Osnabrück, Münster, ausfart, Heiligenhafen, Wuppertal… ja, ja, ja, Autobahn Autobahn!
Den improviserade monster-hiten om saker som står på vägskyltar längs tyska A1 fyller Donnerwetters nyinköpa elbil. Platserna sjunger han på mustig tyska medan vi andra tar resten i falsett. Det är inte vackert, men det är samtidigt alldeles underbart eftersom vi återigen är på väg till Essen, SPIEL och världens största brädspelsmässa anno 2026.
Bilen är fylld med små lätta spel (som ingen spelar), gifflar, en toalettrulle och fyra personer: Donnerwetter, Herr Baguette, undertecknad och den nya Den som vi inte nämner. En annan bil, som befinner sig på en annan plats men med samma slutmål är fylld med ytterligare tre personer som vi inte nämner. Herr Baguette och Donnerwetter har mustrat sina styrkor väl och jag befinner mig därför mitt i någon sorts skolresa för personer från deras spelförening.
Resan var bekymmersfri ända tills GPS:en, som drivs av ett företag vars namn är ett par felstavade glasögon, bestämde sig för att det var dags för att köra naturskönt en stund. Som strössel på erbjudandet utlovades 1 kilometer kortare resväg! Trötta på tysk motorväg så nappade vi, och naturskönt blev det. Så pass naturskönt att många fler tycktes ha antagit samma erbjudande. Plötsligt stod vi således på en väg som var två barnvagnar bred… i en bilkö. I-landsproblem? Människan som art 2026? Kryss i båda boxarna. Hade GPS:n sagt att den närmsta vägen till ICA går genom Mordor så hade ingen tänkt eller tvekat. Reflektion: Sagan om Ringen – powered by Goggle hade varit kass.
Nåväl. 13 timmar senare var vi i Essen, redo att besiktiga årets boende. Just den frågan ber jag att få återkomma till framöver men årets lägenhet var i alla fall top notch. Mycket trivsamt trots att Herr Baguette som vanligt utförde morgon-yoga endast iförd småbyxor.
Dag 1
Precis som vanligt hade jag ägnat en (o)försvarlig mängd tid åt mässförberedelser. Mången kaffestinn timme hade gått åt till att skapa listor och konsumera preview-videos. Detta trots att jag alltid tänker ”i år ska jag förbereda mig lite mindre”. Men varför lägga band på sig? Jag rökar väl så länge jag tycker det är gott.
Vis efter förberedandet visste jag att det av ”mina” spel som riskerade att ta slut hette Schadenfreude (Boardgamegeek). Om jag har förstått saken rätt så är det ett trevligt sticktagningskortspel som släpptes av ett litet asiatiskt förlag 2020 och som nu har hottats upp av en större aktör. Många var därför kallade och få skulle bli utvalda.
Tyvärr visade sig Schadenfreude befinna sig inuti en av de saker jag tycker minst om med SPIEL: en butik. En butik innebär i regel att någon, i det här fallet Asmodee, sätter upp en massa väggar med alldeles för få fönster i mässhallen. De presenterar heller inte någon sortimentslista, så om man vill veta vad de säljer så måste man ställa sig i en kö utanför butiken, köa genom hela densamma och på så sätt köa ut ur den också. Detta trots att man kanske bara vill se vad de har. Morr.
Efter allt köande så visade det sig att butiken jag hade köat till endast sålde tyska utgåvor = tyskt Schadenfreude. Jag frågade därför en kvinna i personalen om den engelska utgåvan och fick då veta att det fanns i den internationella butiken. Motvilligt erbjöd hon mig en genväg ut. Den internationella butiken visade sig sakna kö helt och hållet. Förmodligen berodde det på att den var stor som ett utedass och bara innehöll typ Ticket to Ride och Dobble. Och nej, inget Schadenfreude. Dubbelmorr.
Eftersom ett inställt spelköp inte alls känns lika bra som ett genomfört spelköp bestämde jag mig för att omedelbums gå och säkra upp nästa spel på min lista: Nijar (Boardgamegeek). Där var det mer kö. Som svensk så gillar man ju egentligen att köa så länge det finns något gott i andra änden och så var fallet denna gång. Längst fram mötte jag en mycket trevlig man från Perro Loko Games som utöver själva spelsäljandet passade på att le flera gånger. Man blir glad, det blir man!
På tal om Perro Loko Games. De senaste åren har jag brukat skicka mail till förlag vars spel jag är lite extra intresserad av och fråga om de kan tänka sig att skänka eller rabattera ett recensionsexemplar till Spelglädje. Ibland får jag napp, ibland får jag ett nej och oftast får jag inget svar överhuvudtaget. Låt mig här vara tydlig med att jag vet min plats. Som liten, kroppslängd ej inräknad, fisk i den stora dammen av brädspelsresencenter är jag självklart mindre intressant.
Likväl. Ett svar tycker jag att man kosta på sig när någon är intresserad av ens spel. Det kommer givetvis många förfrågningar varje år men att inte ens lyckas prestera ett trött AI-svar tycker jag enbart är dåligt och… faktiskt lite oartigt. Personligen lägger jag stor vikt vid att alltid svara eftersom en ödmjuk inställning gentemot människor som är intresserade bara är av godo. En dag kanske vinden vänder och då är det svårt att be om hjälp när man betedde sig som en liten rövhatt på toppen.
Och där kommer Perro Loko Games in i bilden. De kunde/ville varken rabattera eller ge mig ett Nijar, men tog sig ändå tid att skriva ett ordentligt svar. Sådant gör mig glad. Faktiskt gladare än om de bara hade gett mig spelet. Så enkel är jag!
Dagen gick och det blev lunch. Väl där såg jag att hela gänget härifrån satt och åt medhavda mackor. Du som har varit med på Spelglädje ett tag minns kanske att jag tidigt i min Essen-karriär, till tonerna av Herr Baguettes hånande franska krax, dissade mässans onödigt dyra matutbud till fördel för mackor med sylt och jordnötssmör. Nu satt vi där allihop och åt för att Herr Baguette (som självklart såg ljuset när han väl hade ätit currywurst för minst 74 Euro) hade tipsat dem. Jag kände mig som en influenser. Stort! Nästa år ska jag göra brösten.
Nu kanske du tänker: ”Har den tyska majonnäsen gett Martin blodproppar i hjärnan? Den där bilden har jag ju redan sett!” Frukta intet, kära läsare. Här finns varken blodproppar eller förvirring (ännu) för bilden ovan är repriserad för att belysa vad jag gjorde efter lunch.
Ja… jag ställde mig i kön till Asmodee-butiken igen. För att köpa den tyska utgåvan av Schadenfreude. Skulle även den tyska utgåvan vara slut nu? Jag hade ingen aning, men köade gjorde jag. I kön drabbades jag av en mindre livskris. Var det verkligen rimligt att förnedra sig på det där viset med att, ännu en gång, köa för att få komma in i ett multinationellt företags butik? För att köpa ett simpelt kortspel? På tyska!? Min slutsats blev att det inte var rimligt överhuvudtaget men samtidigt försvarade jag mig själv med att jag ju är komplett galen. Och ja, nu äger jag ett tyskt Schadenfreude.
Därefter träffade jag Szczepan för säkert sjunde gången i ordningen den dagen. Redan på förmiddagen hade han lokaliserat och rapporterat om gratis-kaffet i Hall 6. Gratis kaffe är extra bra för själen och gjorde att jag snabbt förträngde Asmodee-förnedringen och mitt patetiska köande. Det ena leder till det andra och vips så hade vi provat King of Tokyo duel: Tokyo bay (Boardgamegeek) som Szczepan köpte, och Carpet Racers (Boardgamegeek) som jag köpte.
Carpet Racers är förresten designat av Tomas Holek, en designer som jag har en lite märklig relation till. När han släpper nytt rusar jag i regel dit och köper, vilket innebär att Tea Garden, Aquaria, och Galileo Galilei har köpts och i samtliga fall utom Galileo Galilei omedelbart sålts efter recension. Detta trots att de inte på något sätt är dåliga spel! I år lyckades jag filtrera lite och undvek att köpa hans Night at the Zoo (Boardgamegeek) eftersom jag tycker att det verkar vara lite för abstrakt.
Nåväl. Dagen rullade på, jag trivdes trots viss trängsel och det var en nöjd Martin som lämnade för välbehövlig döner framåt 18-tiden. På hotellet, givetvis Mercure Plaza som vanligt, träffades vi för öl, spel och allmänt häng. Till bordet kom både Schadenfreude och Carpet Racers. Båda spelen visade sig ha precis lagom med tuggmotstånd, väldigt lite till i princip inget alls, för att vara perfekta efter en dag på SPIEL26.
Det som lockade mig till Carpet Racers, doft av Mario-kart och deduktion (man vet nämligen inte riktigt vilken bil som är ens egen), gav god leverans tycker jag. Det kommer att bli fint när Bror Billys kommer på spelbesök med sin son. Vem vet, kanske Carpet Racers har större potential att få stanna än sina betydligt tyngre Holek-syskon?
Schadenfreude då? Jodå, det levererade utav bara tusan. Så bra faktiskt att Herr Baguette, som i regel snyltar på andras spel, bestämde sig för att köpa ett eget exemplar. Men det tar vi imorgon när resedagboken fortsätter med Dag 2.
