Speltyp: strategispel
Antal spelare: 1-5 Speltid: 30-90 min
Ålder: 10+ år Tillverkare: NSKN Games
Designer: Tony Boydell
Snowdonia på Boardgamegeek
Att brädspela är att vara nördig. Det är bra, tycker jag. Nördighet slutade vara dåligt för mig någonstans kring 2006 och jag vill tro, även om jag inte gör det egentligen, att också Blondie har insett att han delade ut en komplimang den där sommarkvällen på Farmen 2002. Vart vill jag då komma med detta? Jo, jag vill påstå att inom brädspelsnördigheten så finns det i sin tur flera lager av nördighet som alla är lika positiva ungefär fram till den punkt då personlig hygien och annat basalt åsidosätts. Jag själv, som äger över 200 spel, har en brädspelsblogg och har Essen som favoritresmål (men som ändå gillar att duscha) är exempelvis nersänkt i fler nördighetslager än jag kanske bör erkänna. Någonstans här, där och everywhär kommer brädspelet Snowdonia in i bilden.
Nu kanske du som har spelat Snowdonia undrar vad jag har rökt? Snowdonia är väl ett ganska vanligt strategispel som helt saknar pyttesmå rektangulära brickor med ännu mindre text, linjaler, 12-timmarspass och artwork från MS Word? Så är det, men jag skriver om känslan här. När jag spelar Everdell, Unfathomable, Dead of Winter och faktiskt också Star Wars: Rebellion känner jag mig som en helt vanlig nörd. När jag spelar Snowdonia känner jag mig som en nörd.
Denna nördighetsstegring beror på att Snowdonia handlar om att bygga en järnväg, mellan Llanberis och Yr Wyddfa, uppför Wales´ högsta berg Mount Snowdon. Den beror på att själva spelandet känns extremt oglamoröst och hårt. Den beror på mängden historiska namn och referenser på allt ifrån stationer till lok. Slutligen, och förmodligen allra mest, beror den på att varenda detalj i spelet fullkomligt dryper av kärlek till ett historiskt järnvägsbygge som en stor del av jordens befolkning rimligen inte ens känner till. Att bygga ett ”historiskt korrekt” brädspel om bedriften att bygga en järnväg uppför ett berg i Wales är helt enkelt så förunderligt nördigt att det sprider sig ända (med ä) till mitt vardagsrum.
Snowdonia är i grunden ett helt vanligt arbetarplaceringsspel. Ställ din gubbe på en viss plats, gör platsens grej och varsågod och skölj, liksom. Målet alla järnvägsbyggare drömmer om är att, när rälsen är lagd till Yr Yddfa, vara innehavaren av flest poäng.
Själva järnvägsbygget illustreras som en ram runt spelplanen, vilket både är vackert och ger en tydlig fingervisning om hur långt in i spelet man har kommit. Som du ser på bilden ovan så ligger det, för exemplets skull, både färdig järnväg och outforskad terräng med kuber utlagda. Spelarna behöver nu använda sina två arbetare till att på ett så listigt och poänggivande vis som möjligt samla råmaterial, rensa bort ”rubble” (kuberna), omvandla råmaterial till järnbalkar, lägga räls, bygga stationshus, roffa åt sig fördelaktiga kontrakt och skicka sina besiktningsmän uppför berget.
I konkurrens med motståndarna så går givetvis inte allt detta som på räls att utföra, utan det gäller för var och en att värdera både förutsättningar och situation för att komma fram till ”rätt” väg framåt. En fingervisning om man känner sig vilsen kan vara kontraktskorten med ”uppdrag” som ger rejält poängklirr i kassan, men glöm då inte att de även ger en fingervisning till övriga om vad du håller på med. Du ser kanske också att det ligger gula markörer på ett av järnvägskorten och på ett stationskort? Det beror på att den gule spelaren (alltså jag) var den som byggde just dem bitarna och därmed också inkasserar äran (poängen). Björn, som var den som rensade bort all ”rubble” och därmed gjorde grovjobbet åt mig får inte ens en plakett. Tajming är livsviktigt i Snowdonia och det gäller hela tiden att vara vaksam på att det arbete som utförs på järnvägen kan vara till onödigt stor hjälp för motståndarna.
I grunden har spelarna endast två arbetare att laborera med, men för den som vill går det fint att köpa ett historiskt lok som, förutom eventuell specialförmåga, i utbyte mot en kolkub låser upp en tredje arbetare som annars mest håller till på puben. Lokkorten är alldeles ljuvligt nördiga och jag tycker om deras tematiska funktion i spelet på så vis att de kort och gott gör arbetet mer effektivt.
Uppmärksamma läsare och tittare kanske såg de runda vädermarkörerna på spelplansbilden ovan? Nu kommer vi till tajming igen för vädrets makter har givetvis betydelse när man bygger järnväg. Sol ger förhöjd effektivitet, regn sänker densamma och dimma omöjliggör rälsbygge och ”rubble”-rensning helt och hållet. Som tur är så finns SMHI även i Wales och väderprognos för de närmsta tre rundorna finns alltid att tillgå och ja, du förstår nog att du gärna vill styra dina handlingar på ett sätt som gör att vädret påverkar så lite som möjligt.
Men okej. Låt säga att vädret på Mount Snowdon är dåligt och att spelarna, i rädsla för att hjälpa varandra för mycket, är passiva. Kan inte ett parti Snowdonia då bli en evighetsaffär? Nej minsann, för där kommer händelsekuberna in i bilden. Råmaterialet som ska vara tillgängligt dras varje runda ur en påse, en påse som också, beroende på situation, innehåller 2-5 vita händelsekuber. Om du kikar på bilden nedan så finns där en bana med ikoner på och som visar vad som händer varje gång en sådan kub kommer upp ur påsen. Dessa gör exempelvis att spår blir färdiga, att ”rubble” rensas och att stationer slutförs, helt utan spelarnas påverkan. I teorin skulle alltså hela järnvägsbygget kunna bli klart utan att någon bidrar överhuvudtaget och det tvingar hela tiden spelarna att agera för att inte bli blåsta på poängen.
Så, vad tycker jag då om Snowdonia? Jag tror att det skiner igenom att jag tycker att det är alldeles utomordentligt trevligt. Nördighetsfaktorn gjorde att jag var lite osäker på vad min spelgrupp skulle tycka, men även de har väldigt roligt och vill spela om och om igen. Spelupplevelsen är liksom städad, i sin ordning och trivsam utan att för den sakens skull bli långrandig eller tråkig. För mig och oss så har Snowdonia visat sig vara en dold ädelsten som har stått och dammat i min hylla i mängder av år och som nu får välförtjänt tid i rampljuset.
Jag vill ändå vara lite tydlig med att även om Snowdonia är lätt att spela rent flödesmässigt så är det desto klurigare att genomföra framgångsrikt. Vi upplever att det är en ganska oförlåtande spelupplevelse som riskerar att straffa ovaksamma spelare så hårt att de är chanslösa i kampen i om slutsegern. Ibland blir det också tydligt ganska tidigt vem som kommer att vinna eftersom att det är svårt till omöjligt att hämta hem stora poängunderlägen om misstag har gjorts. Inget för familjen oavsett hur mycket de älskar tåg, alltså. Minus vill jag också ge för att Snowdonia ibland tvingar mig till att spela destruktivt i framför allt de sista dragen. Är läget sådant att jag är ”färdig” och inte kan samla fler poäng, blir det istället att jag väljer handlingar efter var jag kan skapa maximal förstörelse för mina motståndare och det trivs jag inte alls med trots all spelondska jag besitter.
Något som däremot fascinerar mig våldsamt med Snowdonia, och som har gjort att jag har gått runt och funderat en hel del om dagarna, är att jag från början inte riktigt lyckades räkna ut hur jag skulle spela för att resultatet skulle bli framgångsrikt. Många var de partier då jag tyckte att det gick ganska vettigt, men där slutresultatet vittnade om annat. Mycket ligger, tror jag mig nu ha förstått, i att leva upp till sina gamla CV-påståenden om att vara flexibel, tycka om att ha många bollar i luften och att vara, vilket kan vara både en fördel och en nackdel, envis. Motståndarna, händelsekuberna och vädret utgör hela tiden väggar i en ständigt föränderlig labyrint uppför berget och det gäller helt enkelt att kunna skifta fokus snabbt när den ursprungliga planen skiter sig (för Ghana). Den där ursprungliga planen bör dock alltid sparas för att sättas i verket när (om) förutsättningarna är mer gynnsamma. Och som det står i reglerna: att flytta sin besiktningsman uppför berget är mycket mer än bara en passhandling!
Värt att nämnas är också att min utgåva av Snowdonia är den Kickstarter-variant som släpptes 2019, medan grundspelet kom redan 2012. Det innebär att bilder och komponenter i den här recensionen kommer från Kickstarter och därför kan vara lite flådigare och annorlunda än de ursprungligen var. Med det sagt vill jag verkligen uppmana dig att skaffa den fläskiga versionen om det går, för förutom vackra komponenter så innehåller den alla scenarios och expansioner som har släppts. Jag och mina vänner hade vid den här recensionens ursprungliga tillblivande bara spelat grundspelet och scenariot ”Mount Snowdon”, vilket räcker både gott och väl, men sedan dess har vi testat ytterligare ett scenario och tyckt mycket om. Det är bara för oss att gräva vidare i lådan framöver alltså, den är ju full av bl. a. oanvända getter, dynamitgubbar, vattenmarkörer och en Yeti! Vad kan liksom gå fel?
Avslutningsvis: jag hittade den här länken till en bildartikel i The Guardian, på Boardgamegeek. Jag vill åka till Wales, det har jag aldrig velat förut.
