Recension: Cascadia

Speltyp: strategispel, familjespel
Antal spelare: 1-4 Speltid: 30-45 min
Ålder: 14+ år Tillverkare: Flatout Games
Designer: Randy Flynn
Cascadia på Boardgamegeek

”Är inte Cascadia lite för lättviktigt för att bry sig om?” tänkte jag första gången jag hörde talas om det. Jisses, så fel jag hade. Det är Cascadias enkla grund som gör det så lätt att älska. Och från den grunden utgår en mängd utmaningar som definitivt får hjärnan att jobba. Ifjol låg spelet under min julgran och mellan julafton och nyårsafton hade jag redan spelat det fler gånger än de flesta andra brädspel under året.

När man faller pladask för ett spel finns det förstås en reell risk att man snart tröttnar på det. Nå, när jag blickar ut mot spåkulan i horisonten, mellan bergsområden och vattendrag, laxar och rävar, ser jag ingen som helst risk för detta. Variationen i vad man ska uppnå varje gång är stor och därtill finns det i regelboken en lista med scenarion som man kan försöka klara. Och bäst av allt? Cascadia funkar utmärkt att spela solo, så när alla andra runt mig har tröttnat kan jag fortsätta att spela på egen hand, om och om igen…

Ja, ni hör ju. Jag gillar verkligen Cascadia i sig självt, men det har dessutom blivit mitt go-to-spel när jag egentligen vill spela Ark Nova men inte hinner. Spelmekaniskt har de inget gemensamt, men båda uppfyller mitt behov av att titta på söta djur och pussla ihop hexagonformade brickor. Båda lämnar mig också antingen tillfreds med att ha lyckats lösa ett utmanande problem, eller också grymtande över att jag inte klarade det och med en intensiv känsla av att vilja prova igen omedelbart. Och när det gäller Cascadia är det sällan några problem att spela flera gånger i rad eftersom speltiden ofta klockar in på under en timme eller åtminstone någonstans därikring. Det går dessutom snabbt att göra i ordning en ny omgång.

Idén är som sagt enkel. Man samlar på sig terrängbrickor och placerar djur ovanpå dessa, i ett eget habitat som växer under spelets gång. Spelarna utgår från en fast bricka om tre hexagoner och bygger sedan som de önskar i anslutning till detta. Varje gång det är ens tur finns det fyra terränger, ihopparade med fyra djur, att välja på. Man väljer ett par som man placerar ut omedelbart i sitt habitat. Om de fyra paren som står till buds inte är vad man hade på sin önskelista får man se till att skaffa sig kottar. En kotte får man genom att lägga ut ett djur på en bricka som enbart kan ha den djursorten. Kottar är värdefulla, dels som slutpoäng, dels för att man kan betala en kotte för att välja en annan kombination av terräng och djur än de fyra som är gratis.

Terrängbrickorna får placeras hur som helst men man vill gärna att de ska matcha varandra eftersom man får poäng för det största sammanhängande området man har av varje av de fem typerna. Det blir även bonuspoäng till den spelare som har det största området av varje terräng.

Djur finns det också fem sorter av och de kan bara läggas på de terrängbrickor som har en symbol med djuret ifråga. Hur man vill placera dem varierar. Varje djursort har fyra tillhörande poängkort och när dessa kombineras på olika sätt blir varje spelomgång ett nytt, fräscht pussel. Generellt vill till exempel björnarna vara i grupper medan hökarna inte vill ha andra hökar runt sig. Rävarna vill samla andra djur runt sig och laxarna vill läggas sex stycken i askar, nej förlåt, långsmala stim.

Cascadia påminner mycket om Calico, ett tidigare spel från samma förlag, där hexagonformade brickor ska bilda ett lapptäcke som lockar till sig katter som vill sova på lapptäcket. Allt som har med katter att göra är förstås oemotståndligt, men där Calico bitvis känns instängt och huvudvärksframkallande ger istället Cascadia en fri och lekfull känsla. I Calico kan man mot slutet vara helt utlämnad till slumpen kring vilka brickor som kommer upp. I Cascadia finns förstås också ett visst turmoment i vilka terränger och djur som kommer upp, men man har möjlighet att skaffa sig kottar och spelplanen är inte fysiskt begränsad utan du kan expandera ditt habitat åt vilket håll du vill.

Önskad knölighetsnivå går att justera. Det finns en familjevariant där alla djursorter placeras på samma sätt för att ge poäng och jag skulle gissa att den rekommenderade minimiåldern om 10 år då sjunker lite. När man istället vill öka svårighetsgraden ger man sig med fördel på de scenarion som finns i regelboken. De kan bestå av utvalda kombinationer av poängkort och andra saker att uppnå, som minst 100 slutpoäng eller att björnar inte får placeras bredvid hjortar.

Om ni tycker att Cascadia är vackert illustrerat beror det på att konstnären heter Beth Sobel, som även ligger bakom Wingspan. Och listan på fördelar är inte slut än: komponentkvalitén är utmärkt, man måste inte ens sleeva poängkorten. Det är bara att puncha och sätta igång att spela med en gång. Det följer med ett utmärkt häfte för att summera poängen och regelboken är tydlig.

Men Maria, finns det verkligen inget dåligt med Cascadia, undrar ni kanske? Jo, vet ni vad. Det finns en sak. Locket har en tendens att fastna mer än brädspelslock brukar, vilket gör att det tar cirka 30 sekunder längre än jag skulle vilja att komma igång med spelandet varje gång jag girigt roffar åt mig kartongen.