Speltyp: strategispel, kortspel Antal spelare: 2 Speltid: 60 min Ålder: 12+ år Tillverkare: KOSMOS Targi på Boardgamegeek
Ni vet hur det svåraste med en spelkväll kan vara att välja lämpligt snacks? När det gäller Targi är valet enkelt: dadlar. Helst de där torkade med smak av jordnötter och saltkaramell. De är kanske inte så allergivänliga. Det finns också en risk att lämna flottiga fingeravtryck. Men de uppfyller det viktigaste önskemålet av allt: att matcha spelets tema! Dadlar är nämligen en av tre handelsvaror i Targi, tillsammans med salt respektive peppar. Och ja, ni hör ju själva. Om man inte är så sugen på att sitta där och halsa från en salt- eller pepparkvarn är valet enkelt…
Handelsvarorna är viktiga i Targi, eftersom du spelar en ledare av Tuaregfolket. De har traditionellt levt som nomader och upprättat viktiga handelsrutter genom Saharaöknen. Två spelare möts i en tajt kamp om varor, guld och, i slutändan, vinstpoäng. Det är ett spel med få komponenter och enkla regler. Spelarna plockar kort och varor från en spelplan och använder dem till att bygga upp en egen tablå.
I Targi byggs spelplanen upp av kort. Den yttre ramen består av 16 kort som alltid är likadana. I mitten slumpas det ut en blandning av varukort samt tribekort och de byts ut i takt med att spelarna plockar dem till sina tablåer. (Jag benämner tribekorten såhär svengelskt eftersom stamkort för tankarna till en kundklubb på ICA.) Varukorten ger dig varor eller guld och läggs sedan i en slänghög. Medan tribekorten (som i sin tur kostar varor och/eller guld) placeras i din tablå och är den huvudsakliga källan till vinstpoäng.
Du och din motståndare placerar ut en gubbe i taget, tre var, på korten i ytterramen. Dessa kort är en blandning av varukort och handlingskort, t.ex. ”förvandla varor till poäng”. När alla figurer är utplacerade drar man tänkta linjer från dem och markerar de 0-2 korsningar i mittområdet där ens egna gubbar möts. Sedan regnar det manna från himlen! Då utför man eventuella handlingar och plockar på sig de resurser och tribekort som man har markerat med gubbar och markörer.
Observera att du inte får ställa dig på samma kort som en annan gubbe, eller på kortet mittemot din motspelares gubbar. Och det här, mina vänner, är tjusningen med Targi. Eftersom man bara har tre gubbar måste man tänka till ordentligt kring hur man placerar dem. Det kanske finns ett kort som du jättejättegärna vill ha. Men eftersom det krävs två av dina gubbar för att skapa en korsning, och din hårdnackade motståndare placerar en gubbe däremellan, så är Targi en oavbruten hjärngympa i jakten på kort du vill ha. Det gäller att prioritera sitt största behov, men också att ha en backup-plan om saker och ting går snett. Det finns ingen dold information (förutom att man kan behålla ett enda tribekort på handen om man inte har råd att spela ut det just nu), vilket gör det väldigt tydligt både vad ens motståndare är ute efter och vad man själv satsar på. Möjligheterna att strö salt i såren hos varandra är alltså många.
Ytterligare ett smolk i bägaren är att det smyger en rånare längs ytterkanten – en figur som flyttas ett steg varje runda och blockerar den plats hen står på. När rånaren når ett hörn tvingas spelarna lämna ifrån sig varor eller poäng. Spelet tar slut antingen när en spelare har fyllt upp sin tablå med 12 tribekort (3 rader med 4 kort), eller när rånaren har kommit hela vägen runt ytterramen. Sedan delas vinstpoäng ut beroende på hur du har byggt din tablå.
Targis största fördel är att det har konstant nerv och spänning, på ett sätt som spel av typen arbetarplacering annars sällan har för två personer. När det gäller att blockera varandras möjligheter att sätta ut sina gubbar har flerpersonsspel ofta för gott om plats, men eftersom Targi är gjort för endast två spelare lyckas det utmärkt med detta. Man är ständigt i vägen för den andra spelaren. Underbart eller frustrerande, beroende på om man för stunden är den som blockerar eller blockeras. Spelet flyter också på bra, med minimal väntetid.
Som med de flesta kortspel finns det förstås ett turmoment i vilka kort som kommer upp. Ibland ser man inte skymten av det där fjärde tribekortet som man verkligen skulle behöva. Men det är ett nödvändigt ont för att ge spelet variation. Det är nämligen så att variationen enbart består av den ordning som korten kommer upp i. Även om det räcker ganska långt i och med att man ständigt behöver anpassa sig till sin motspelares drag, är det definitivt inget spel man ska räkna med att spela varje vecka utan att tröttna på. För sin låga kostnad blir det ändå snabbt prisvärt. (Ryktet säger dessutom att det finns en ypperlig expansion.)
Vissa kommer också klaga på att temat är påklistrat och torrt som ett sandkorn i Sahara – men då undrar jag: är det verkligen den typen av person du vill spela ett eurogame med? Bjud in en motspelare som struntar i sådana petitesser och istället förstår att uppskatta elegansen i det dolda djup som Targi erbjuder. Välj helst någon som gillar dadlar också, så har ni en trevlig timme eller två framför er.
