Klockan har slagit Essen 2024 och ett av de mest hajpade spelen kommer från Norge och heter Saltfjord. Tydligen är det en omarbetning av Santa Maria, ett spel med ett historiskt belastat tema, och alla vill äga och spela. Själv strosar jag lugnt och ointresserat förbi trots att spelet innehåller tärningar. Varför? Är jag kanske lite bitter? Ja, möjligen…
Jag äger ett akvarium. Fiskarna som bor där får mat varje kväll och någon gång i månaden byter jag 20-30% av vattnet. Där har jag tvingat mig själv att låta akvarieintresset stanna. Det är nämligen så att det där med akvarism, liksom brädspelande, snabbt kan bli ett stort svart hål att hälla pengar i. Jag behöver inte fler sådana hål…
För att göra berättelsen någorlunda kronologisk fortsätter jag med att avsluta de sista mässhändelserna. När jag och Herr Baguette hade skilts åt (du vet då när jag köpte så många spel?) passade jag på att testa Nekokjima, ett spel om att bygga telefonstolpar med tillhörande ledningar i trängsel, och hänga katter i dem utan att allt rasar. ..
Jag börjar mer och mer misstänka att jag bodde under en sten 2018 för nu har det hänt igen. Bättre sen än aldrig brukar man ju säga men nu är det 2022 och jag är, precis som i fallet med Quacks of Quedlinburg, hopplöst sen till festen. Den här gången gäller det partajet som har dunkat och whoopat i Everdell-dalen i fyra år nu. Till min, och flera av mina vänners lycka…
I en engelsk ordbok från 1755 beskrevs havre som ”en gröda som i England ges till hästar, men i Skottland livnär folket”. En skotte svarade då ”och det är därför som England är känt för sina hästar och Skottland för sina män”. Det är väl just den här sortens anekdoter som gör det så lätt att älska Skottland, inte sant? Man gör sig gärna en bild av att människorna är modiga, starka och envisa. Fåren är lurviga och höglandskossorna likaså, för att inte tala om de nakna benen under kiltarna. Whiskyn flödar, precis som de vilda forsarna mellan de vackra, skrovliga bergen.
För närmare 3,5 år sedan skrev jag den här texten om Gloomhavens intåg i mitt liv. Det var på många sätt en omtumlande och besvärlig resa, men den gav mersmak och jag vågade mig till och med på att utlova en artikelserie i ämnet. Så har det inte blivit. Tyvärr är det inte bara artikelserien…
The Dice Tower är ett gäng amerikaner som ägnar det mesta av sin tid till att spela och recensera brädspel. Varje jul publicerar de ett filmklipp där de utnämner sina brädspelsfavoriter från året som har gått och det brukar vara en ren guldgruva i att hitta godbitar som jag annars hade missat. Förra året gjorde de, i mina…