När jag blev riktigt arg

My crops ar down by robotpolisher (Licens: Creative Commons)

Alla har vi någon gång tappat humöret riktigt ordentligt; ni vet när man blir sådär vansinnigt arg så att man antingen ger sig ut på mordturné eller går och gräver ner sig under ett hål? Med åldern tycks man dock lugna ner sig något och jag själv och min omgivning har varit förskonade från den typen av utbrott på närmare 10 år. Idag tänkte jag dock försöka ta mig tillbaka till den där gången när jag senast bröt ihop riktigt ordentligt (sånt preskriberas nämligen och det anser jag att det har gjort nu). Så, utan att hamra för hårt på mina stackars datortangenter är det dags att bli offentlig med den där dagen då jag på allvar funderade på att bränna ner Algas huvudkontor. För det handlade naturligtvis om ett av deras spel…

Men vi tar det hela från början. Historien började med att Frugans tvillingsystrar åkte till Ullared för att handla. Såhär i efterhand är det faktiskt ganska lämpligt att det var i just Ullared som allt tog sin början eftersom den där orten i mörkaste Småland har skänkt oss så mycket andra glada minnen: Ullared säsong 83, dödsolyckor medelst kundvagn, ölhävarhjälmen… ja, ni kan grejen antar jag.

Efter en hel dag av fryspåsar, bakplåtspapper och tandborstar kom de, glada i hågen, hem med ett brädspel som de ville spela. Jag, som ännu inte hade kört ner mig i brädspelsträsket på riktigt, tackade ja utan att blinka. Det var längesedan jag sist hade spelat spel och liret de föreslog var ju faktiskt en svensk klassiker. Vad kunde gå fel?

Väl vid köksbordet packades en nyutgåva av Bondespelet upp. Omedveten om vad jag hade gett mig in på slog jag mig glatt ner på en stol och om jag minns rätt hade jag inte ens en kopp stärkande kaffe att droga med. Jag väljer att nämna den detaljen för att ni verkligen ska förstå hur orutinerad och oskuldsfull jag var.

Efter en kort regelgenomgång (som jag slapp hålla i) så kom spelandet igång. För er som aldrig har spelat Bondespelet så kan jag meddela att det är ett otroligt bra exempel på vad jag kallar ett ALGA-spel. Jag vill minnas att jag vid flera tillfällen har definierat den termen, men för ordning och redas skull, här är min definition hämtad ifrån ett tidigare inlägg på Spelglädje:

”(..)kort sagt skulle jag säga att det är ett spel, inte nödvändigtvis märkt med Alga-logotypen, som innehåller en stor mängd slump och som kan spelas av hela familjen med ögonen förbundna.”

Med det utrett så behöver jag inte berätta mer än att vad vi sysslade med under de följande två timmarna var att slå med tärningarna och flytta våra pjäser runt spelplanen. Visst finns det annat att göra i Bondespelet också (man kan t.ex. dra kort) men ni som har spelat det vet att det är tärningen som står i centrum, inte spelarna. För tydlighetens skull (och för oinvigda läsare) vill jag här också passa på att nämna att det mål man strävar efter i BONDESPELET är att tjäna så mycket pengar på sitt jordbruk att man kan köpa slottet i spelplanens mitt. Så har vi klargjort det också liksom.

Nåväl. Förutom tärningarna så innehåller Bondespelet också en utslagsmekanism som rimligen skapades av en person som försökte överträffa Syndaflodens grymheter. Det är nämligen så att spelarna, efterhand som de tjänar pengar på sina gårdar, erbjuds möjlighet att uppgradera sina jordbruk till större och finare varianter. Enkelt beskrivet kan man säga att de nya gårdarna är mer av samma sak som tidigare, fast med högre insatser. Problemet är bara att de stora och fina jordbruken är färre än antalet spelare och när det gäller nivån strax under slottet så finns det bara två platser. När platserna är slut är de verkligen slut och resterande spelare saknar möjlighet att uppgradera. Därmed kan de lika gärna gå och storstäda ett fullt förråd eller liknande, för de saknar helt chans att vinna och har dessutom en evighetslång väntan kvar tills spelet är slut för alla.

Ni förstår säkert vartåt den här historien lutar, men för noggrannhetens skull vill jag ändå grotta ner mig lite i den situation som uppstod. Vi befann oss allihop två nivåer under slottet och Frugans ena syster, som var överlägsen oss andra ekonomiskt, hade planerat att uppgradera sin gård till nästa nivå vid spelårets slut. Hon gjorde också så och lade därmed beslag på en av de två tillgängliga platserna. Kvar att kämpa om den sista platsen under nästa spelår var jag, Frugans andra syster och Frugan själv. Till saken här hör att man får möjlighet att uppgradera sitt jordbruk i den turordning som uppstår när man går ”i mål” efter ett spelår. Är man först med sin pjäs runt spelplanen får man alltså chansen först osv.

Vad som följde var naturligtvis en tärningsmassaker utan dess like. Det frustades, jublades och dreglades runt bordet och ju närmare målet vi kom, desto mer steg spänningen. Stämningen var som mest uppskruvad mellan mig och Frugans syster eftersom vi var de enda som hade råd att uppgradera (Frugan hade nämligen haft otur med en julgransstöld och en brunnsgrävning tidigare). Slutligen ville det sig inte bättre än att både jag och systern gick i mål på samma runda; det hade alltså krävts exakt samma antal tärningsslag för oss att runda spelplanen. Hur brukar sådana tvister avgöras i Alga-spel tror ni? Ja, ni kan ju säkert ana, men just i det ögonblicket var jag lyckligt ovetande.

Efter lite slagning i reglerna förkunnades det att, just det, likalägen skulle avgöras genom tärningsslag. Över två timmars djurhållning, skogsbruk och ”taktisk” briljans skulle alltså kokas ner i ett enda tärningsslag. Där och då tänkte jag inte ens på konsekvenserna när jag fattade tärningen, jag hade ju gjort det flera hundra gånger tidigare under spelet och inte behövt oroa mig nämnvärt, så varför skulle jag göra det nu?

Jag slog en etta. En etta. En  h_lvetes j_vla pissetta!!

Jag minns inte ens vad Frugans syster slog, det blev bara svart. I ett moln av ösregn, blixtar och döda hamstrar lämnade jag rummet och uppsökte ett hörn i ett annat rum. Ackompanjerat av hånskratten från köket spelade min hjärna upp situationen om och om igen samtidigt som jag insåg vilket uselt spel jag hade investerat två av mitt livs dyrbara timmar på. Ilskan visste faktiskt inga gränser och om jag inte hade varit en så väluppfostrad ung man hade jag antagligen tillgripigt valfritt föremål och kastat det rakt i svärmors vitrinsskåp. Frugan, som förresten inte var en Fruga på den tiden, kom gående för att se vad jag gjorde, men vände skrattande igen när hon såg var jag satt. Det gjorde naturligtvis inte saken bättre, så jag satt där resten av speltiden utan att säga ett ord. Jag hatade Bondespelet så som bara en mor kan hata en fotboll i köket.

Såhär i efterhand kan jag tycka att jag överreagerade något. Jag kan också tycka att jag borde ha sett situationen komma tidigare och förberett mig mentalt på den, men någonstans vill jag också tro att den var nyttig för mig. Inte en enda gång sedan dess har jag utsöndrat en liknande känsloyttring och jag tror faktiskt att Bondespels-krisen har gjort mig till en både bättre person och brädspelare.

Lyd därför ett gott råd: Bli aldrig så involverade i ett spel så att ni blir sårade på djupet, det blir inte roligt för någon. Och spela aldrig Bondespelet, det finns betydligt bättre alternativ där ute.