Recension: Comet

Speltyp: familjespel, strategispel, kortspel
Antal spelare: 2-4 Speltid: 45-75 min
Ålder: 12+ år Tillverkare: Funtails
Comet på Boardgamegeek

Kometen, kometen! Vimmerbybornas klagande rop ekar över Småland samtidigt som fru Petrell ligger på sitt vardagsrumsgolv i en pöl av blåbärssoppa. Det visade sig, som de flesta kanske vet, att de hade missuppfattat det hela och att både ”komet” och blåbärssoppa stammade från en liten pojke från Katthult.

En annan sak som har missuppfattats, inte av Vimmerby-borna utan av mig, är om brädspelet Comet är något för mig och mina vänner. Det släpptes i Essen under SPIEL23 och gick mig fullständigt förbi. När alltid lika trevlige Jesper från Webberöds E-handel erbjöd mig att testa hade det fortfarande gått mig alldeles förbi och när jag läste reglerna första gången så kände jag… njaaeeh, det här känner jag inte för att spela idag. Livet som brädspelsrecensent är, som ni säkert förstår, stenhårt och förknippat med svårt lidande och jag och vi tvingades att spela ändå. Resten är historia…

Comet, alltså. Tematiskt sett handlar spelet om att att ikläda sig rollen som ett hjältedjur och rädda mer eller mindre utrotningshotade/påhittade/stendöda djurarter från… ja, utrotning innan en stor komet slår ner och förvandlar deras boende till aska, damm och grus. Djuren har olika poängvärde, men säg det inte till någon för självklart är alla djur lika mycket värda, och den spelare som sitter på den största poänghögen när spelet är slut har vunnit och behöver eventuellt också investera i ett högt staket.

Comet drivs framåt av fantastiskt vackra djurkort som fungerar både som djur att rädda och förflyttning, beroende på hur de används. Spelarna har från start sitt hjältedjur, som ger en finfin specialförmåga, och fem kort på hand. Draghögen med kort är olika stor beroende på hur många som deltar och när den är slut inleds kometfasen. I kometfasen simuleras bråttom, bråttom och spelarna måste då använda sin hand med kort så långt de kan och när samtliga har passat eller blivit av med alla sina kort räknas poängen samman.

Mycket snack om kort, rädda, förflyttning och spela nu, jag vet. Kanske vore det på sin plats att jag redogör lite för hur man… gör? Givetvis! Och vet du? Det är jättelätt och jättesvårt! På sin tur får man välja mellan att:

1. Kläcka ett djur. Ta en titt på bilden ovan. Där har jag kläckt inte mindre än tre djur, en Grisfotad Bandicoot, en Raptor och en Tasmansk Jä.. varg, vilket innebär att jag lägger korten ovanför mitt lilla bräde och flyttar ut motsvarande räddarbricka (motsvarande den runda symbolen under respektive djur) på spelplanen. Var de kläcks avgörs av värdet i kortets nedre vänstra hörn, ju högre värde desto svårare. Värdet som står i nedre höger hörn är förresten poängvärdet. Som du ser och kanske därmed förstår kan jag ha som mest tre djur ute på spelplanen samtidigt.
   .
2. Flytta en räddarbricka. Det är här som själva räddandet händer och för att flytta ett djur spelar jag ut ett kort från handen, men istället för att kläcka det så använder jag de hexagonformade symbolerna till höger/vänster på kortet (det är i grunden bara tillåtet att spela ett kort, men råkar jag ha jokrar med valfri terräng går det bra att använda ett fritt antal av dem också). Hexagonerna anger vilka terrängformer på spelplanen jag kan förflytta mitt/mina djur på. Om jag råkar stöta på motståndares räddarbrickor (eller mina egna) kan jag hoppa över dem gratis så länge jag landar på en terrängform mitt kort anger. Smart, här finns massor av steg att tjäna!
   När en räddarbricka flyttas in i grottan på spelplanen, se bild nedan, är djuret räddat och dess kort flyttas ner under mitt lilla bräde samtidigt som räddarbrickan återvänder till nyss nämnda bräde i väntan på ett nytt djur att representera. Förutom att djuret nu ger mig vinstpoäng så har jag nu möjlighet att använda dess eventuella specialförmåga, som anges på den nedre halvan av djurkorten. Specialförmågor är bra.
   .
3. Vila. I verkligheten vill man ju vila så mycket som möjligt, men i Comet (och alla andra brädspel) är vilande något man helst slipper. Samtidigt kommer man inte undan, för det är vid vilandet som man får tillfälle att fylla upp sin korthand igen. Förutom det får man resa, eventuella ”välta” kort igen (de välts när respektive specialförmåga används), samt lägga beslag på ett av de eftertraktade guldkorten! Vafalls? Guldkort? Ja! Dessa är i regel kraftigare/bättre/snyggare varianter av de vanliga korten och fyra av dem ligger alltid uppradade bredvid spelplanen.

Jag vet inte om du minns, såhär direkt efter min regelsvada, att jag skrev att Comet är jättelätt och jättesvårt? Så är det i alla fall, och med det menar jag att det går att göra spelandet i princip hur komplicerat och hjärnurvridande som helst. Om man vill, alltså. Det går också fint att gymnastisera hjärncellerna lite mindre och liksom flyta med och greppa möjligheterna när de dyker upp. Själv ägnar jag mig i regel åt ett mellanting, vilket jag tror är den rätta vägen, för hur mycket jag än sannolikhetsberäknar och försöker kedja ihop räddningar, guldkortsdrag och specialeffekter så är det liksom givet att någon flyttar på sin räddarbricka, stjäl mitt guldkort und so weiter. Lagom är bäst.

Och sen ska jag väl inte sitta och hålla dig på halster om själva tyckandet längre. Sant, vi var inte särskilt sugna på att spela när vi satte oss ner men… sen blåste Comet merparten av oss fullständigt av stolen. Bengan, som är ett lite nyare ägg i brädspelshobbyn, var otroligt nöjd och Lennartsson, som har fått stå ut med både det ena och det andra genom åren, öste kärlek över spelet och har sedan dess, uttryckligen, önskat att få komma och spela just Comet flera gånger. När jag gnydde något om att det var fullt i min spelsamling erbjöd sig både Bengan och Lennartsson, på stående fot, att husa Comet för att ”hålla det inom brädspelsfamiljen”.

Hur känner jag själv då? Jo, jag känner ungefär likadant faktiskt. Speltypen, med tävling över hexagoner, är inte min favorit i hela världen men likväl har Comet lyckats att nästla sig in under huden på ett ytterst trevligt och oväntat sätt. Det som först drabbade mig var artworken på korten som faktiskt är bland det vackraste jag har skådat i ett brädspel. Här har de gjort ett otroligt jobb att förvandla ett uråldrigt tema till något som är både skönt och trevligt att vila ögonen på samtidigt som hjärnan går på högvarv.

Spelmässigt så tycker jag att Comet innehåller intressanta avvägningar utan att för den sakens skull bli överväldigande (om man inte vill). Vilka djur ska jag kläcka? Ska jag offra min poängmässigt dyrare dront för att snabbare kunna rädda billigare ödlor, och på så sätt hålla hjulen rullande längre innan jag tvingas vila? Och, jag vill kanske passa på att vila redan nu eftersom det ligger ett guldkort där som jag vill roffa åt mig innan Björn snyter det?

När sedan de räddade djuren skänker sina specialförmågor blir funderandet än intressantare eftersom man då får möjlighet att kombinera dessa med korten på hand. Effekterna kan då bli både massiva och urhäftiga: en gång lyckades jag, med hjälp av kort, specialeffekter och motståndares räddarbrickor hoppa 11 steg på ett enda drag istället för de grundläggande 2. Om jag var nöjd? Jag kände mig som härskaren över allt liv!

Återspelbarheten då? Ja, den är givetvis också god eftersom korten är många, kombinationerna är fler och situationerna är flest. Som bonus finns det två sidor av spelplanen, där den ena är lite trängre och därmed mer strategisk.

Ärligt talat så har jag svårt att se att jag eller mina vänner tröttnar på Comet i det närmaste, så det är väl bara att göra plats i samlingen eller i alla fall se till att lämna det vidare inom familjen. Nu har jag ju redan spoilat och förvarnat, men ta chansen att överraskas över Comet du också för jag tror inte att du kommer att ångra dig. Och note to self, ditt lintottade blindstyre, håll bättre utkik i Essen nästa år!