Recension: Grand Austria hotel

Speltyp: strategispel
Antal spelare: 2-4 Speltid: 60-120 min
Ålder: 12+ år Tillverkare: Lookout Spiele
Designer: Simone Luciani, Virginio Gigli
Grand Austria Hotel på Boardgamegeek

I mitt lite tyngre brädspelsintresses gryning, strax innan jag hade fyllt 30 och hade tröttnat på Alga, var det i regel tyska spel som spelades. Inte för att de var just tyska, utan mer för att det var därifrån högt rankade titlar som Agricola och Le Havre kom. Sedan dess har tyskheten vid mitt spelbord fått stryka lite på foten i takt med att sällskap, intressen och trender har kommit och gått. Det är därför, med illa dold spelglädje, som jag nu sitter här och ska recensera Grand Austria hotel; ett spel designat av två italienare, som handlar om österrikisk hotellnäring och som ger ifrån sig en karaktäristisk väldoft av tysk brädspelskub.

Som brukligt börjar recensionen med att berätta lite om det rent praktiska och just gällande Grand Austria hotel är det lite extra på sin plats eftersom det är där det skiner som allra mest. Det är gediget, genomtänkt, gynnsamt och givetvis med samlande av poäng som huvudfokus.

I Grand Austria hotel finns två arenor att hålla koll på: den gemensamma planen ovan med uppdrag, härskarskalan, möjliga handlingar med tillhörande tärningar och ett ständigt flöde av potentiella gäster att bjuda in till den andra arenan i form av det personliga hotellbrädet (se bild längre ned). Puh. Lång mening, men du fick en jättekort som kompensation direkt efter.

Nåväl. Själva spelflödet är uppdelat i två huvuddelar och för att göra det så enkelt för mig som möjligt, man ska inte slita ut sig i onödan, serverar jag dem i punktform:

1. Ta en ny gäst. Denna punkt är helt frivillig, men om du har tänkt dig att vinna Grand Austria hotel vill du ändå göra detta så ofta som möjligt. En tagen gäst placeras i botten på den egna hotellbrickan och kommer att stanna där tills hen 1) har serverats de godsaker (strudel, tårta, vin, kaffe) hen kräver och 2) flyttats in i ett ledigt rum med samma färg som gästkortet. Inflyttade gäster ger både vinstpoäng och någon sorts fördel (som jag tematiskt nog fantiserar ihop är dricks). Gäster som sitter kvar vid sitt bord och surar vid spelets slut kostar 5 minuspoäng styck, så känn dig härmed varnad.
2. Utför en handling. Denna punkt är inte ett dugg frivillig, detta måste göras. Men samtidigt, är det inte för att få göra intressanta saker som spel spelas? Nåväl. Ta en titt på bilden nedan, där syns nämligen spelets alla handlingar på en vacker liten bricka. Här finns möjlighet att skaffa mat och dryck (som gästerna vill ha), förbereda rum (så att gästerna har någonstans att bo), få pengar/fjäska för Härskaren (för att fjäsk är bra) och spela ut personalkort (som ger personliga fördelar både här och där). Skulle allt vara slut och upptaget när det är ens tur så finns också en handling där det går att kopiera någon av de övriga. Tärningarna, som slås i början av var och en av spelets totala 7 rundor, avgör styrkan på respektive handling. Som du kan se nedan kan jag alltså, om jag väljer att skaffa dryck, få totalt 3 stycken dryckeskuber (kaffe eller vin). Givetvis har de tyska italienarna infogat ännu en svårighet i form av att jag alltid måste ta minst lika många vin som kaffe, men jag lämnar de besvärligheterna därhän.

…och före, mellan och efter ovanstående två huvudhandlingar så är det fritt fram att flytta in gäster i rum, servera dem, göra anspråk på uppdrag och sånt. Och sånt!? Ja, det är ett uttryck för att jag egentligen är trött på att skriva om regler nu, men det finns några saker till att känna till. I korthet:

• Varje parti av Grand Austria Hotel innehåller tre framslumpade uppdrag som ger massor av poäng. Först att klara får flest poäng och så vidare.
• Överst till höger på spelplanen finns härskarskalan. I slutet av runda 3, 5 och 7 så kommer Härskaren obönhörligen på besök för att göra stickprov på respektive hotells kvalisort. Straffen/belöningarna som delas ut vid dessa tillfällen är framslumpade i setup. Man vill inte ha straff, så tillräcklig mängd fjäsk bör därför ha delats ut under punkt 2 ovan.
• Det egna hotellbrädet är ett litet dolt pussel där rummen är grupperade i färger. Rummen blir dyrare att öppna ju högre upp i hotellet man kommer, men där uppe finns också rum som ger fina extrapoäng. Tänker man efter när gästerna placeras så finns chans till lycka eftersom ”färdiga” färggrupper ger bonusar i form av poäng, pengar och steg på härskarskalan.
• Personalkorten som jag nämnde i förbifarten ovan (och som kan vara direkt avgörande ibland), draftas under setup. Inte ens innan spelet har börjat har man alltså råd att ha hjärnan på viloläge.
• Turordningen i Grand Austria Hotel är lite speciell. Turen startar vid förstespelaren (doh!), men när den kommer till den som sitter sist i tur vänder den, vilket innebär att sist får göra två handlingar i rad och den som sitter först får göra sina handlingar först och sist.
• När någon väljer en handling under punkt 2 tar denne en av tärningarna och minskar därmed handlingen styrka. Det spelar roll.

Nu. Är. Jag. Klar. Alltså, grejen är att trots alla regler jag rapade ur mig ovan så är Grand Austria Hotel inte särskilt svårt att spela; flödet är tydligt och det är lätt att hänga med. Däremot, och detta är också anledningen till att jag fick nämna så många regler ovan, är det så att precis allt i Grand Austria Hotel hänger ihop med något annat. Någonstans sitter en italienare som har gjort sin matteläxa på ett alldeles fantastiskt sätt för även om slump förekommer så känns allt tajmat och klart in i minsta detalj. De potentiella följdeffekterna för varje liten handling i spelet är stora och det är ärligt talat hopplöst för en ynklig hjärna som min att hänga med på allt. Detta leder också till att spelet är oförlåtande på ett alldeles underbart och fruktansvärt sätt.

Och när vi nu ändå är inne på underbart, fruktansvärt och oförlåtande så är det på sin plats att slå fast att om du gillar Agricola och Le Havre så kommer du att gilla Grand Austria Hotel också. Och tvärtom. Släktskapet är otvetydigt i form av artwork, spelkänsla och tyskhet. Som körsbär på det så är Uwe Rosenberg en av de potentiella gästerna i spelet och, i alla fall min utgåva, är utgiven av Uwes eget bolag Lookout Spiele.

Förutom ovanstående ångestfaktorer så innehåller spelet också tärningar, vilket uppenbarligen är en liten fetisch för mig. Faktum är att jag, precis som i fallet med The White Castle, fastnade för Grand Austria Hotel i spelbutiken tack vare det. Jag har inte ångrat mig.

Sen är tärningarnas påverkan är givetvis stor. Möjligen lite för stor ibland, men samtidigt är det väl det som är grejen? Vid ett tillfälle slog Frugan 6 stycken 4:or med 10 tärningar, vilket omintetgjorde min slutplan fullständigt. Jag muttrade givetvis surt och kanske svor jag högt på norska, men min ilska var ändå mest riktad mot mig själv som hade låtit så mycket bero på tärningarnas slump. Sen vill jag vara tydlig med att nyss nämnda exempel är ett extremfall. Ofta går det att kringgå slumpen, men likväl älskar jag att den påverkar.

(Den bitterljuva) flugan i soppan är dock alltid Härskaren och hens belöningar/straff. Som spelare vill jag helst ägna mig åt att öppna rum, servera mat och anställa folk, men tvingas gång på gång ge en okänd aristokrat onödig uppmärksamhet. Hen stör alltid när det behövs som minst och ofta kommer jag på, alldeles för sent, att hen är på väg. Lyckas man dock införliva fjäsket i den dagliga driften, och det går, är känslan underbar.

Spelarantal då? På Boardgamegeek anges 2 spelare som överlägset bäst, men också 3 spelare rekommenderas. Jag har provat båda och tycker att 2-spelarupplevelsen är rappare och mer öppen, men inte nödvändigtvis bättre. Ångestfaktorn på 2 spelare är dock markant lägre eftersom konkurrensen om handlingarna är mindre.

Överhuvudtaget så tycker jag att spelmekanismer, tema och känsla skapar en perfekt storm i Grand Austria Hotel. Allt hänger som sagt ihop och för mig är det en fröjd att befinna mig i en spelupplevelse som känns både genomtänkt, slumpmässig och djupt strategisk. Mekanismen för turordningen har fått oförtjänt lite beröm hittills, så här får även den en skopa kärlek, och jag delar också ut extra guldstjärna för att det står ”Bitte nicht stören” på de upptagna rummen.

Jag och Frugan känner oss hjärtligt välkomna in på det tyska, italienska och österrikiska hotellet och kan knappast annat än att ge det full pott i reseappen. Härligt! som Tommy Söderberg skulle ha sagt.