För ett tag sedan spelade Martin och jag Robinson Crusoe: Adventures on the Cursed Island. I ur och skur kämpade vi för att snickra ihop fem kors – ett tappert försök från vår sida att kristna de gudlösa hedningar som befolkade ön. (En märklig kamp för två ateister, men låt gå.)
I det ögonblick spelet tog slut hände två saker: (1) Vi lyckades snickra ihop det sista korset, och (2) en av oss dog. Problemet var så klart att dessa två händelser låg i konflikt med varandra. Reglerna är tydliga: Om man lyckas snickra ihop det sista korset, då vinner man spelet ”immediately”. Å andra sidan förlorar man spelet ”immediately” om en spelare dör.
Så… vann vi eller förlorade vi? Martin och jag diskuterade länge. Personligen var jag förmodligen av åsikten att vi förlorade. Inte bara för att jag är avgrundspessimist och alltid utgår från det värsta, utan även för att min ståndpunkt, onekligen delad av Martin, är att om man ska vinna, då ska man göra det rätt och snyggt. En seger som baseras på att man plötsligt säger ”Men vi kan väl säga att vi hann bygga klart korset innan en av oss dog?”… tja, det känns väl inte riktigt som en seger, va?
(Så småningom hittade vi en mening i regelboken som gav oss vinsten. ”It is recommended that you resolve dice rolls in the following order: Wound die, Success die, Adventure die” lyder rekommendationen på sidan 10. Det var success-tärningen som gav oss vinsten, och adventure-die som tog livet av en av oss. Så segern föregick alltså dödsfallet, och vi vann ”immediately”.)
Poängen här är inte att man ska leta och/eller tolka regelparagrafer i det oändliga, utan snarare att Martin och jag värdesätter en rättvis seger. En seger som någon kommit över av alltför tillåtande tolkningar av regelböcker, är inte en seger alls. Och på samma sätt har vi en väldigt negativ syn på ämnet för detta inlägg – nämligen fusk.
Fusk, fusk, fusk. Ni visste väl att det skulle komma ett inlägg om detta så småningom? Fusk är att blanda spelkort till sin fördel. Att sno åt sig extra pengar när man växlar i banken. Att låtsas glömma en viktig regel. Och en massa andra ohederligheter.
Wikipedia skriver följande: ”Cheating is the getting of reward for ability by dishonest means or finding an easy way out of an unpleasant situation.” Jag håller med dem till hälften. Ohederliga medel är helt klart fusk. Men att hitta en enkel lösning? Nej, enkla lösningar är inte fusk, såvida de inte strider mot en överenskommelse eller något slags regler. Och när man sitter kring spelbordet så finns det alltid en överenskommelse, åtminstone en implicit sådan, att man ska följa reglerna. Överenskommelsen behöver alltså inte vara uttalad – men den finns där.
Har jag råkat ut för en fuskare? Pessimisten och misantropen i mig säger att det har jag förmodligen gjort. Folk fuskar ju uppenbarligen en hel del. Lance Armstrong gör sig påmind – hela världens hjälte efter att ha besegrat omöjliga odds. En man som repade sig från sin cancersjukdom och vann världens mest prestigefyllda cykeltävling. Han var, som ni minns, dopad. ”Tyvärr,” säger brädspelaren i mig. ”Givetvis,” säger pessimisten.
Har jag själv fuskat i spel? Inte sedan jag var liten och alldeles desperat ville vinna någonting. Ska jag vara helt ärlig – och det känns ju relevant i just detta inlägg – så har jag svårt att se hur någon i min bekantskapskrets skulle kunna få för sig att fuska. Jag utgår från att mina vänner också vill ha en ren seger. Den där outtalade överenskommelsen jag skrev om tidigare är förmodligen väletablerad.
Varför fuskar man? Jag kan komma på ett par anledningar. Kanske står någonting värdefullt på spel – pengar, ett vad, vad som helst? Jag vet inte. Man kanske värdesätter att bli betraktad som en vinnare mer än man värdesätter att vinna. Kanske har man tråkigt och vill att ett spel ska ta slut. Kanske fuskar man för att underlätta för någon motspelare som har det kämpigt i spelet (och livet)? Man behöver ju trots allt inte fuska bara för egen vinning.
Det märkliga är att jag på sätt och vis värdesätter rent spel mer i brädspelsvärlden än jag gör i verkliga livet. Om det dök upp tio miljoner kronor på mitt bankkonto och ingen någonsin hörde av sig om att få tillbaka dem… skulle jag då sätta sprätt på pengarna och fly till Karibien? Skulle jag skattefuska om jag var säker på att jag skulle komma undan med det? Förmodligen ja, i båda fallen. Men skulle jag ”rätta till” en tärning på spelplanen när ingen tittade? Aldrig.
Faktum är att jag inte är säker på att jag, rent praktiskt, skulle kunna fuska. Jag menar, hur gör man? Alla har väl koll på vad som händer på spelplanen? Det är inte som när jag pratar grammatik, och tydligen kan lura i folk vad som helst (vilket jag även gör – för skojs skull). När det gäller grammatik så vet jag ju att folk överlag har noll koll. Men i brädspel så brukar jag vara den som kan reglerna sämst, såvida det inte är jag som har läst/förklarat dem. Jag utgår från att det sitter någon och räknar hur mycket pengar jag lägger i banken, och hur mycket pengar jag växlar till mig. Att någon ser om jag inte slänger så många kort som jag måste. Och så vidare.
Samtidigt inser jag att jag faktiskt har noll koll på vad mina motspelare har för sig. Det ska nog ganska mycket till för att jag ska tänka att mina motspelare bör hållas under uppsikt. Senast jag medvetet höll ett vakande öga över en motspelare, var när en av mina vänner – förmodligen omedvetet – satt och sorterade sina handkort i Bohnanza. De som spelat detta älskade lilla bönspel vet att man absolut inte får ändra ordningen på handens spelkort, och jag surnade till ganska rejält av att han, av gammal vana, satt och sorterade korten.
Kanske skulle man spela en specialomgång av något spel någon gång? Säga att just nu är det okej att vi fuskar. Bara för att se hur spelet går. Vad folk gör. Låter det inte intressant, så säg?