Speltyp: barnspel Antal spelare: 2-4 Speltid: 10 min Ålder: 4+ år Tillverkare: HUCH! Pantolino på Boardgamegeek
Mitt intresse för barnspel är i regel svalt. Sedan Meepeln föddes har intresset givetvis ökat på så vis att jag letar spel att indoktrinera henne med, men någon större mängd titlar äger jag faktiskt inte. På brädspelsnördsvis försöker jag presentera spel med meningsfulla beslut och lagom mängd slump bara för att upptäcka att hennes favoritspel är Busungar från 1986. Har jag problem med detta? Givetvis inte, har hon bara roligt så är jag nöjd och det var i den andan jag slängde upp Pantolino på bordet en juldagsdag 2023. Testgruppen, som befann sig precis mellan julbord och julklappar, bestod av en 41-årig undertecknad, en 37-åring, en 7-åring och en 4-åring i lag med en 39-åring.
Varför är då åldrar och siffror plötsligt viktiga? Jo, för att jag inte vill att min recension av Pantolino ska ses som en barnspelsrecension skriven av en gubbe. Förvisso är jag en skrivande gubbe, men eftersom jag antecknade och undersökte precis allt som hände vid spelbordet är jag just nu någon sorts hybrid mellan farbror och F-klass. Det blir bra detta!
Premissen i Pantolino är enkel: bygg en så lång tusenfoting som möjligt och gör detta medelst tärningar. Vid spelstart tilldelas varje deltagare ett tusenfotingshuvud och mitt på bordet (som det står i alla regler) ligger brickor med tusenfotingslemmar sorterade efter antal ben; 2-beningar, 3-beningar och 4-beningar i färgerna gul, blå, svart grön och röd. Färgerna återkommer givetvis på spelets fyra tärningar (plus en joker-sida) och därmed tror jag att du anar precis vad som följer?
Man kan säga att Pantolino är som ett enklare och mer visuellt Yatzy. På sin tur får man slå tre gånger och försöka samla ihop en tillgänglig tusenfotingslem; en tärning i rätt färg för varje ben. Lyckas man med detta får man ta biten och infoga den i sin egen tusenfoting. Längst tusenfoting när alla bitar är tagna från bordet vinner.
Med de busenkla reglerna avklarade går vi raskt över till själva tyckandet. Om vi börjar med det rent produktionsmässiga så tycker jag att Pantolino… briljerar, faktiskt. Tärningarna är rejäla, klonkiga och grafiskt tydliga. Tusenfotingsbrickorna är lite småroliga och framför allt kan de skryta med en tjocklek som bara en deluxe-version av valfritt Vital Lacerda-spel kan erbjuda. Delarna är helt enkelt byggda för att hålla och inte tappas bort. Snyggt!
Det rent spelmässiga då? Ja, det är ju vad det är. Eftersom jag själv inte befinner mig i målgruppen så hittar jag givetvis en del brister, där den mest lysande och otäcka av dem är att det ganska fort blir tydligt vem som kommer att vinna. Lite flyt med tärningarna, några mångbenta lemmar in i den lokala tusenfotingen och chansen för motståndarna att komma ikapp är lika med noll. Jag är osäker på var den åldersmässiga brytpunkten ligger någonstans, men när väl barnen gör samma upptäckt som jag så åker rimligen Pantolino ut med tusenfotingshuvudet före.
Samtidigt är det ju inte jag som ska underhållas här. Min 7-åriga Meeple, som möjligen är något färgad av sin fars orimliga intresse för brädspel, tyckte att Pantolino var ”okej”. Hon hade roligt när hon spelade, men har sedan dess aldrig frågat om att spela igen på samma sätt som hon gör med exempelvis Hey, that´s my fish!, Zombie Kidz och Kids Chronicles. 4-åringen hade väldigt roligt, men hade samtidigt en begränsad förmåga att koppla ihop tärningarna och vilka tusenfotingslemmar som var strategiskt bäst för att få ihop den längsta tusenfotingen. Så, min högst ovetenskapliga teori är att målgruppen för Pantolino befinner sig någonstans i det generella åldersspannet 3-7 år. Tärningar är roliga och tusenfotingar är roliga; svårare än så behöver det kanske inte vara?
Om vi bortser ifrån det strategiska, åldersindelningar, förmågor och sånt strunt så går det ändå inte att komma ifrån att vi hade en väldigt rolig stund tillsammans där vid bordet. Speltiden på 10 minuter var precis lagom lång för att vi skulle orka och vilja spela flera rundor och jag är säker på att alla lämnade bordet berikade av den sociala magi som sällskapsspel är så fenomenala på att skapa. Med det konstaterat går det givetvis inte att klaga särskilt mycket på Pantolino även om det, om vi ska vara riktigt ärliga, inte är ett särskilt bra spel. Det är vad det är, levererar utifrån sina förutsättningar och även om jag själv hellre hade presenterat Yatzy för min 7-åring så tillverkar det ändå vad sällskapsspel ska: familjemys.
