Alltså, nu har det väl ändå slagit slint en gång för alla, tänker ni. Men det ska jag tala om för er, det har det minsann inte! Visserligen hade jag ju förnekat det även om det faktiskt hade slagit slint för mig, men lita på mig nu när jag säger att det inte har slagit slint och att jag dessutom talar sanning i frågan.
Fia med knuff har så klart en hel hög med brister som jag räknar med att ni alla känner till, men dem kommer jag faktiskt att strunta i just nu. Det här inlägget ska nämligen, som dess titel så diskret antyder, fokusera på vad det är som gör att det där urgamla liret är värt att både äga och ta fram då och då.
För min del inträffar ”då och då” precis vid den här tiden varje sommar; jag arbetar nämligen, precis som vanligt, på ett sommarläger för vuxna med olika former av utvecklingsstörning. Förutom att ägna åt oss diverse sommaraktiviteter, disko, skapande och allmänt härligt häng brukar det också bli en hel del Fia med knuff. Varför? Jo, för att alla kan delta på precis samma villkor oavsett intellektuell nivå eller ålder. Det spelar liksom ingen roll om man har svårt att komma ihåg att byta kalsonger, eller om man inte kan knyta sina skor själv; Fia med knuff kan man alltid spela och man har dessutom lika stor chans att vinna som tjejen som knyter både sina och andras skor eller för den delen personalen som har svårt att hålla reda på höger eller vänster.
När jag spelar Fia med knuff försöker jag verkligen göra allt i min makt för att vinna. Tyvärr lyckas jag, i mitt tycke, allt för sällan trots att jag beter mig så taktiskt jag kan för att dra nytta av varje enskilt tärningsslag. En faktor som dock inte ska underskattas här är att jag brukar vara ganska duktig på att hetsa upp stämningen i partiet och inte sällan har jag därför en måltavla över hela mig; finns det möjlighet att knuffa mig av banan så görs det. Med besked.
Men samtidigt, det är knuffandet som är min stora behållning i Fia med knuff, spänningen och hetsen mellan spelarna blir den där kryddan som såhär enkla tärningsspel nästan alltid saknar. Det är till och med så att vi ibland spelar med en husregel som säger att när man har en pjäs i mitten av spelplanen, och alltså egentligen har gått ut med den, så måste man slå exempelvis en tvåa för att få ta den av brädet. På så sätt händer det titt som tätt att man blir bortknuffad i väntan på sin tvåa och… får börja om igen.
Frustrationen som kan byggas upp kring ett parti Fia med knuff är, som ni säkert själva har märkt, enorm. Det är liksom svårt att hitta något mer frustrerande än att få en pjäs som nästan hade gått hela vägen runt inskickad i boet igen. Jag finner dock någon form av masochistisk njutning i det där och även om jag blir precis lika frustrerad som alla andra ser jag på något sätt fram emot att börja om igen och ”visa alla” hur duktig jag är på att slå tärning.
Spelets utformning gör även det att Fia med knuff är otroligt lämpligt för allt möjligt folk. Det finns inga kort som kan vikas, inga ömtåliga komponenter och skulle man bli av med någon pjäs går det alldeles utmärkt att ersätta den med något annat, bara färgen stämmer. Visst händer det allt för ofta att tärningen åker in under spelplanen, men är det inte värt det när priset är den där smidiga förvaringen av pjäser och tärningar, så säg?
Jag är så klart fullt medveten om att jag kan vara den enda ”vuxna” person i hela världen som tycker att Fia med knuff kommer med någon sorts behållning överhuvudtaget. ”Det finns många andra, lika enkla och mycket bättre spel” säger kanske någon. Då säger jag att absolut, det finns det säkert. Men säg mig det spel som finns så överallt som Fia med knuff? Befinner man sig på ett ställe som är försett med väggar, golv och tak kan man ge sig på att det finns ett Fiaspel där också. Man behöver inte gå och köpa och inte lära ut regler, det är bara att titta under sängen eller öppna det där skåpet så finns det där, redo att spelas.
Rimligen besitter jag en större kärlek för Fia med knuff än genomsnittet och kanske till och med mer än jag borde. Men så är det ju så att det där enkla, färgglada spelet har format en ganska stor del av min barndom. Ni som inte har koll kan läsa det i mitt allra första inlägg på Spelglädje. Så ni ser, att växa upp med något så enkelt och ”dåligt” som Fia med knuff kan leda till både det ena och det andra. För egen del fick jag grundbulten till ett enormt intresse för olika bräd- och sällskapsspel som i sin tur har lett till att Spelglädje såg dagens ljus.
Därför Fia med knuff, vill jag hylla och tacka dig för din existens. Tack för att du har varit en både trogen och lynnig kamrat genom åren och tack för att du fortfarande finns kvar. Om två veckor är det färdigspelat för den här gången, men lita på att vi syns om ett år igen!
