Dead of Winter – Del 4, Jungfrufärden

Lördagen som gick var en stor dag för mig. Alla mina förväntningar skulle kokas ned i ett enda ögonblick samtidigt som spänningen och skräcken var stor för vad mina vänner egentligen skulle tycka om Dead of winter; spelet som jag, passande nog, har tjatat om ungefär sedan Charles Darwins födelsedag den 12 februari.

Förberedelserna har varit minutiösa och långa. I flera veckor ägnade jag tid åt försöka dämpa hypen och dammsuga det stora breda nätet efter recensioner, regelförklaringar och lösryckta åsikter om spelet; allt för att skapa en realistisk bild av vad jag egentligen hade att förvänta mig. Hype-dämpandet misslyckades dock fatalt, eftersom det var oerhört svårt att hitta negativa åsikter överhuvudtaget, och effekten blev snarare den motsatta.

I fredags ägnade jag en stund åt att omsorgsfullt förbereda spelkomponenterna, medan resten av dagen gick åt till att försöka bete mig så normalt och oförväntansfullt som möjligt. När kvällen kom gick jag till sängs i ansvarsfull tid och när Frugan sedan skulle gå och lägga sig kl. 22 fann hon mig liggande i fosterställning med Dead of winter i famnen. Natten som följde var full av svettiga uppvaknanden då jag inbillade mig att jag hade försovit mig och därmed missat provspelandet, eller att spelet, som Frugan nu hade placerat på mitt nattduksbord, hade blivit stulet av ovanligt hänsynslösa skurkar.

Förberedelserna till trots, på förmiddagen var stunden kommen och fyra glada zombieapokalyps-överlevare slog sig ned vid mitt matbord i centrala obygden. Några förberedelser genom regelläsning hade inte skett, utan vi satte all vår lit till Rodney Smith på Youtube-kanalen Watch it played. Och med all rätt! Efter en halvtimmes videotittande kände vi oss redo för att sätta igång överlevandet och jag kan redan här säga att vi inte behövde titta särskilt mycket mer i regelboken. Dead of winter är ett spel med få specialregler och Rodney Smith är grym på att förklara regler, nog sagt om det.

En kort beskrivning av Dead of winter är att varje deltagare styr över en liten grupp överlevare i en zombie-apokalyps; dessa överlevare är alla samlade i en koloni med ett gemensamt mål (t.ex. att döda ett visst antal zombies). Varje deltagare har, förutom det gemensamma målet, även en egen agenda (t.ex. att samla en viss mängd bensin) som måste uppfyllas för att hen ska få ta del av en eventuell seger. Lägg därtill att det kan finnas en förrädare i gruppen och ni förstår att en viss splittring kan uppstå i den redan hårt ansatta kolonin. En noggrannare genomgång görs i den recension jag härmed utlovar nästa gång jag skriver på Spelglädje.

Det första vi gjorde var att förbereda korthögen som skulle avgöra vilka som skulle vara lojala och vem som eventuellt skulle vara förrädare (och vilka personliga mål respektive person skulle ha i spelet). Chansen att någon skulle bli förrädare var, om min gymnasiematte inte sviker mig, 11,1% och min fasta övertygelse här var att någon förrädare skulle det inte bli. När jag fick mitt kort tittade jag genast på det och konstaterade då att, nej, jag skulle inte vara förrädare. Eller vänta nu. Det stod ju faktiskt ”BETRAYAL” i blodröd text på kortet.

Det skulle vara en förrädare i sällskapet, och den förrädaren skulle vara jag.

Jag blev rädd. Jag hade dåligt samvete. Sedan kastade jag en blick runt bordet och möttes där av Björns sneda näsa, Glenns trötta ögon och Anders skägg. Alla skamkänslor försvann. De skulle manipuleras, vilseledas och släpas med ansiktet nedåt i grannens kohage. Och jag skulle njuta av det.

Jag bestämde mig ganska direkt för att ägna speltiden åt att, så långt det inte direkt motsatte mina personliga mål, agera som om jag vore lojal. Därför hjälpte jag till att klubba zombies och undanröja kriser samtidigt som jag skuldbelagde och misstänkliggjorde de personer som inte hade möjlighet att göra detsamma. Bara en förrädare undviker ju att hjälpa kolonin i svåra stunder, eller hur? Samtidigt samlade jag i hemlighet på mig det material jag behövde, i form av bensindunkar och vapen, för att uppfylla så många av mina personliga mål som möjligt innan jag slutligen skulle bli tvungen att ge mig till känna som den smutsiga (men sexiga) förrädare jag var.

Partiet var otroligt njutbart. Jag kände aldrig den panik som jag tror att de övriga kände när det höll på att gå åt pipan för vår överlevarkoloni, utan allt jag behövde göra var att luta mig tillbaka och åka med medan Björn, Glenn och Anders körde kolonin i botten. Det enda jag egentligen behövde oroa mig för var att de skulle köra den i botten innan jag hade hunnit samla in det material jag behövde för att vinna. Det kunde jag ju dock påverka utan några större problem genom att domdera och kräva insatser för kolonins bästa, något som effektivt undanröjde alla misstankar om min egentliga agenda.

Den enskilt största spänningsmomentet för min del var när spelets tideräkning höll på att rinna ut och jag insåg att det faktiskt brann ganska rejält i knutarna om jag skulle lyckas med min smutsiga byk. Min vilja att smälta in hade fått ta lite för stor plats och antagligen borde jag stuckit fram näsan något tidigare (till saken hör dock att en uppenbar förrädare kan röstas ut ur kolonin och därmed mister sin möjlighet att påverka händelserna i negativ riktning). För sent eller inte. Med blixtens hastighet kastade jag av mig min Ghandi-mask, blottade ett sådär lagom triumferande Putin-ansikte och sänkte kolonins sista hopp i ett enda slag. Kommentaren ”men nu förlorade vi ju” han undslippa någons läppar innan verkligheten sjönk in till tonerna av mitt hånskratt. Segern var min. Den förnedrande förlusten tillhörde övriga deltagare.

Eftermälet kan, för någon som inte känner oss, ha verkat som grav osämja. Besvikelsen, kombinerat med min segerdans, fick bägaren rinna över på något håll och jag tyckte mig identifiera en genuint föraktfull blick hos Glenn innan han började yra om att han, utan att varna de andra, hade varit mig på spåren baserat på ett fantasifoster till bevis. Björns kommentar om att han helt hade uteslutit möjligheten att jag var förrädare var nog den som värmde allra mest, för att lura honom, en mästare i pokerface och bedrägeri, ser jag som en merit värdig att infoga i mitt CV.

Med facit i hand kan jag inte se att historien om mig och min förhandsbokning av Dead of winter kunde sluta på ett finare sätt. Hypen jag hade byggt upp infriades och spelet gjorde mig inte besviken på någon punkt; det har helt enkelt varit värt smugglingsförsök, ångest och nätter spenderade i ösregn. Att jag dessutom fick stå som ensam segrare på jungfrufärden, som förrädare till på köpet, kan inte betecknas som något annat än vackert.

Nästa gång vi spelar ska jag inte vara förrädare. Sannolikt. Något säger mig att oavsett mina lojaliteter kommer jag att ifrågasättas betydligt mer nästa gång. Kommer det att vara bra för kolonin? Knappast. Kommer det att vara roligt? Utan tvekan.