Ifjol startade vi en ny angenäm tradition här på Spelglädje när vi skrev om våra bästa spelupplevelser under året. Åtminstone hoppas jag det, fäst vid listor och årssummeringar som jag är. Ändå satt jag där någon gång i mitten av oktobermörkret och fasade inför att Martin så småningom skulle ställa frågan om min bästa spelupplevelse 2025. Eftersom jag i oktober inte hade någon uppenbar kandidat. Harmonies låg bra till, men hade inte den där magiska känslan som jag ville åt. Istället närde jag en hemlig förhoppning om att A place for all my books skulle vara Spelet För Mig. Vad skulle väl kunna vara bättre än ett spel om att samla på sig böcker och ladda batterierna hemma, för att få energi nog att gå ut på stan – och skaffa fler böcker?? Men när jag väl fick tag på det i november visade det sig att det inte heller var så trollbindande som jag hade hoppats. När december kom insåg jag att årets självklara val hade lurat i bakgrunden hela tiden.
Vilket spel det var? Låt mig hålla er på halster en liten stund och först presentera Martins och Björns upplevelser. Och vi kan väl börja med den av oss som gjorde det lättast för sig…
Björn
Fiasco! slår härmed rekord här på Spelglädje. För andra året i rad sätter nämligen detta lilla rollspel en trubbig brödkniv i ryggen på sina mer välslipade motståndare och kryper – blodigt, berusat, och med nedkissade byxor – upp på prispallen för att ta emot ännu en medalj för årets spelupplevelse.
Förtjänar spelet att sätta detta rekord? Absolut inte. Och det är ju själva charmen.
Vi gav oss på Regina’s Wedding. Vår setup har jag glömt, varför jag inte kan gå in på den särskilt djupt. Istället får ni nöja er med att jag spelade Ursula Visconti, moder till antingen bruden eller brudgummen på bröllopet, och att jag gjorde allt i min makt för att sabotera såväl ceremonin som det stundande äktenskapet. Jag utförde två mordförsök, varav ett lyckades, och jag planterade dessutom ryktet att bruden behövde bära blöjor eftersom hon inte hade pottränats i tillräcklig utsträckning.
Det jag i första hand minns av vårt lilla drama var hur jag plötsligt fann mig själv i full färd med att spela två karaktärer med helt motstridiga mål: Ursula Visconti, som försökte komma undan med mord, och en råbarkad kriminaldetektiv (min värsta Mikael Persbrandt-imitation), som försökte hitta mördaren. Tidigt bestämde jag mig för att spela båda karaktärerna med iver, så när de plötsligt stod öga mot öga med varandra, i ett hotellkök där stora mängder kokain förvarades i bröllopstårtan, hamnade jag i en virvel av självsabotage. Å ena sidan var jag tvungen att, som polis, kasta allvarliga och genomtänkta anklagelser mot en sannolik mördare; sedan var jag tvungen att, som sannolik mördare, bortförklara och slå ifrån mig allt jag nyss sade. Detta genom att växla mellan min Persbrandt-röst och något slags gäll Monty Python-version av en försupen och bitter dam.
Det ställde höga krav på mig som improvisatör och skådespelare. Lyckades jag? Absolut inte. Och det är ju, än en gång, själva charmen.
Martin
Min bästa spelupplevelse under 2025 kom sent. Så sent som i mitten av december faktiskt. Samtidigt var den väl värd all väntan och det förmodligen tresiffriga antalet timmar som hade lagts på förberedelser.
Nej, det var ingen Sagan om Ringen-tjock regelbok och nej, det var inte ännu ett parti av Here I stand. Det är nämligen så att jag har skapat ett spel tillsammans med en vän och kollega som inte är Herr Baguette. Vi har byggt ett alldeles hemmasnickrat scenario till Mansions of madness och på skolavslutningsdagen var det dags att visa upp vårt alster för utvalda kollegor.
Några saker behöver förklaras: egna scenarios till Mansions of madness görs och spelas i en editor som heter Valkyrie. Med hjälp av programmet kan den ganska begränsade värld som existerar i spelet utökas med scenarios gjorda av fans. Och nu, i detta underbara nu, finns vårt scenario Glimmering Fields tillgängligt för vem som helst (dig!) med rätt expansioner att spela.
Äventyret utspelar sig på vår arbetsplats, varför kollegorna, med Herr Baguette i spetsen, var nästan orimligt förväntansfulla. Och nu, såhär några dagar efteråt, så känns det som att vi lyckades leverera scenario för hela pengen. Så roligt vi hade!
Det var en närmast religiös upplevelse för mig att se spelarna ta sig an det mysterium jag hade varit med och skapat. Att se deras panik och känna deras glädje var alldeles underbart, men det som var överlägset bäst var att höra dem resonera. Där satt jag och mulade in skumtomtar samtidigt som jag fnissade nöjt åt deras situation. Jag önskade dem givetvis en våldsam scenariodöd, men samtidigt ville jag också att de skulle lösa mysteriet och hinna upptäcka och se allt som vi så kärleksfullt hade skapat.
Låt oss säga att de dog och att det finns mer av Glimmering Fields att upptäcka. Vågar du?
Maria
Som sagt, ibland gömmer sig det uppenbara framför nosen på en. För inte kunde väl den lilla kartongen med det anspråkslösa Cartographers (Boardgamegeek) vara min bästa spelupplevelse under 2025?
Men när jag tänker tillbaka inser jag att inget annat spel har skänkt mig så mycket glädje och avkoppling under året. Hela hösten har jag spelat det, framförallt solo, som en stunds avkoppling. Gång på gång. Suttit där och pusslat ihop tetrisformerna och fyllt i terrängerna med färgpennor. Målarbok för vuxna, utmanande tetrispussel eller tjugo minuters meditation? Med Cartographers behöver du inte välja, du får tre önskningar i en.
Monsterkorten, som förstör ens noga ihoppusslade terrängblock, har jag helt lämnat kvar i asken och bara suttit där och färglagt tetrisformerna med ett saligt leende på läpparna, inte helt olikt Karl Bertil Jonssons ömma moder, allt medan blodtrycket sjunkit och sinnesfriden stigit. Visst har det hänt att korten inte har visat exakt det jag har velat se för att maximera mina poäng, men aldrig har jag svurit eller bankat näven i bordet. Istället plockar Cartographers fram en fridfull sida hos mig som jag knappt visste att jag hade.
Jag hade förstås kunnat göra en Björn och köra på Ark Nova-temat igen, årets släpp Sanctuary (”kortversionen” av Ark Nova) var trots allt en riktigt fin upplevelse som levde upp till mina högt ställda förväntningar. Men ibland är man redo för något nytt.
Och Cartographers har en underbar variation i vad som ger poäng varje omgång och framförallt en möjlighet till kreativitet, utan att enbart vara avslappnande som en målarbok – här finns ett lagom spänningsmoment i osäkerheten kring vilka terrängtyper som kommer att komma. Eftersom det finns flera kartexpansioner och en fristående version, Heroes, som förlänger äventyrskänslan, har jag alla förhoppningar om att Cartographers kommer att fortsätta vara en stor spelupplevelse för mig även under 2026. Vem vet, kanske blir det mitt val nästa år också…
Tack återigen för ett gottskrivet och intressant spelår 2025. Jag fortsätter att vänta tålmodigt på era skrivelser den 13:e varje månad. Den dagen kommer så sällan, men ger sedan en sådan lycka. Min spelfavorit i år blev Slavika Equinox; ett enkelt kortspel med en hel del taktiska möjligheter tillsammans med hjältar vars namn innehåller flertal konsonanter efter varandra…
Tack för fint beröm och ett ännu större tack för att du läser om våra galenskaper varje månad! Vi försöker, då och då (fast egentligen bara när vi har haft tid över), att komma med bonusinlägg så vi får hoppas att 2026 kommer med extra mycket fritid.
Konsonanter är bra, fler konsonanter åt folket! Parentes: jag hade en lärare på gymnasiet som utlovade 1 krona till den person som kunde komma på ett ord med fler konsonanter i följd än Ernstsson. Jag har ännu inte lyckats, men kanske heller inte försökt tillräckligt.
Och tack för speltipset! Är det här början på en tradition, månne? 😉