Speltyp: kortspel
Antal spelare: 2 Speltid: 45 min
Ålder: 10+ år Tillverkare: Huch!
Designer: Aske Christiansen, Francesco Testini
Rising Cultures på Boardgamegeek
Sid Meiers Civilization har tagit en inte obetydlig mängd timmar av mitt liv i anspråk. Det fanns till och med en tid då jag hade svårt att hålla reda på om det engelska ordet ”civilisation” stavades med ”s” eller ”z”. Förvirringen var total. Nu fyller jag snart 44 och vet bättre. Visst tar Civilization över mitt liv en vecka eller två ibland, men att stava har jag i alla fall koll på. Jag spelar dessutom betydligt mer brädspel än datorspel nu för tiden.
Och där är övergången till brädspel avklarad på ett ytterst elegant vis. Vad jag vill ha sagt med att blanda in datorspel i brädspelsbloggandet är att jag har ett visst intresse för civilisationsspel. Historia är roligt! Något brädspel som kan utmana Civilization känslo- och intressemässigt har jag dock inte hittat. Jag ljuger om jag säger att jag har letat intensivt, men det vore så klart kul om det fanns och dök upp någon gång.
Rising Cultures är ett civilisationsspel. Det finns och det dök upp utan att jag hade planerat det. Men det är lika bra att jag säger det direkt: Rising Cultures är inte spelet. Därmed inte sagt att jag inte gillar det. Två saker kan vara sanna samtidigt.
Rising Cultures går ut på att föra sin civilisation till ära och framgång genom tiden… nja. Under allt det tematiska lullullet så är det kort (häpp!) och gott ett kortspel för två deltagare. Målet med alltihop är att samla så många poäng som möjligt och det gör man genom att anta rollen som en av totalt fyra valbara civilisationer med egna asynkrona kortlekar.
Totalt sju rundor ska spelas och var och en av dem inleds med att fyra kort dras från den egna högen. Genast dyker små trevligheter upp. För det första så är det bara tre av korten som kommer att användas under innevarande runda. Det som blir över läggs sedan överst i högen igen, vilket ger fin möjlighet att planera vackra saker till kommande generationer (nästa runda). För det andra så kan varje kort användas på totalt fyra olika sätt: militär, ledare/byggnad, resurser eller framsteg.
Ta nu en titt på bilden ovan. Där kan du skåda det persiska rikets stolta (nåja) bräde och hur korten kan placeras. Överst ligger byggnader/ledare som ofta ger extra poäng i slutet, till höger finns militären som under hela spelet hjälper till att införliva nya provinser i riket, underst hämtas resurser att bygga med och till vänster ligger framstegskorten som låser upp nya förmågor att använda.
Eftersom spelet endast är för två spelare förvandlas det snabbt till en dragkamp där spelarna kämpar om att ligga i framkant på så många ställen som möjligt. Tight blir det och det är ofta osäkert vem som kommer att gå segrande ur historien. Och… här stöter jag på mitt största problem med Rising Cultures. Jag har nämligen märkt att jag trivs allt sämre i kvicka konfliktspel för två spelare och att jag tycker att det är lite jobbigt att allt som jag och motståndaren gör får en omedelbar effekt som måste reageras på. Det känns liksom hattigt att inte hinna tänka färdigt den egna planen innan den måste göras om för att motståndaren bestämde sig för att försöka invadera Andalusien.
Samtidigt finns det mycket att uppskatta för en person som tänker på Romarriket varje vecka. Rising Cultures är fyllt med historiska personligheter och byggnader och artworken ramar in allt på ett tjusigt sätt. Civilisationerna är också bra/mindra bra på olika saker och jag tycker att de känns annorlunda att spela även om skillnaderna inte är milsvida.
Att sitta och fundera kring sina fyra nydragna kort är även det en trevlig upplevelse. Ofta är möjligheterna många, men vad är smartast och vad är roligast (och vad måste jag göra för att sabba för motståndaren?)? Att spela ett kort på ett visst sätt kan dessutom dra med sig fler effekter. Varje gång man spelar en byggnad/ledare ovanför sitt civilisationsbräde ges exempelvis också möjligheten att flytta det senast spelade resurskortet till den vänstra framstegssidan. Detta vill jag givetvis göra eftersom framsteg är bra. Men, då har jag ju ingen lera att använda när jag vill bygga Necropolis sen…
”Lyckan är det som händer när förberedelse möter möjlighet”, som min gamle romerska polare Seneca en gång sade.
Att dra kort ur en hög är givetvis förknippat med viss slump, men jag har överhuvudtaget inte ont av detta. Det går att påverka slumpen med både pengar och framsteg och min upplevelse är att det nästan alltid finns något vettigt att göra både kort- och långsiktigt. Sen är det givetvis inte kul om motståndaren snor åt sig en värdefull provins bara för att jag hade otur med armésymbolerna på mina kort, men… det är väl spel vi spelar?
Till en början tyckte jag att det var jobbigt att hålla reda på symboler och synergier och att det därför kändes något överväldigande att överblicka min nydragna hand. En stunds spelande senare var problemet löst, men då var också en hel del misstag redan gjorda. Rising Cultures är helt klart ett spel som mår bra av att spelas många gånger och förmodligen mår det allra bäst om man känner till varenda kort i sin lek (och gärna också i motståndarens).
Tur då att varje civilisation kommer med ett tillhörande informationsblad där kort, effekter och specialförmågor listas. För, att sitta och lära mig vad varje enskild civilisationskortlek innehåller i syfte att kunna förutse, motarbeta och utveckla så effektivt som möjligt intresserar mig inte. Inte alls faktiskt. Faktum är att jag skulle blåvägra att spela Rising Cultures, eller för den delen Terraforming Mars, med en motståndare som kan leken utantill. För mig är spel att upptäcka, reagera och prova. Schack kommer jag förmodligen inte spela med regelbundenhet förrän jag sitter på hem, är halvdement och pjäsernas rörelsemönster känns överraskande.
Nu lät det som att Rising Cultures fick en touch av den rostiga Spelglädje-sågen här. Så är det inte. Jag tycker att Rising Cultures är ett bra spel som har mycket att erbjuda. Strategi, slump och lite hälsosam irritation gentemot motståndet utlovas och det är egentligen bara den där dragkampsdelen som jag ogillar. Just det lilla ogillandet gör då att det, för mig, blir ett spel som försvinner lite i mängden. Känslan av att bygga civilisation i lugn och ro infinner sig liksom aldrig hos mig och då faller tyvärr riket lite grann.
Men. Och jag märker att det är en tanke jag drabbas allt oftare av när jag recenserar spel som inte når riktigt hela vägen på grund av medelålderskräsenhet: tänk om det här hade legat i sommarstugan i Norrtälje när jag var liten. Det hade spelats sönder och samman på somrarna! Så bra är det. Mitt problem är alltså av lyxvarianten: det finns för många andra bra spel att leka med.
