En insikt som drabbat mig när jag försökt skriva denna artikel: Det är svårt att recensera abstrakta spel. ”Nej, Björn!” utbrister nu någon ömsint läsare. ”Var inte så hård mot dig själv! Du är ju brädspelsrecensionernas Shakespeare. Inte ska du prygla dig själv med oförtjänt ödmjukhet!”
Varning! Denna artikel blev både lite längre och lite mer insnöad än jag avsåg. Dock är jag ganska lat, så den får stå som den är. Ville mest påpeka att jag är högst medveten om min tendens att raljera, och att jag tänker göra ytterst lite för att ändra på den saken. Ska dock försöka vara mer begriplig framöver.