Speltyp: kortspel
Antal spelare: 2 Speltid: 30-45 min
Ålder: 16+ Tillverkare: HUCH!
Designer: Dr. Hans Joachim Höh, Christof Schilling
Dark Romance på Boardgamegeek
Efter 13 år av spelrecenserande så ska jag prova ett helt nytt grepp. Texten du just nu läser är nämligen påbörjad utan att jag ens har tagit av plasten på Dark Romance. Är detta etiskt och rimligt? Jag vet inte, men det känns kul och just nu låter jag det ta överhanden.
Alldeles strax ska jag öppna lådan, känna den underbara nyspelsdoften, brygga en kopp kaffe, placera min rumpa bekvämt och därefter läsa reglerna. Däri ligger nämligen tanken med mitt något märkliga recensionsupplägg: jag läser reglerna och redogör för mina förväntningar baserat på vad jag har förstått. Därefter placerar jag min ändalykt på en annan stol och spelar spelet med en noggrant utvald testperson. Infriades mina förväntningar eller inte? Vi får se!
Okej, då är jag tillbaka. Kaffet är slut och jag ska försöka sammanfatta vad jag har läst och känner. Tack för att du väntade!
Dark Romance tycks vara lite… porrigt. Spelarna tilldelas varsin hemlig roll vars villkor för vinst beror på den andra spelarens roll. Dessa ska sedan ragga på varandra så mycket det bara går för att utforska om de är kompatibla eller inte. Spelflödet består i att uppvaktande scenkort väljs och spelas, vilket då framkallar en reaktion hos den som uppvaktas. Vald reaktion flyttar symbolbrickor in mot mitten på förhållandebrädet, vilket till sist leder till ett en eller flera brickor når mitten. Då är spelet slut ett resultat kan skönjas.
Det gäller alltså att försöka ta reda på den andre spelarens roll så att man exempelvis inte, som oskyldig hertiginna, råkar bli uppraggad av en livsfarlig vampyr. Då vill man ju hellre slå en påle i eländet och gå vidare i datingdjungeln. Spelarna kan också vinna tillsammans om deras roller har slumpat sig så att de är som gjorda för varandra. Själva deduktionen sker i regel genom att lägga märke till vilka symboler som med/motståndaren favoriserar i spelets olika delar.
Porrigheten då? Ja, artworken gör ju sitt. De tyska upphovsmännen likaså. I reglerna uppmuntras man också att rollspela scenkorten med mer eller mindre smaskiga detaljer. Skulle jag spela Dark Romance med Björn så skulle jag utan tvekan utveckla kortet ”Godnattsaga” på det här viset:
”Jag bjuder in dig till en ljuv kvällsstund under mitt varma täcke. När du har funnit ro i min längtande famn tar jag fram ”Tusen och en natt” och högläser med stor inlevelse, samtidigt som jag sensuellt smeker ditt högra nyckelben med min pekfingerblomma.” Kanske skulle jag också häva ur mig något om dalahästar för att framkalla maximal obekvämhet.
Jag skulle inte spela det här spelet med min dotter eller bror, det är ett som är säkert. Jag känner också viss oro för att Dark Romance kräver väldigt många spelningar för att verkligen komma till sin rätt. Jag är säker på att det erbjuder många vägar till psykologiskt lurendrejeri, men går det att utnyttja och uppfatta om man inte är helt hemastadd i kärlekens labyrinter?
Oavsett så är jag väldigt sugen på att spela. Att light-rollspela är roligt, speciellt om det finns tillfälle att ta ut svängarna lite. Hemliga roller är alltid kul och om föregående stycke om många spelningar visar sig vara osant så kan vi ha en vinnare här!
Välkommen till framtiden. Jag och Björn, för det blev givetvis han, har nu spelat skiten ur Dark Romance och jag är redo att tycka och tänka. Till att börja med vill jag slå fast att jag verkligen, under alla omständigheter i hela världen, aldrig skulle spela det här med ett motstånd som inte är noga utvalt.
Bilderna, situationen och uppmaningen att rollspela gör nämligen att det riskerar att bli rejält obekvämt. Efter en stunds spelande så diskuterade jag och Björn upphovsmännens ambition med sin design. Är Dark Romance tänkt att vara ett seriöst, sensuellt och halverotiskt spel för par, eller ett helgalet berättar/deduktionsspel för fantasifulla? För, och detta var vi helt överens om, Dark Romance skulle kunna fungera som en modern version av vilket gammalt sexspel som helst.
Så spelade dock inte jag och Björn. Hans vedervärdiga ansikte med en näsa som placerad av Picasso är inget som fungerar för mig. Jag utgår ifrån att han känner detsamma trots att jag är vacker. Nåväl. För oss blev Dark Romance en fest i berättande där det ena gapskrattet avlöste det andra. Situationskorten på bilden nedan beskrevs, i kortfattad version, enligt följande:
Unexpected confessions: med en lätt flåsning viskade jag i ditt öra att jag gillar tysk analporr.
Bedtime story: jag ledde dig in i sovrummet, kastade dig lekfullt på sängen och plockade fram ”Aja baja, Alfons Åberg”.
Där någonstans förlorade jag både spelet och alla framtida partier. För mig så hamnade allt fokus på att berätta och reagera på både mina och Björns symboler. Det som egentligen är ett deduktionsspel förvandlades till improvisationsteater och jag kunde helt enkelt inte sluta fundera på vad som skulle hända härnäst i vår berättelse. Deduktionen? Den… glömde jag typ bort.
Björn däremot, lyckades hålla båda sina bollar i luften samtidigt och klarade att både luska och gapskratta på en och samma gång. Han gillade svårighetsgraden och fann sig vara god vän med hjälpbrädet där kärlekens alla krumbukter gick att avläsa. Jag hade också hjälp av brädet, men jag lyckades aldrig dra rätt slutsatser. Detta säger mer om mig än det säger om Dark Romance.
I toppen av varje situationskort så finns en av totalt tre symboler. Dessa går att använda som valuta när/om man vill köpa sig någon av de fördelar som finns tillgängliga i varje parti. Det kan exempelvis handla om att flytta en viss bricka närmare mitten, eller att få titta på de översta korten i draghögen innan motståndaren ska dra dem. Dessa små finesser är användbara när lite extra information önskas. Använde jag dem? Alldeles för lite.
Min farhåga om att det skulle krävas många partier för att kunna utnyttja alla möjliga och luriga steg i kärlekens dans visade sig stämma rätt så bra. Man blir helt klart bättre och mer svåravläst med några partier under bältet (våra var ofta just där). Men, blir det då samtidigt bättre som helhet? Där är jag osäker, för i takt med att situationskorten återkommer och slutar vara nya så inbillar i alla fall jag mig att fantasin kommer att sina. När det händer så slutar Dark Romance vara roligt för mig omedelbums.
Med ovan sagt så tycker jag att Dark Romance är ett roligt spel, men jag tycker förmodligen så av helt fel anledning. Där designern förmodligen såg en intrikat katt-och-råtta-lek ser jag stoj, skoj och ploj. Björn är en klokare man (om än ful). Han förstår att uppskatta alla delar av Dark Romance och då är det bara att buga för min överman. Så det gör jag.
