Speltyp: strategispel
Antal spelare: 1-4 Speltid: 90-150 min
Ålder: 14+ år Tillverkare: Paverson Games
Designer: Dave Beck, Abe Bursom
Luthier på Boardgamegeek
I min ljuva ungdom spelade jag saxofon. Mången timme har spenderats på tutande i krökt lur och även om jag hellre ägnade mig åt idrott så är det ändå med glädje jag tänker mig tillbaka. Musikläger, stipendium och konserter i både solo-, duett-, och orkesterform har skapat ett alldeles eget litet utrymme i min själ och ibland önskar jag att jag fick möjlighet att orkesterspela igen.
Med det sagt så förstår du att temat i Luthier är som klippt och skuret för mig. I grund och botten går det ut på att samla poäng, men för mig så handlar det också om att återvända till den värld jag lämnade ungefär i höjd med att jag tog studenten. Här kommer jag återigen i kontakt med klassiska kompositörer, orkesterhierarkier och en mängd instrument som jag har mer eller mindre personliga relationer till.
Herr Baguette bygger en fagott och undrar vad i helsefyr det är för något. Jag förklarar glatt och minns samtidigt den fagottspelande tjejen som jag var lite förälskad i. Björn bygger en timpani och jag minns trumtjejen Jenny som var så inihoppsan söt. Mycket tjejer var det. Åk på musikläger hörni, American Pie hade inte fel.
Nåväl. Luthier. Spelarna ikläder sig rollen som instrumentmakare och spelet går kort och gott ut på att bygga, reparera och spela instrument på uppdrag av diverse kända historiska personligheter. Instrumenten kan sedan ta plats på de prestigefyllda förstastolarna i orkestern och därmed skapa evig ära och berömmelse.
Allt detta sker genom arbetarplacering. Den gemensamma spelplanen och de egna brädena innehåller nämligen platser där spelarna bland annat kan skaffa kunder, hämta instrumentritningar, hålla konserter, frottera sig i sociteten, samt att bygga och förfina instrument. Men. Detta sker med en liten men otroligt avgörande twist:
Själva arbetarna som placeras ut är dolda brickor numrerade från 1-5. Det innebär att när en viss handlingsplats på spelplanen aktiveras så är det den som har lagt den högst värderade brickan som får agera först. Problemet är då att ingen riktigt vet vad övriga har lagt för bricka på varje ställe. På så vis skapas ett otäckt härligt metaspel där tankar om vad övriga har för syften och mål får ta stor plats i det egna beslutsfattandet.
Ovanpå detta så aktiveras handlingsplatserna i okänd ordning. Den spelare vars tur det är väljer en plats där hen har en bricka och så aktiveras den. Det skapar givetvis ännu mer huvudbry. För att kunna reparera måste jag kanske ha två metallresurser, något som jag planerar att skaffa genom att gå till marknaden, men om Herr Baguette väljer att aktivera reparationsplatsen innan jag har gjort det så går allt givetvis i stöpet. Kan jag komma runt det på något sätt? Ja, om jag gör så här…
Många tankar blir det. Jag har varit med om att jag har vänt och vridit på saker så mycket att jag har glömt bort slutsatser jag drog tidigare i min tankekedja. I teorin borde jag vantrivas våldsamt i detta vinkelvoltande, men så är inte fallet. Trots att jag stundtals har myrornas krig ända ner i stjärtskåran så myser jag och har förbaskat roligt.
Kanske beror trivseln på att Luthier hela tiden erbjuder intressanta prioriteringar och val. En väg, som kanske är mest effektiv på pappret, kanske just nu inte är den bästa med tanke på vad Herr Baguette håller på med. Och så vidare.
Samtidigt som jag trivs så kan jag också förstå att vissa tycker att det är jobbigt att inte helt kunna kontrollera ordningen på sina handlingar. Det är absolut inte det minsta kul att gå miste om 8 poäng bara för att någon aktiverar balkongen, där spelets offentliga mål finns, för tidigt (ja, det är självupplevt).
Det kan också kännas jobbigt att genomföra en dold budgivning på en viss handling, exempelvis att ta upp en viss kompositör, och så tjuvar Björn den bara för att han bjöd högre. Man blir ledsen, det blir man. Men som tur är så finns det alltid andrahandshandlingar att göra. De är givetvis inte lika välljudande, ofta handlar de om att plocka åt sig resurser, men de är absolut inte bortkastade även om det kan kännas så kortsiktigt.
Konsten, tycker jag, är att förutse och kompensera för att inte precis allt går enligt plan. Oftast går det bra och med jämna mellanrum skiter det sig i olika grad. Jag har dock aldrig varit med om att jag har känt mig orättvist behandlad av Luthier. Jag kan mer eller mindre alltid identifiera var mitt beslutsfattande eller förutseende brast i efterhand. Skulden? Ja, den känner i alla fall jag är min egen och ingen annans.
Här behöver vi ta en fjärdedelspaus för att buga oss djupt för Luthiers tematiska genomförande. Ta en titt på bilden ovan. Ja, jag förstår att det är många symboler men här kan vi utläsa att Meck är en romantisk adelskvinna som vill ha ett piano, samt att hon också vill att du ska spela/reparera/bygga två stycken stränginstrument till henne. Artworken fullständigt slukar mig och jag får verkligen möjlighet att leka att jag bygger instrument till Mozart och Schubert. Instrumenten är dessutom vackert och kärleksfullt återgivna.
Att genomföra konserter, som sköts med hjälp och stjälp av tärningar, är lite slumpmässigt eftersom det var så spelandet gick till när det begav sig. Det var helt enkelt lite hit or miss att framträda och då är tärningarna en alldeles underbar touch även om en del eurogamers, ni som fortfarande är kvar efter att ha förstått att ni inte själva får välja i vilken ordning alla handlingar ska göras, säkert får lite reumatiska besvär i pianofingrarna.
Sista spelmässiga grejen då: orkestern. Däri pågår, precis som i verkligheten, ett litet skojigt area control-spel, där alla tampas om att få spela förstastämman. I Luthier görs detta för att det är otroligt poängivande, medan det i verkligheten görs för att… jag vet inte. Min egen mest minnesvärda referens till att spela förstastämma kom i Hässleholms Ungdomsorkester där jag avsade mig den rätten, trots att den uttalat var min. Jag är helt enkelt mer av en lagspelare och Peter, som vid ett tillfälle hotade att kasta mig i gödselbrunnen hemma på hans gård, verkade behöva den prestigen mer än jag. Visst var han (också) duktig, men fan vad dryg han var.
Och eftersom crescendot ändå avbröts när jag nämnde Peter så passar jag på att, i fortissimo, skicka lite bannor åt Luthiers, men kanske främst Paverson Games håll. För att få dubbla lager på spelarbrädena, något som verkligen fyller funktion här, så behöver man pynta uppåt 2000:- för spelets deluxe-utgåva. Inte okej, tycker jag. Kvaliteten på spelarnas handlingsbrickor har också varit en het potatis, men där har Paverson Games tagit ansvar och jag fick ersättningsbrickor redan när jag köpte mitt spel.
För att knyta ihop den här säcken så måste jag också uttrycka beundran för en av Luthiers konstruktörer Dave Beck. Hans förra spelsläpp hette Distilled, vilket är ett fantastiskt tematiskt strategispel som jag också gillar väldigt mycket. Det är inte utan att en viss hype börjar byggas upp kring vad den mannen ska hitta på härnäst. Har vi redan sett hans magnum opus, eller har han mer att bjuda på?
