Speltyp: strategispel Antal spelare: 1-4 Speltid: 80 min Ålder: 12+ år Tillverkare: Devir Games The White Castle på Boardgamegeek
Ett av spelen som jag inte var ett dugg intresserad av på SPIEL23 var The White Castle. Jag tyckte att det japanska temat var ointressant, kanske är jag en av få som inte blir småpilsk när japansk kultur nämns, och att artworken var ful och intetsägande. Det nätta lådformatet och prislappen på 32 Euro uppskattades däremot och när jag sökte spel att fylla min Ryanair-ryggsäck med blev Japan och ful artwork plötsligt hett. Det kanske kunde vara värt en chansning? Eller ja, chansning och chansning. När jag köpte var jag ändå tämligen säker på att jag hade investerat mina värdelösa svenska pengar i ett solidt brädspel.
The White Castle, alltså. Tematiskt ikläder sig spelarna rollen som mindre klaner som vill fjäska för en större klan som bor i det stora vita palatset. Fjäsk leder till poäng och den som under sina totalt 9 drag fjäskar bäst kommer att få flest. En segrare har korats och spelet kan pusslas ner i sin nätta förpackning igen. Ah, märker du min raljerande ton? Förlåt. Det är inte meningen, The White Castle förtjänar bättre, men jag lyckas inte ta till mig temat. Det går bara inte.
Det grundläggande flödet i spelet består inte av några konstigheter. Aktiv spelare väljer en röd, svart eller vit tärning, med högst eller lägst antal prickar, från en av broarna och placerar den på någon av handlingsplatserna på spelplanen. Men. Redan här börjar det dock bli både intressant och lite småklurigt eftersom det finns mycket att väga in i sitt beslut. Tas den högst numrerade tärningen ges fina möjligheter till ekonomisk vinning, eftersom en högre värderad tärning som placeras på en lägre värderad handlingsplats ger mellanskillnaden i pengar. Tas den lägst numrerade tärningen så riskerar man givetvis, med logiken från föregående påstående, att istället bli ekonomiskt straffad men som tröst fås viktiga resurser från den personliga ”lyktraden” på det egna brädet. För att inte riskera att trassla in mig i fler regelförklaringar nöjer jag mig här med att berätta att ”lyktraden” består av bonusar angivna på kort du samlar på dig under spelets gång.
Det där var bara början, för nu ska själva draget utföras. Varje handlingsplats har specifika handlingar kopplade till tärningar av en specifik färg; själva handlingarna anges på kort som kan komma att bytas ut under spelets gång, men färgkraven förändras aldrig. Minns du att jag skrev totalt 9 drag ovan? Ja, det är allt sprattelutrymme som finns men som tur är så är en av paradgrenarna hos The White Castle att erbjuda möjligheter till att kedja ihop flera drag i ett. Det innebär att du, om du sköter ditt fjäsk strategiskt och rätt, i själva verket kan skapa 15-20 drag av de grundläggande 9. Kul va?
Möjliga handlingar är exempelvis att avancera i turordningen och samla resurser i form av ris, järn, pärlemor, sigill eller pengar. Allt egentligen, för att på ett så effektivt och smart sätt som möjligt kunna placera ut sina trädgårdsmästare i parken, soldater i forten och fjäskare i palatset för det är där som de stooora poängen och bonusdragen finns att hämta. Dessa figurer hämtas från det egna spelbrädet och i takt med att de försvinner därifrån så gör de den, dyra (den kostar en 6:a!) och i början rätt menlösa, personliga handlingen bättre och bättre (se det personliga brädet på bild nedan).
Du märker, saker hänger ihop på ett både otäckt och alldeles underbart sätt. Ibland, korttänkt som jag är, upptäcker jag mitt i ett drag att följdeffekterna är fler än vad jag först hade räknat med. Här skiner The White Castle, för jag upplever att det är generöst med ”klappar på axeln” och låter mig känna mig duktig utan att jag spelar fantastiskt. Möjligheterna på spelplanen är dessutom ofta så många att det enda som på riktigt hindrar mig ifrån att göra vad jag vill är mina egna tillkortakommanden. Här är det på sin plats att poängtera att det är möjligheterna som är talrika, inte resurserna och pengarna. Kampen om handlingsplatser, pärlemor, järn och ris är ofta stenhård och skoningslös så det gäller att ha både Plan B och C redo om du sitter sent i turordningen. Men där är återigen möjligheterna stora att arbeta sig runt problemet och jag finner alltid nöje i att skaka runt cellerna i min hjärna efter lösningar.
The White Castle är bedrägligt enkelt att spela; ta en tärning, lägg ut den och utför din handling. Klart! Givetvis, och kanske speciellt i The White Castle, så är det inte riktigt så enkelt om resultatet ska bli bra. Eftersom alternativen är så många vid varje drag ställer det helt klart krav på varje spelare att utnyttja dem för att inte hamna efter poängmässigt. Detta gör att jag har lite besvär med att placera spelet på svårighetsskalan. Min pappa TejpRolle skulle kunna spela det här hur lätt som helst, men skulle han bli mosad av mig som är mer erfaren? Förmodligen. Skulle han fortfarande ha haft roligt? Ja, förmodligen där också, men det går givetvis inte att tala för alla bara för det. Nja, jag väljer istället att peka till stycket ovan och det där med klappar på axeln. En sån kan få vem som helst att njuta av ett strategispel!
De miljoners kombinationer av setup som finns med tärningsfärger, actionkort och andra effekter gör också att två partier är svåra att jämföra och kan vara väldigt olika varandra. Min upplevelse är att varje parti skiljer sig så pass mycket från ett annat att The White Castle alltid är en intressant utmaning att ta sig an. Ena dagen kan jag dominera fullständigt och sätta ett prydligt poängrekord i Boardgame stats-appen för att dagen efter möta stora svårigheter och misslyckas svårt med mitt fjäskande. Här finns återspelbarhet så att det räcker och blir över och om du är intresserad av hur ett strategispel fungerar i nästan fullständig avsaknad av en av grundresurserna, så har du god chans att slumpen i setup låter dig prova här.
Slutsatsen är att jag fortfarande inte går igång på temat ett endaste litet gram och att artworken aldrig kommer att få mig att hoppa jämfota av glädje. Upprepar jag mig nu? Har inte den gnälliga farbrorn klagat klart snart? Vänta, för här kommer poängen: Jag älskar The White Castle trots att det inte kan snålåka ett endaste dugg på tröjor, dekaler och smink. Är inte det ett betyg så bra det kan bli? Jag kanske känner extra förnöjsamhet inför julen och möjligen också lite mys från de morfintabletter mitt nyopererade knä behöver, men härmed vill jag meddela att The White Castle är ett av de bästa nya spel jag har provat under 2023. Så det så och därmed basta.
