Okej, jag håller med om att det där är en hemskt tjatig titel, men jag har liksom svårt att hitta på något bättre till början av, vad jag hoppas ska bli, en liten artikelserie om Gloomhaven.
Varför nu detta? Som de flesta av er säkert vet så är Gloomhaven rankat som nummer ett på Boardgamegeeks topplista, vilket innebär att det alltså finns människor som tycker att det är det bästa spelet som gjorts. Genom alla tider! Själv har jag varit, om jag får säga det själv, full av karaktär och återhållsamhet när jag har struntat i allt det där och fortsatt med mitt. Den där listan är statistiskt skev så att det skriker om det och jag har heller aldrig varit särskilt intresserad av att smiska monster på löpande band.
Så hade det fortfarande varit om inte Björn hade existerat. Häromveckan gav han nämligen mig i uppdrag att beställa Gloomhaven så att han skulle ha något att läsa på semestern. Hur han skulle orka med det i den här värmen övergick mitt förstånd, Björn stats i värmetålighet är nämligen strax under 0,1, men jag lydde ändå glatt eftersom jag på så sätt skulle få möjlighet att prova hypen och samtidigt slippa betala för kalaset.
Idag sitter jag här, ska stå för en tredjedel av kalaset (Herr Baguette ska stå för ännu en) och är bautasugen på att få provspela på tisdag (vilket var igår när du läser detta men först i övermorgon just nu). Detta trots att jag genomled helvetets (Gloomhavens?) alla kval när jag, som jag lovade mina spelkamrater, punchade och sorterade 9,1 kg komponenter! Jag vet, det är helt sjukt på alla sätt. Därtill hör dessutom att det inte finns en endaste attiralj av metall i lådan.
Jag var så klart delvis medveten om vad jag gav mig in på och hade på ett seriöst sätt som bara brädspelare förstår begett mig till staden, vi kan kalla butiken Per Persson, och sett till att inhandla tre förvaringslådor att sortera allt i. Lådor som var lagom stora, lådor som var praktiska och hade många fack, lådor som visade sig inte räcka till och dessutom slutligen inte fick plats i lådan eftersom det fanns 3 miljarder, till formen, vanskapta kartbrickor som också skulle få plats. Kishti Tomita besökte mig.
Därefter drabbades jag av en omisskänlig Apple-känsla. Febrilt letade jag efter disclaimer-lappen med texten:
”Grattis! Vi är hemskt glada att du har köpt spel av oss för 1300:- spänn. Observera dock att om du avser att spela spelet upphör den medföljande förvaringslösningen att fungera, var vänlig uppdatera med detta tillbehör för 995:-.”
Konstigt nog hittade jag ingen lapp, men nu står i alla fall mina fina Per Persson-lådor ovanpå Gloomhaven-boxen i väntan på att jag antingen vinner på lotto eller älskar spelet så mycket att jag tycker att en förvaringslösning är värd 2/3 av spelets redan sinnessjuka pris (måtte det aldrig hända, Frugan hindra mig!).
Ser du strecket nedan? När dina ögon vandrar över det innebär det att du kommer att resa i tiden från idag, till igår (fast i övermorgon) och där kan du läsa om min första upplevelse tillsammans med Björn, Herr Baguette och brädspelens Shawshank Redemption. Trevlig resa!
Så satt vi då äntligen tillsammans med Gloomhaven runt bordet. Björn, Herr Baguette (dagen till ära iklädd bar och lagom päronformad överkropp), jag själv och en jättestor golvfläkt. Förmodligen hade 91,7% av Sveriges befolkning tyckt att vi var fullständigt puckade i huvudet som valde en så varm dag att sitta inne och smiska monster på, men vi väljer så klart att lyssna på de 8,3% som har mest rätt, och när skulle man förresten annars gjort sånt här under sommaren 2018?
Nåväl, efter att Björn hade haft en av sina episkt pedagogiska regelgenomgångar, där han oförklarligt bad om ursäkt gång på gång för att han var långsam, så var vi redo att välja våra hjältar och bege oss in i dunklet. Björn valde rollen som en ”Mänsklig usling” vid namn [infoga krångligt namn här], Herr Baguette bestämde sig för en ”Orkidé-magiker” som hette… typ Geschmeck och jag valde en ”Quatrylsk kittelflickare” som jag raskt döpte till Cog.
Det tog inte lång tid in i spelet innan jag hade bestämt mig för att min käre Cogs plastfigur ska få känna på färgburken framöver, han skulle liksom bli en mycket vackrare hjälte på så sätt. Och ja, jag älskar honom redan. Vi är ett han och jag, och även om jag har förstått att man ska se fram emot dagen då ens hjälte ”går i pension” i Gloomhaven, så bävar jag redan inför skilsmässan.
Själva spelandet då? Jo, av spoilermässiga skäl kan jag inte gå in allt för djupt på vad vårt uppdrag består av och vad som hände, men man kan säga att vi begav oss ner i en gammal gravhög och slogs lite (detta var alltså strax efter att vi hade rånat en man som hade bajsat lite för mycket). Fast ärligt talat låter väl inte det där särskilt spännande? Det tycker inte jag heller spontant, men oj vad spännande och givande det var!
Striderna var ljuvligt strategiska och det krävdes verkligen samarbete för att ta sig levande ur smiskandet. Det fick inte minst jag och Herr Baguette lära oss eftersom vi, under hela det första scenariot, käbblade om vem som var mest girig och egoistisk i sitt spelande (varje spelare har nämligen lite egna, hemliga uppdrag att ta hänsyn till också). Stackars Björn slet sin avsaknad av hår och hävdade att han skulle köpa ut oss ur Gloomhaven och spela med några andra, detta trots att han inte ens har betalat sin egen del ännu, men det går säkert ihop på något sätt i hans ekonomiska värld.
Inte desto mindre stod vi ut under 10 timmar tillsammans; vi kämpade i gravhögens inre, åt medeltida höngryta med ben i, duschade i vattenslang och drack Root Beer och mersmaken var total. Jag trodde väl inte riktigt på er som sa att Gloomhaven var så inihoppsan trevligt att man ville spela hela tiden, men kudos till er, ni hade rätt. Vi vill spela mer. Nu helst, det finns ju en helt ny värld att utforska! Fortsättning lär följa…
P.S. Förvaringsproblematiken fortgår ett tag till. Mina fina Per Persson-lådor gjorde en ganska stor sus, så OM vi bestämmer oss för att falla till föga gällande ny förvaringslösning så blir det först i Essen i oktober… D.S.
