Under senare tid har jag tjatat en del om strategispel och tema. Främst Tea Garden och Aquaria har fått beröm för sin konstruktion men kritik för sin avsaknad av tematisk själ. Det har tänkts, spelats och samlats poäng utan att det egentligen har känts som något annat än torra transaktioner. Här, mina vänner, vill jag nu presentera den tematiska motsatsen: Distilled.
Sid Meiers Civilization har tagit en inte obetydlig mängd timmar av mitt liv i anspråk. Det fanns till och med en tid då jag hade svårt att hålla reda på om det engelska ordet ”civilisation” stavades med ”s” eller ”z”. Förvirringen var total. Nu fyller jag snart 44 och vet bättre. Visst tar Civilization över mitt liv en vecka eller två ibland, men att stava…
Jag har en lite märklig relation till Poker. I teorin så tycker jag att det är roligt, men när det väl ska till att praktiseras så blir jag alltid besviken. Jag hävdar också, med envishet, att ett spel som kräver att det satsas pengar för det ska vara engagerande är ett dåligt spel. Herr Baguette, som är en ivrig Poker-spelare, argumenterar med kraft för att jag har fel.
Klockan har slagit Essen 2024 och ett av de mest hajpade spelen kommer från Norge och heter Saltfjord. Tydligen är det en omarbetning av Santa Maria, ett spel med ett historiskt belastat tema, och alla vill äga och spela. Själv strosar jag lugnt och ointresserat förbi trots att spelet innehåller tärningar. Varför? Är jag kanske lite bitter? Ja, möjligen…
Betrayal at House on the Hill har, sedan jag kom i kontakt med det första gången, varit en trogen följeslagare genom mitt brädspelsintresse. När expansionen Widows Walk kom var jag snabb på avtryckaren och beställde även den. Har jag spelat alla äventyr? Nej. Har jag sålt alltihop?
De senaste åren, ja faktiskt ungefär sedan The Crew: The quest for planet nine landade, så har intresset för små enkla kortspel fått en ny renässans här hemma. Barndomens minnen där jag spelade Casino och Hjärter med farfar har en extra fin plats i mitt hjärta och när jag nu börjar bli en gammal farbror själv är det extra sköna minnen att komma i kontakt med…
Jag äger ett akvarium. Fiskarna som bor där får mat varje kväll och någon gång i månaden byter jag 20-30% av vattnet. Där har jag tvingat mig själv att låta akvarieintresset stanna. Det är nämligen så att det där med akvarism, liksom brädspelande, snabbt kan bli ett stort svart hål att hälla pengar i. Jag behöver inte fler sådana hål…
När dag 3 börjar känner jag mig trött och närmast färdig med SPIEL25. Kroppen gnäller nu inte bara över betonggolvet utan också över Rüttenscheisses bedrövligt hårda sängar. Likväl känner jag fortfarande en skärva av sug. Jag har nämligen, precis som förra året, sparat i princip hela Hall 3 till den sista dagen…
Dag 2 började med någon sorts what the fuck-upplevelse. Den smidiga inpasseringen från dagen före hade bytts ut mot megafonskrikande tyskar som pekade med hela armen. Tydligen skulle vi radas upp för att allihop passera in genom ett nålsöga längre fram. Kön stod mer stilla än ett brobygge över Helge å…
Jaha. Då sitter jag här igen. Högtiden är över, förväntan är borta, allt är sett och bankkontot ekar. Till råga på allt så har jag levererats medelst tåg både fram och tillbaka till Essen utan några som helst problem. Jag visste att min 12-timmars tågstrandning i Gällivare skulle jämna ut sig någonstans!