förlovade landet. Endast 40 av årets drygt 1000 spel hann jag med att kolla upp eftersom jag istället investerade min tid i att gå på spa, köpa en Saab och att spela Rock Band med Lennartsson. De förberedelser jag saknade ersatte jag därför istället med ett öppet sinne och jag tycker att det blev bra. Min tyskpolske vän Szczepan hann förresten med att kolla upp alla spelen, men jag är inte säker på att det gjorde honom lyckligare.
Nåväl. Det började givetvis som det brukar med logistiska svårigheter. Turen söderut ryktades bli både skakig och osäker på grund av banarbete, varför min far TejpRolle fick äran(?) att transportera oss till Malmö. Väl där flöt allt på, vi tog oss till Kastrup utan missöden och sedan… höll vi på att missa planet. Av bekvämlighetsskäl hade vi nämligen satt oss vid gaten bredvid och i takt med att skocken av människor växte runt omkring oss raljerade vi över SAS´nya boardingsystem med hela fem grupper, och att planet aldrig skulle kunna lyfta tid eftersom ingen tycktes boarda. Kort därefter reste sig Herr Baguette för att sträcka på sig och noterade en besvärande ödslighet kring vår gate. Stressade, men ändå klädsamt oberörda, spatserade vi dit och scannade våra biljetter. Vi kunde dock inte undgå att ta till oss att personen som plötsligt dök upp bakom oss i kön var svettig efter att ha sprungit genom hela Kastrup…
Upp kom vi, och ner kom vi också. Årets flygresa gick till betongprydda Düsseldorf och det visade sig både på dit- och hemväg vara något av ett misstag. Även tyskarna dras tydligen med tågstrul nu för tiden och vi var bara en hårsmån ifrån att bli sittande i det rälsburna ingentinget på grund av olycka (det var säkert ett trasigt ställverk). Jag vet detta eftersom Szczepan var en av turisterna som blev sittande medan jag och Herr Baguette, ganska obekymrat promenerade mot vårt boende genom den Ruhr-varma Essen-kvällen. Det bör förresten sägas att årets lya var en lägenhet som låg på krypavstånd från mässan. Sängen gick att dela till skillnad ifrån ifjol och dessutom fanns kapslar till den livgivande kaffemaskinen. Jackpot på alla sätt med andra ord. En extra bonus var att vi också hade nära till affären så att vi kunde handla vår nyttiga Essen-diet bestående av formfranska (fullkorn!), jordnötssmör och jordgubbssylt.
Men spelen då? Spelen!? Bara lugn, jag kommer dit. Först några ord om SPIEL23 som företeelse eftersom någon sorts maktskifte tycks ha skett. Rent visuellt lade jag märke till de nya Ullareds-liknande skyltarna, att det fanns en officiell app och att salarna nu var sorterade efter spelkategori. Jag pratade med Szczepan om detta och det visade sig att han hade ytterligare information att delge. Tydligen har SPIEL tidigare drivits av en äldre dam som har velat hålla mässan familjär och ”enkel”, men som nu, av skäl som inte framkom, har lämnat över apfelstrudeln till mer kommersiella krafter. I jakt på tillväxt, mer miljöförstöring och eventuellt också en bättre mässa är det därför inte uteslutet att SPIEL flyttar till en annan stad och större lokaler i framtiden… vad nu det skulle göra för nytta eftersom Messe Essen ju inte är full.
En annan, mer omedelbar effekt, blev tyvärr också att Dice Towers gameshow, som jag och Herr Baguette brukar besöka med stor behållning, inte blev av. Tydligen var lokalen de brukar använda märkt med en rejäl prislapp i år… undrar hur det kan komma sig? Den nya sorteringen av salarna var, enligt mig, inte någon succé den heller. Jag kan förstår hur en kategorisering kan se logisk ut om man har skrivbordsutsikt vardagligen, men den som besökte Hall 3, där nästan alla de heta spelen fanns, kan intyga att det var allmänt besvärligt att vara där. Det var trångt, varmt och doftade obehagligt av varm nörd och jag upplever helt klart att jag missade spel och upplevelser för att jag inte orkade vara där så mycket som jag hade velat. Jag fann mig, trots att jag var själaglad över att slippa munskydd i år, att sakna den fördömda tygremsan i ansiktet. Min egen utandningsluft är bättre än söt människodoft, om man så säger.
Men okej, dags för lite spel va? Det första jag plockade upp var Footprints (Boardgamegeek). Anledningen till det är att det kommer från gänget på Chilifox Games som låg bakom Come Together (Boardgamegeek) förra året. Temat, där stenåldersstammar ska fly från havshöjning känns lika uråldrigt som aktuellt och beslutet var därför enkelt. Spelet överlämnades av Eilif, en av spelets konstruktörer, och jag blev så uppspelt av att vara igång att jag glömde be honom att signera det. Någon kväll senare kom Footprints till bords på hotellet och mina första intryck säger att det är en trevlig liten motorbyggare där varje spelare styr en stenåldersstam med asynkrona förutsättningar. Footprints kommer givetvis att recenseras på Spelglädje och eftersom jag lovade Eilif att göra det innan jul vidarebefordrar jag i och med detta mitt löfte även till dig. Håll utkik!
I närheten av Chilifox Games hittade jag Looping Games, som har gjort sig kända för att sälja stora spel i liten förpackning. Förrförra året köpte jag Cotton Club 1923 (Boardgamegeek) av dem och eftersom deras spel sällan eller aldrig tycks dyka upp i Sverige efteråt bestämde jag mig för att köpa deras nya släpp 1902 Méliès (Boardgamegeek) ospelat och på ren jäkla chans. I båset möttes jag av en finländare som hemskt gärna ville (1) stjäla min plånbok, (2) prata finska och (3) sälja spel. Jag gick honom till mötes på punkt 3, men så försvann ju därmed lite pesetas ut min plånbok så… ja. Jag lämnade dock omedelbart tillbaka spelet eftersom det utlovades både autografer och konst i locket om jag gav mig till tåls. Resultatet kan du skåda i all sin prakt nedan.
Det första, och möjligtvis också enda, spel som jag och Herr Baguette satte oss för att spela under dag ett var Match of the century (Boardgamegeek). Det är ett duellspel och en spirituell uppföljare till Watergate från 2019 (Boardgamegeek). Temat, nu liksom då, är en händelse som har förändrat världen på ett eller annat sätt; denna gång i form av schackmatchen mellan amerikanen (utmanaren) Bobby Fischer och sovjeten (regerande mästaren) Boris Spassky. I Match of the century spelar man först till 6 ”matcher” och varje ”match” avgörs genom att spelarna lägger kort på fyra platser som ger 1-4 poäng. Den som först tar ett ointagligt poängförsprång vinner ”matchen”. Korten som används har en vit och en svart sida och i början av varje ny ”match” byter spelarna färg. Det gör att man, förutom att försöka vinna kortsiktigt, behöver hålla koll på vilka kort som behövs i framtiden också. Ett kort på hand som är dåligt på den vita sidan kan nämligen vara matchvinnande på den svarta.
Både jag och Herr Baguette är överens om att Match of the century är ett mycket bra spel innehållande massor av strategi, ränksmidande och lurendrejeri. Det ger också en schackig känsla utan att för den sakens skull innehålla några element av schack överhuvudtaget. Köpte vi? Nej, lika överens var vi också om att ingen av oss egentligen har någon att spela det med, plus att i alla fall jag tror att det blir lite mindre roligt när man börjar lära sig korten och deras effekter utantill.
Okej, där är vi igång va? Och därmed tar vi också paus. Du vet ju hur det brukar bli med mina resedagböcker och textlängd. Fortsättning följer inom kort i Resedagbok Essen SPIEL23 – Del 2.
