Det var en gång, året var väl något sånär 2014, en Björn som var sugen på att ta sig an ett litet lagomt brädspelsprojekt. Jag har ingen aning om vilka tankar som virvlade runt i hans hårfästeslösa skalle, men det ville sig inte bättre än att han gav sig ut på Internet och klickade hem det allt annat än okomplicerade ofamiljespelet Here I stand. När han berättade vad han hade gjort blev jag glad. Inte för att han hade beställt Here I stand, jag hade aldrig hört talas om spelet på den tiden, utan för att jag såg fram emot att drabbas av en av Björns entusiastiska perioder. Björn är nämligen, när han är motiverad till något, väldigt duktig på att nörda ner sig i saker på ett närmast maniskt sätt och sedan låta andra dras med på ett pedagogiskt och trivsamt vis. Det sista jag hörde om saken var att han hade börjat läsa spelets 43-sidiga regelhäfte och så var det med det.
Tiden gick och jag lät saken bero precis enligt de instruktioner som medföljer en Björn. Han är nämligen mycket stresskänslig och lägger man minsta press på honom i sociala sammanhang riskerar han att falla ihop som en tom prinsesstårta. Jag frågade säkert någon gång och Björn spände säkert ögonen i mig på ett panikartat sätt för sen hände inget mer på Here I stand-fronten förrän året blev 2020 och jag åkte på semester till Norrland.
I Norrland hade jag nöjet att träffa Måns på Worldofboardgames.com och han passade, i ett av våra långa samtal om spel, på att tipsa mig om Here I stand. Min reaktion var inledningsvis sval eftersom jag mindes Björns havererade projekt men ju mer Måns berättade, desto mer intresserad blev jag. Kunde det verkligen vara så illa och krångligt som Björn hade gett intryck av eller var det bara ännu en patetisk liten vägbula han hade valt att gå runt om i jakt på minsta möjliga motstånd?
När jag kom hem frågade jag honom i alla fall, varvid han gjorde klart för mig att han hellre skulle springa maraton, bli halvt ihjältrampad av en lågstadieklass och äta avföring än att någonsin närma sig ett spelbord i syfte att spela Here I stand. Däremot lyckönskade han mig ironihjärtligt och erbjöd mig dessutom att köpa hans exemplar till ett misstänkt lågt pris. Jag borde givetvis anat oråd, det kändes ju nästan som häleri, men slog till. Nu i efterhand misstänker jag att jag i samband med köpet, omedvetet, utförde någon sorts exorcism på Björn för han har blivit lättare i steget sedan dess.
Here I stand hade bytt ägare och 2103 gram spel lade sig till rätta på mitt skrivbord. Och där låg det. Och låg. Jag städade skrivbordet. Here I stand låg kvar. Jag misstänkte att det skulle ligga där för alltid, men så frågade plötsligt Herr Baguette om han fick låna det. Han hade en resa till England planerad och hade förstått att Here I stand var ett spel som skulle spelas där. Medveten om dess bristande användarvänlighet ville han därför provspela det i förväg så att han inte riskerade att släpas i smutsen av sina potentiella motståndare. Herr Baguette är nämligen, även om han aldrig skulle erkänna det själv, en väldigt tävlingsinriktad spelare som hemskt gärna vinner.
Vips så hade han samlat ihop ett gäng, och allt han nu behövde, förutom själva spelet då, var att jag skrev på ett kontrakt om att ge honom brukanderätt av min kropp en fredagseftermiddag i maj. Jag var egentligen ganska tveksam, men såg tillfället som mitt livs enda chans att spela Here I stand och skrev under…
Här är det kanske på sin plats att förklara vad Here I stand är för ett spel. Kortfattat kan man säga att det är ett strategiskt konfliktspel som handlar om den religiösa reformationen i Europa under 1500-talet. Varje spelare ikläder sig rollen som antingen England, Frankrike, Habsburgare, Katoliker, Protestanter och Ottomaner; var och en med sin egen agenda och sitt eget sätt att samla de vinstpoäng som krävs för att gå segrande ur striden. Först till 25 poäng vinner, annars gäller det, om man är längre än runda 4 i spelet, att ha minst 5 poäng mer än övriga och om inte det heller stämmer så kan man också vinna genom att lägga beslag på ett visst antal, som inte är samma för alla fraktionerna, viktiga städer. Tydligt va? Och nej, jag tycker inte heller att det låter så värst sexigt.
Idag vet jag varför Björn inte kom längre än till att börja läsa i reglerna. De 43 regelsidorna är minimalt utspädda med bilder och förklarande exempel och markörerna, som för övrigt inte ens var punchade, är lika smaklöst designade som en Citroën Berlingo. Herr Baguette hade, inför speltillfället, skickat ut ett mail till samtliga deltagare där han, förutom att yra om pantsatta själar, delade ett antal videoresurser vi förväntades ta del av innan träffen. För att lugna alla avslutade han sitt mail med att berätta att han själv redan hade lagt över 5 timmar på att sätta sig in i reglerna.
För att närma mig Here I stand på ett skonsamt sätt bestämde jag mig för att börja med att puncha och sortera det, men redan där stötte jag på patrull. Förtvivlat (nåja) letade jag i reglerna efter ett rimligt sätt att sortera alla små fyrkantiga pappbitar på, men gick fullständigt bet och det slutade med att jag bestämde mig för att sortera dem efter färg. Som tur var visade det sig bli ganska bra. Faktiskt så pass bra att Herr Baguette bara behövde lägga 1 timme på att göra setupen sen.
Jag ska vara ärlig och säga att jag bävade för den där fredagen. Visst, det skulle nog bli roligt att spela, men det var inte alls kul att läsa regelhäftet. Paragraf efter paragraf förklarade först grundläggande regler och sedan orimligt många undantag till dem. Bilderna var svartvita och hur man vann spelet stod sist av allt. Inte heller nödutgången till tråkiga regelhäften ledde någonstans eftersom de regelvideos som fanns att tillgå höll… tveksam kvalitet. Jag bestämde mig för att läsa reglerna en gång och sedan fick det gå som det gick. Jag vinner ändå aldrig spel som Here I stand så jag mådde inte allt för dåligt över tanken att komma hur sist som helst.
Så kom då fredagen vi alla hade väntat på. Klockan 13 satte vi oss ned i ett av klassrummen på Glimåkra Folkhögskola för att skåda hur Martin Luther spikade upp sina teser och sedan var eländet igång. Jag själv iklädde mig rollen som England och Henrik VIII, vars viktigaste uppgift i spelets inledning är att lägga beslag på Skottland och i så rask takt som möjligt avverka de 6 fruar den rackaren hann med under sin livstid. Vad de andra egentligen gjorde har jag bara vaga minnen av eftersom jag inte hade brytt mig om att sätta mig in i exakt hur deras fraktioner fungerade. Klart är i alla fall att en och annan predikant brändes på bål och att fransmannen (som självklart representerades av Herr Baguette) drabbades av både en och 17 mer eller mindre motiverade krigsförklaringar.
Trots min högst avslappnade inställning till det hela lyckades jag faktiskt ganska bra. För detta tackar jag speciellt påven som godkände min skilsmässa i utbyte mot två legosoldater, samt Jane Seymore som tack vare sin extra goda fruktbarhet skänkte mig det friska gossebarnet Edward VI som var värd hela 5 poäng! Trots att det gick bättre än väntat och att jag benämndes som en vinstkandidat av de andra behöll jag min obrydda inställning spelet igenom och njöt av diplomati, mitt herravälde till sjöss, köttets lustar och ännu mer diplomati. När det inte var min tur att spela hade jag roligt åt de andras tjafsade, Ottomanens uppgång och fall, att Habsburgaren glömde bort att försvara sitt hemland och att Frankrike med Herr Baguette i spetsen som vanligt höll på att krångla sig från fullständig misär till seger.
När speltiden började ticka upp emot nio timmar (vi spelade från 13.00 till 23.30 med en timmes pizzapaus) började jag dock känna att det var dags att avsluta reformationen och jag minns ärligt talat mindre och mindre av vad som skedde. Som slutsegrare, något i förskott eftersom vi packade ihop innan skolans larm kastade ut oss, utsågs rättmätigt Protestanten. Here I stand var över och mitt livs längsta spelsession (hittills) hade nått sitt slut.
Sedan den dagen har Here I stand legat på samma fysiska plats som det gjorde innan Herr Baguette rekvirerade det. Englandsresan, som ju var hela anledningen till att vi spelade överhuvudtaget, genomfördes utan något Here I stand-parti. Detta till Herr Baguettes stora lättnad då till och med han saknade förmågan att mustra nog med energi för ännu en heldag i religionskrigets tecken. Själv har jag gått vidare på så sätt att jag har beslutat mig för att låta Here I stand lämna Spelglädjes ägo och vandra vidare till en ny svettdoftande omfamning. Björn må vara fullständigt galen, men han gjorde helt rätt både när han köpte spelet och när han sålde det vidare; det är nog ovanligt att det finns mer än ett parti Here I stand i en människokropp.
Slutligen: Oj, vad roligt vi hade, men nu är det över. Tack Here I stand för att du stod ut med Spelglädje så länge trots att du bara kom till bordet en gång på 8 år. Jag ska minnas dig med värme, kärlek och respekt för de krav du ställde på mig som spelare. Farväl!
Snipp snapp snut. Och så vidare.
