Martin, behövdes det verkligen en Del 3 också? Ja, i år kände jag faktiskt att det traengdes för textutrymmet är litet och berättelserna från SPIEL23 är så stora. Med det sagt rekommenderar jag varmt att du, innan du sätter gaddarna i nedanstående, läser Del 1 och Del 2.
För att göra berättelsen någorlunda kronologisk fortsätter jag med att avsluta de sista mässhändelserna. När jag och Herr Baguette hade skilts åt (du vet då när jag köpte så många spel?) passade jag på att testa Nekokjima (Boardgamegeek), ett spel om att bygga telefonstolpar med tillhörande ledningar i trängsel, och hänga katter i dem utan att allt rasar.
Teoretiskt sett är premissen i Nekojima verkligen något för mig; dexterety games, där balans, pill och skadeglädje får frodas är fantastiska. Vad jag dock märkte när jag testade Nekojima var att när någon av oss var klumpig nog att riva bygget så avslutades spelet och där rasade även mitt intresse. Jag vill bygga mitt eget torn. Jag vill skratta och njuta när andra hamnar i svårigheter och därför blev det något av ett antiklimax att oavsett om vi samarbetar eller tävlar så är spelet slut när bygget faller. Jag kände mig helt enkelt ganska maktlös. Nekojima var jätteroligt i fem minuter, men jag är säker på att det, för mig i alla fall, kommer att röra sig stadigt mot tråkigt därefter.
SPIEL23 var, som jag tidigare nämnt, masklöst och det gav fina möjligheter att se, träffa och känna igen brädspelsvärldens storheter både nära och på håll. I vimlet såg jag Stefan Felds strama, svartskjortade jag, Paul Grogan satt och demonstrerade årets tyngsta spel Nucleum (Boardgamegeek), gänget från Dice Tower syntes här och där, Vital Lacerda sålde och signerade och givetvis var Friedeman Friese lite överallt. Vi träffade också gänget på Fryx Games, som kanske mer är ökända än kända för undertecknad eftersom jag varken gillar Terraforming Mars eller de åsikter vissa av dem har uttryckt på sociala medier genom åren, men Herr Baguette var lycklig eftersom han är arrangör av SM i Terraforming Mars 2023. Årets finaste kändismöte hade jag med fantastiskt härliga Reiner Knizia. Han signerade både sitt nya MLEM: Space Agency (Boardgamegeek), äldre titlar och också kroppsdelar för den som önskade. Han gav ett härligt och socialt intryck som exempelvis Uwe Rosenberg bara kan drömma om.
Och med det, mina vänner, lämnar vi SPIEL23 och går över till de äventyr som utspelade sig utanför själva mässan. Jag har skrivit det tidigare år, men vill passa på att påpeka även nu, att det är på hotellet och stan det händer. Förutom att vi, enligt traditionen, sulade i oss Döner hos Pamukkalle så åt vi gohärliga burgare på både Burger Heart och Hans im Glück. På Burger Heart åt jag förresten en Mount Beeferest. Servitören lämnade den med kommentaren ”Good luck!”, men han hade aldrig träffat släkten Folkeserbe förut för jag hade inga som helst problem att infoga vartenda smula i mitt ansikte. Nästa år ska jag kryssa i hela listan för extrautrustning och sluka den också. Essen bjöd, kanske i klimatförändringens tecken, på härligt sensommarväder och jag spenderade hela vistelsen iklädd shorts och t-shirt. Och, vi (jag) lyssnade på Blümchen medan vi promenerade genom lördagsnatten. Härligt!
I frukostmatsalen på Hotel Mercure, där vi som vanligt inte bodde, hände det som brukar hända: vi spelade spel in på småtimmarna. Den första kvällen spelade vi Planta Nubo (Boardgamegeek) som vår tyskpolske vän Szczepan hade haft godheten att köpa. Väl medveten om att spelet ligger i den övre tyngddelen av vad jag tycker är njutbart efter en ansträngande dag propagerade jag ändå för att provspela och även om Herr Baguette var tveksam satte Szczepan igång att puncha och göra setup… i en timme. Minst. Szczepan pratar mycket samtidigt som han gör annat, vilket, förknippat med svårt lidande för omgivningen, sänker hans effektivitet markant.
Som tur är hände det där som gör Essen och SPIEL23 så fantastiskt. En, som jag uppfattade som random kille, gick förbi med kommentaren ”nice game!”. Svensksvensk och trött som jag var, bevärdigade jag honom knappt med en halv blick medan Szczepan snabbt googlade fram att mannen jag nyss hade halvdissat var spelets designer Michael Keller. Dissad eller ej, han såg snabbt den svåra situation vi befann oss i och erbjöd sig att demonstrera och förklara spelet för oss, vilket vi givetvis tackade enormt mycket ja till. Kanske bugades det från min sida, jag minns inte.
När vi väl kom igång och fattade vad vi höll på med var de strategiska misstagen redan otaliga, men Planta Nubo var tungt, belönande och… tematiskt svagt. Vi skulle odla skog, men för att kunna göra det var vi tvungna att skörda och sälja de blommor vi först hade skullat plantera. Detta med hjälp av robotar som drevs av energi som vi fick genom att få en tärning att rotera på våra individuella bräden. Infogat i allt detta fanns lite Tetris alá Uwe Rosenberg (ja, han har varit med och designat) och Patchwork, för skogen och blommorna kunde givetvis inte planteras hur som helst och var som helst. Nu låter detta raljerande lite som en sågning, vilket det inte är, men tema är viktigt för mig och när konstruktörerna känner att de behöver skicka med en bok som beskriver världen som spelet utspelar sig i… så kan det ha gått för långt och blivit lite tunt. Tycker jag. Spelet var hur som helst roligt och bra, men inget jag kommer att köpa om det inte ligger i en loppishög någonstans (och förmodligen inte då heller).
Ett annat lir som spelades på hotellet var mitt rykande färska The White Castle (Boardgamegeek). Szczepan vägrade egentligen att prova eftersom han hade räknat ut att ”man bara fick 9 turer” i hela spelet, men efter att Herr Baguette hade hotat med franskinspirerad vedergällning kapitulerade han. Szczepan kämpade länge och passade stundtals på att vara lite spydig mot spelet men ju längre vi spelade, ju tydligare blev det att han faktiskt gillade The White Castle ganska mycket. Detta var givetvis inget som erkändes, men…
The White Castle är hur som helst ett medeltungt eurospel som går ut på att placera sina trädgårdsmästare, samurajer och rövslickare så fördelaktigt som möjligt i och omkring det vita slottet. Den som gör det bäst får flest poäng. Något som jag gillar, och som hade oproportionerligt stor betydelse för mitt köp, är att The White Castle innehåller dice drafting och dice placement (på svenska betyder allt det där fina att man tar en tärning, lägger den någonstans och så händer saker beroende på antalet prickar). Detta, i kombination med de endast 9 dragen, gjorde spelet alldeles ljuvligt för mig. De 9 dragen blir för övrigt ”fler” om man spelar bra eftersom det går finfint att kedja ihop effekter med varandra och därmed göra massor i samma drag. Jag gillar och ska faktiskt spela The White Castle ikväll!
Det enda spel som hotellspelades mer än en gång var Faraway (Boardgamegeek). Anledningen till detta var knappast att det är fantastiskt och alldeles underbart, utan mest för att det var lätt, snabbt och lagom knepigt. Det går ut på att drafta kort med diverse symboler och egenskaper, spela ut dem i en rad framför sig och sedan få dem att aktivera varandra. Baklänges! Ja, det blev snabbt rörigt i huvudet men lättheten i spelet gjorde ändå upplevelsen både skadeskojig och trevlig. Faraway har någon sorts upptäckartema som fullständigt saknar betydelse, men som i alla fall skänkte skönhet till korten. Hade det inte sålt slut på mässan så hade jag förmodligen köpt det och spräckt min bagagebudget. Jag tror faktiskt att Björn hade gillat detta och att spela spel med Björn är i regel trevligt och behövs.
Nu har den här delen av resedagboken dragit iväg något alldeles rysligt, tack för att du har tagit dig ända hit, men det är ändå på sin plats att berätta något om hemresan som var ytterst händelserik. Orkar du?
Skitsamma, jag kör ändå. Vårt flyg hem gick från en gammal militärflygplats utanför Düsseldorf eftersom Ryanair är Ryanair. Att ta sig dit var i teorin väldigt enkelt, men i praktiken visade det sig vara både stressigt och äventyrligt. Det började med att tåget vi skulle ta ifrån Essen var inställt utan förvarning och förklaring. Detta gjorde att vi, efter ganska många om och bara några men, var 45 minuter sena iväg. Stressade, men ändå i god tid, tyckte vi. I Düsseldorf bytte vi, utan svårheter alls faktiskt, till ett lokaltåg som skulle ta oss till den lilla byn Weeze, där flygplatsen låg. Även detta gick bra och fast att Herr Baguette konstaterade att bara 10 minuters försening skulle göra att vi missade flygbussen från Weeze kände vi oss lugna. Lugnet fortsatte när vi gick av tåget trots att vi var 7 minuter sena och promenerade mot busshållplatsen…
…som visade sig vara fel busshållplats. Detta var vi först bland 20-30 personer att upptäcka och när vi plötsligt sprang nedför en trappa och under spåren var det som att sätta igång en buffelhjord. Alla sprang! Ingen hann…
Där och då förkunnade Herr Baguette att vi var körda. Nästa buss skulle gå om en timme, vilket innebar missat flyg och allt krångel det för med sig. Flygplatsen låg endast 6 km bort, som skulle kunna tillryggaläggas på den tid vi hade till förfogande, men eftersom min hälsena just vid denna tid hade sagt upp sig ifrån all löpning begav vi oss istället ut på jakt efter en privat taxi. Denna hittades, mot ganska många odds, i en närliggande byggnad där församlingen i en popup-kyrka just höll på att sleva i sig soppa.
I en Skoda utan baksäte åkte därför jag, Herr Baguette, en svensk och en tyskitalienare mot flygplatsen medan kärleken flödade mot den tyske man som stod för rattandet. Givetvis ville han, på någon sorts kyrkligt manér, inte ha betalt men han fick ändå 50 Euro som han enligt egen utsago skulle skänka till församlingen. Jag är säker på att han gjorde så, men jag hoppas att han tog dem själv.
Och DÄR är berättelsen om SPIEL23 slut. Det var roligt, det var vackert och vi har redan bokat boende till nästa år. Ses?
