För någon vecka sedan beställde Martin och jag spel: Ett till honom, och fyra till mig. Om ni tycker det var en orättvis fördelning, då skulle ni se hur det blir när jag ”bjuder” på godis. Martin får själv redogöra för spelet han valde, men tre av dem jag beställde, verkar vara riktigt bra: Summoner wars, Blood Bowl: Team Manager och Five tribes. Samtliga är fina titlar, från stabila spelskapare…
Alla har upplevt följande: Man får nys om en film eller bok som verkar intressant, och förväntningarna skjuter i höjden… men sedan när man faktiskt upplever verket, så är man så besviken att man nästan känner sig bestulen. Märkligt nog tycks detta inte riktigt gälla…
Det första spelet vi plockade fram var Shadow Hunters – ett nyförvärv vars behändiga lilla låda anlände med posten i måndags. Eftersom spelet var helt nytt fick jag inleda med att förklara reglerna. Detta gjorde jag så pedagogiskt jag kunde, och jag tror inte någon hade några invändningar mot just min pedagogik. Det var dock inte i själva pedagogiken som problemet…