Klockan har slagit Essen 2024 och ett av de mest hajpade spelen kommer från Norge och heter Saltfjord. Tydligen är det en omarbetning av Santa Maria, ett spel med ett historiskt belastat tema, och alla vill äga och spela. Själv strosar jag lugnt och ointresserat förbi trots att spelet innehåller tärningar. Varför? Är jag kanske lite bitter? Ja, möjligen…
Etikett: strategispel
Recension: Aquaria
Jag äger ett akvarium. Fiskarna som bor där får mat varje kväll och någon gång i månaden byter jag 20-30% av vattnet. Där har jag tvingat mig själv att låta akvarieintresset stanna. Det är nämligen så att det där med akvarism, liksom brädspelande, snabbt kan bli ett stort svart hål att hälla pengar i. Jag behöver inte fler sådana hål…
Recension: Railroad ink: deep blue edition
Den här recensionen skulle ha kommit förra månaden, men är, precis som de svenska tågen: försenad (trumvirvel!). Signalfelet är dock åtgärdat och vi närmar oss nu slutstationen. Kanske har vi till och med tagit oss ner på kontinenten och rullar in på Milano Centrale? Åtminstone i drömmarna. Det var nämligen där, i en brädspelsbutik i universitetskvarteren i Milano, som jag…
Recension: The Gallerist
Min första kontakt med The Gallerist var inte särskilt lyckad. Överväldigad av reglerna, alla beräkningar och mängden hänsynstaganden som behövde göras hit och dit, brann min hjärna intensivt. När motståndarna dessutom bestod av IQ-gänget i grannbyn så förstår du att jag mosades så rikligt att jag ifrågasatte precis allt framtida brädspelande…
Recension: Apiary
Av alla udda brädspelsteman jag har stött på är frågan om inte rymdbin är det mest udda. Apiary utspelar sig i en avlägsen framtid där människor inte längre befolkar jorden. Istället har en art av honungsbin utvecklats i storlek och intelligens och tagit över jorden med ett mer högteknologiskt samhälle än vi människor hade lyckats åstadkomma. Dessa bin gör vanliga bisaker (i bokstavlig betydelse) som att samla pollen och göra honung, men ägnar sig också åt rymdresor för att…
Recension: Galileo Galilei
Vi är tillbaka på SPIEL24 i Essen och i Tomas Holeks hjärna. Den här gången gäller det dock inte Tea Garden utan ett av de spel jag såg allra mest fram emot under mässan: Galileo Galilei. Varför såg jag då så mycket fram emot just denna titel? Enkelt. Tema, utseende och löften om ett medeltungt euro som gjort för en medelålders man som mig…
Recension: Calico
Kan man annat än älska ett spel där startspelaren är den som senast klappade en katt? Naturligtvis inte. Ju fler anledningar att klappa katter, desto bättre. Calico går ut på att sy det vackraste lapptäcket för att locka till sig katter som vill sova på det. Vi snackar bra speltema! Allt är dock inte lika charmigt som de sockersöta katterna får…
Recension: Zoomies
I Zoomies rastar man hundar i parken och låter dem skaffa nya fyrbenta kompisar som de kan springa runt och leka med. Det är knappast ett tema som tilltalar en utpräglad kattmänniska som jag. Men om mekaniken påminner om Kingdomino, ett av mina favoritspel? Ja, då kastar jag mig över det! Likheten med Kingdomino stannar förvisso vid att man i båda spelen placerar ut dominobrickor, men det har också en likhet i att…
Recension: Tea Garden
Ni som följde mina öden och äventyr i Essen på SPIEL24 vet att Tea Garden inte var ett spel jag kände mig tvungen att äga, men att ekonomi och våldsam hype kring konstruktören Tomas Holek knuffade mig över kanten. När jag nu sitter här med ett antal partier under bältet och tittar på det rosaskimrande konstverket så finns tvivlen faktiskt kvar och… jag är inte riktigt säker på varför…
Recension: Gloomhaven: Jaws of the lion
Om vanliga Gloomhaven framstår som en stor klumpeduns som du inte har en aning om hur du ska närma dig, finns lösningen i Jaws of the lion. En mindre, snällare kompis som håller dig i handen och hjälper dig att komma igång med spelandet. En långhårig taxvalp istället för ett bergatroll. Jaws of the lion funkar på det stora hela som originalspelet men med…










