Ifjol startade vi en ny angenäm tradition här på Spelglädje när vi skrev om våra bästa spelupplevelser under året. Åtminstone hoppas jag det, fäst vid listor och årssummeringar som jag är. Ändå satt jag där någon gång i mitten av oktobermörkret och fasade inför att Martin så småningom skulle ställa frågan om min bästa spelupplevelse…
När dag 3 börjar känner jag mig trött och närmast färdig med SPIEL25. Kroppen gnäller nu inte bara över betonggolvet utan också över Rüttenscheisses bedrövligt hårda sängar. Likväl känner jag fortfarande en skärva av sug. Jag har nämligen, precis som förra året, sparat i princip hela Hall 3 till den sista dagen…
Dag 2 började med någon sorts what the fuck-upplevelse. Den smidiga inpasseringen från dagen före hade bytts ut mot megafonskrikande tyskar som pekade med hela armen. Tydligen skulle vi radas upp för att allihop passera in genom ett nålsöga längre fram. Kön stod mer stilla än ett brobygge över Helge å…
Jaha. Då sitter jag här igen. Högtiden är över, förväntan är borta, allt är sett och bankkontot ekar. Till råga på allt så har jag levererats medelst tåg både fram och tillbaka till Essen utan några som helst problem. Jag visste att min 12-timmars tågstrandning i Gällivare skulle jämna ut sig någonstans!
När du läser det här sitter jag (förhoppningsvis) på ett tåg på väg till Tyskland, Essen och SPIEL25. Ja, du läste rätt. Tåg. Jag inser att det är en stor risk att ta, men samtidigt har jag så fruktansvärt dåliga erfarenheter av järnvägens tillförlitlighet att jag är säker på att universums naturliga balans kommer att lösa precis all eventuell…
Året lider bokstavligen mot sitt slut. 2024 ska lämna plats åt 2025 och då är det brukligt att drabbas av nostalgi, trånsjuka och allmän längtan tillbaka till de bättre tiderna. Spelglädje är givetvis inget undantag. Skillnaden här är att vi inte ser tillbaka på Kebnekaise-bestigningar, när tårna fortfarande stack fram eller hur det kändes innan världen nådde 1,5-gradersgränsen. Nej, för oss…
Du kanske har lurats att tro att jag var klar med dag 1 på mässan i det förra inlägget? Det stämmer inte. Faktum är att jag gjorde så mycket där och då att det liksom behöver spilla över även i den här delen av resedagboken. Jag hann till exempel, med mitt nyinköpta Tomas Holek-spel Tea Garden under armen, uppröras småvåldsamt över att förlaget bakom Holeks andra titel Galileo Galilei hade mage att ta 5 Euro för en promo till nyss nämnda spel. Varför i hela friden…
Tiden på året är kommen och här sitter jag och försöker smälta intrycken från årets spelmässiga höjdpunkt Essen SPIEL24. I vanlig ordning hade jag lagt oförsvarlig mängd tid på att förbereda mig inför mässan och i princip lika vanlig ordning stod Herr Baguette för resesällskapet. Detta år bar dock med sig en första nyhet då Herr Baguette inför resan hade argumenterat våldsamt, intensivt och outtröttligt för att vi skulle ersätta vår sedvanliga flygresa med bilresa…
Redan som liten var jag gruvligt besviken på den riktiga världen. Istället för äventyr hade vi gymnastiklektioner. Istället för hjältar och fiender hade vi fastighetsskötare och fluortanter. Och istället för magi hade vi öroninflammation och pubertet. Alla böcker och filmer – och framför allt min egen fantasi – hade lovat att livet skulle vara oändligt mycket mer än vad den här gråa och dassiga verkligheten kunde leverera.
Alla som har läst min recension av Ticket to ride: Europe förstår att titeln på den här lilla texten är orimlig. Att kioskvältarspelet, som alla utom jag tycker om, skulle lyckas ta sig loss ifrån sin cementerade ståplats längst in i min garderob är ungefär lika troligt som att högerextremism skulle få ett uppsving i världen…