Speltyp: strategispel
Antal spelare: 1-4 Speltid: 45-90 min
Ålder: 10+ år Tillverkare: Aporta Games
Designer: Kristian Amundsen Östby, Eilif Svensson
Saltfjord på Boardgamegeek
Klockan har slagit Essen 2024 och ett av de mest hajpade spelen kommer från Norge och heter Saltfjord. Tydligen är det en omarbetning av Santa Maria, ett spel med ett historiskt belastat tema, och alla vill äga och spela. Själv strosar jag lugnt och ointresserat förbi trots att spelet innehåller tärningar. Varför? Var jag kanske onödigt svår och kräsen? Ja, möjligen.
Men, jag vore ju mest dum mot mig själv om jag inte spelar alla intressanta spel i hela världen, varför Saltfjord likväl har hamnat på Spelglädjes tallrik. Tillsammans med spelet har tallriken fyllts av fisk, fisk och fisk eftersom Saltfjord utspelar sig i en norsk fiskehamn och att det går ut på att ja, hålla på med fisk.
Premissen är enkel: varje spelare har en fiskeby med ett antal förtryckta byggnader på. På sin tur kan hen sedan antingen bygga en stor byggnad, passa ut sig ur rundan (ett parti Saltfjord pågår i totalt tre rundor och likt Everdell vill man hålla varje runda igång så länge som möjligt) eller ta en tärning. Att ta en tärning är det som utlöser flest intressanta effekter. Beroende på tärningsfärg och antal prickar kan denna placeras i vågrät eller lodrät riktning i den egna fiskebyns rutnät, varpå de byggnader som finns i raden/kolumnen aktiveras. Viktigt att komma ihåg är att antalet tärningar som får tas av varje färg är begränsat, så det gäller att ta dem vid rätt tillfälle för att maximera effekterna.
Här förstår du nu att du vill att så många byggnader som möjligt ska aktiveras i samma drag (och gärna i rätt ordning) för då spinner utombordaren på den norska fiskebåten allra vackrast. Byggnaderna låter dig exempelvis fiska i fjorden, förbättra dina förmågor så att allt kan göras effektivare, göra försäljningar och att ta/uppgradera resurser. Den aktiverande tärningen placeras sedan ovanpå den sist använda byggnaden i respektive drag. Den byggnaden går nu inte att aktivera igen förrän nästa runda. Mycket störigt, men samtidigt trivsamt hjärnansträngande.
Resurserna förvaras och sköts via ett alldeles utmärkt litet bräde (se nedan) som gör förutsättningarna för hur resurserna får och kan hanteras alldeles glasklara. Extra plus också till att brädet är nyssäkert med sina dubbla lager; ingen Terraforming Mars-skit här inte!
Här är det läge att stanna upp lite grann. Visst låter premisserna ganska enkla? Det är de också, men här bedrar skenet ganska rejält. Saltfjord är tight. Spelrundorna är bara tre, resurserna är ”få”, och det finns enormt mycket tankemöda att lägga ner i pågående drag, nästa drag och nästnästa.
Du vill väl att en viss tärning ska aktivera så många byggnader som möjligt? Då gäller det kanske att först bygga ännu en byggnad. Problemet är bara att du behöver resurser till den; resurser som du inte har eller kanske hade velat sälja senare i samma drag. För att lösa härvan krävs kanske därför aktivering av en annan rad/kolumn först. Men tänk då om allt effektiviserande och krumbuktande gör att Herr Baguette plockar den där vita femman som är hela grunden till att det här resonemanget ens pågår?
Analysparalys, någon? Ja, det händer. Och mitt i allt det där tighta effektiviserandet ligger det som är Saltfjords största problem: om du inte gör rätt i början så kommer du obönhörligen att bli kölhalad i iskallt fjordvatten. Jag menar nämligen att om du inte ägnar stor del av den första rundan åt att bygga en försvarlig mängd byggnader så är du dömd till evig frustration. Byggnaderna behövs för att skaffa resurser och resurserna används sedan till… ja, allt.
Mer problem? Ja. På Boardgamegeek läste jag om några killar som sade sig att, redan i det första partiet, ha maximerat i princip allt. Byarna var fulla med byggnader, förmågorna var i topp, den allra finaste fisken var bärgad och de var därför missnöjda med att Saltfjord inte hade mer motstånd att erbjuda. Jag skrockade åt dem och tänkte att de hade missuppfattat en regel eller sju. Min upplevelse var en helt annan och jag kämpade fortfarande med att hitta rätt på sjökortet.
Men så trillade polletten ner även hos mig (Frugan var långt före) och nu… kan jag förstå vad grabbarna på Boardgamegeek menar. Saltfjord erbjuder enormt många möjligheter och vägar framåt men nu när jag har ”knäckt koden” så spelar jag ungefär likadant varje parti. Jag får givetvis slita på min hjärna och maximerar sällan allt, men för mig så är spänningen försvunnen. Det där besöket på den norska kusten känns nu mest som ännu en arbetsuppgift i ett liv som redan har för mycket av den varan.
Nu innebär detta inte att den fjorden är ohjälpligt förorenad bara för det. Samtidigt som jag gnäller så finns det så mycket att tycka om. Pusslet med att placera byggnader i rutnät och aktivera dem med hjälp av tärningar är klurigt, tillfredsställande/frustrerande och vackert att greja med. Faktum är att just denna del är själva grunden till att Saltfjord ens fick lägga till hemma hos mig och jag har absolut inte ångrat mig. Vidare gör mina minnen från Den försvunna diamanten mig barnsligt lycklig när jag får vända på de hemliga fiskebrickorna och jag flinar alltid nöjt när jag lyckas stapla följdeffekter på varandra i ett riktigt effektivt drag.
Spelet erbjuder också asynkrona bybräden, spelarförmågor (är alla verkligen balanserade?) och en liten miniexpansion med vagnar som jag tycker att man bör infoga så fort som möjligt för variationens skull. Det finns alltså gott om kött att bita tag i för den som vill och…
…jag är nog inte längre en av dem. Saltfjord ÄR ett mycket bra spel som jag har haft fantastiskt roligt med, men jag är faktiskt färdigfiskad nu. Relationen brann kort och intensivt och det har blivit dags att gå vidare. För mig alltså. Dig rekommenderar jag att ge Saltfjord minst två chanser. Jag tror att du kommer att ha jätteroligt!
