Att köpa ett nytt spel, del 3: Regelförklaringar

”SimCat Whiteboard” by Flashfonic (Licens: Creative Commons)

Vad är tråkigast med sällskapsspelande?

Det finns bara ett svar: regelgenomgångarna.

Problemet är lika stort som oundvikligt: Om man ska spela spel i grupp, då måste folk lära sig reglerna. Det är dock lättare sagt än gjort, för hur får man egentligen folk att fatta alla bestämmelser? Eller än värre – att komma ihåg dem?

Okej, problemet är olika stort för olika spel. Monopol lär man sig gissningsvis på fem minuter. Jämför detta med Here I stand, som har en regelbok på 30 sidor och ytterligare en scenariobok på 40. Inget man lär ut i en handvändning.

Onekligen är regelgenomgångarna ett så kallat Nödvändigt Ont. De är sällan roliga, men de måste finnas. Min fråga till alla brädspelsintresserade är dock denna: Även om nu regelgenomgångar är ett Nödvändigt Ont – gör de inte lite väl ont… lite väl ofta… och helt i onödan?

Jag vill mena att jo, det gör de. I egenskap av utbildad pedagog och flitig sällskapsspeare, har jag i åratal haft många tillfällen att studera hur folk förklarar regler för sina med- och motspelare. And we are not amused.

Därmed inte sagt att alla regelgenomgångar är dåliga – eller jag själv är felfri. Tvärtom – jag har begått några av de värsta regelmissarna i mannaminne.

Jag menar dock att mina tabbar har motiverat mig att inte begå dem igen, utan istället bli en bättre regelförklarare. Faktum är att ju mer jag tänkt på saken, desto mer har jag insett att detta med att förklara regler är en svårt konst, som jag gissningsvis kommer ägna resten av mitt brädspelande liv åt att försöka behärska.

Så vad har jag då lärt mig? Låt mig göra ett litet försök att dela med mig. Först vill jag bara påpeka att alla har olika sätt att lära ut och in – och om ni har överlägsna sätt att göra detta, då är jag inte bara glad för er skull, utan vill även insistera på att ni delar med er.

Nåväl. Över till mina blygsamma små tips.

Börja i slutet. Hur vinner man? Ur regelsynvinkel finns ingenting viktigare än svaret på denna fråga. För vad är egentligen målet – var sätter vi siktet när vi spelar?

Alltså gör vi regelförklarare oftast bäst i att börja där – med att redogöra för hur man vinner. När folk har fattat den biten, då har de mycket lättare att förstå resten av reglerna; helheten blir enklare att se.

Fortsätt så! En bra regelgenomgång går oftast från det allmänna till det detaljerade. Börja med att få folk att förstå de grova dragen i spelet.

Detaljerna kan vänta.

Ge spelarna lite struktur. Och gör det i förväg. ”Först ska jag förklara vad man kan göra på sin spelrunda. Sedan ska jag förklara vad de olika korten gör. Är det okej med alla?” Det förenklar processerna ganska rejält för spelarna.

Tänk inte på reglerna som regler. Vårt mål är att få någon att fatta, inte att överösa dem med information.

Ja, spelarna ska ta till sig information – ibland mycket, mycket information. Det är hela poängen. Men vi har faktiskt ett problem om de ser informationen som information. Vi vill inte ha åhörare som är fokuserade och på helspänn – utan åhörare som är avslappnade och intresserade. Då är de som mest mottagliga.

Mitt förslag är därför att man inte lägger upp regelgenomgången som ett rabblande av regler. Utan snarare att man försöker levandegöra eländet. Se det som en berättelse; försök spela på känslan i spelet!

Förstå att alla regler behöver inte förklaras innan man börjar spela. Man måste inse vilka regler som bör förstås före spelet överhuvudtaget ens har börjat, och vilka som kan tas efterhand som man spelar.

I ett väloljat spel är naturligtvis alla regler viktiga. Men ur inlärningssynpunkt är det ingen vidare bra idé att kasta för mycket på de stackars åhörarna redan från början. Ta det viktigaste först; det är bättre att folk får en god överblick, än att de får en massa detaljer.

Samtidigt: Det bästa sättet att lära sig ett spel… är att spela det. Känn, med andra ord, inget tvång att vara alltför grundlig. Folk fattar ganska bra efterhand.

Kolla så spelarna hänger med. Detta är så brutalt enkelt och effektivt att jag förundras över varför alla inte gör det. Men ärligt talat, varför inte ställa småfrågor gällande det man just gått igenom? Och nej, man ska inte vänta till slutet med att göra det – utan låta frågorna detonera efterhand, lämpligast när man just gått igenom något moment.

Jag frågar ständigt: ”Okej, så på vilka tre sätt kan man vinna spelet? Om man har mindre än tio i liv, vad händer då? Varför kan man inte gå hit på kartan?”

Detta har en mängd positiva effekter. Dels kan man se om spelarna har fattat, och dels får de lite välbehövd repetition. Ingen skada skedd, eller hur?

Lägg undan regelboken. Ja, det är en tuff princip – men viktig. Om man har nosen i boken, då händer en massa elände, såsom:

• Man kommer inte att ha ett bra flow. När man följer reglerna är man bunden av dem, och det är sällan de är upplagda på det mest pedagogiska sättet.
• Man kommer inte att låta naturlig. Det blir en massa ”ehm”, och ”var var jag nu?” och ”och… seeedan så…. eh…”
• Det blir svårare att förklara reglerna engagerat. Har ni någonsin haft en föreläsare som läst innantill under föreläsningen? Det är döden. Rena. Rama. Döden.
• Man framstår som om man inte kan reglerna. Ty om man kunde dem, då skulle regelboken gissningsvis inte behövas.

Bara för att nämna ett par saker. Poängen är, att om man vill ge den regelgenomgång som spelarna förtjänar – de har trots allt avsatt några timmar för att spela! – då är det dags att betrakta regelboken som vad den egentligen är: Ett referensverk.

Ha roligt! Ja, jag avslutar denna inkompletta lilla lista med en kliché – men finge jag ge ett enda råd till alla som ska försöka förklara spelregler, då är det detta. Ha roligt. För om du har roligt, då kommer du göra ett mycket bättre jobb.

Avslutningsvis: Vi har mycket att lära oss, både från dem som förklarar regler bra, och dem som inte förklarar regler bra. Så jag tror en smula observationsförmåga kommer väl till pass.