Om hur brädspelande kan leda till figurmålande

Allt började med Mice & Mystics, ni vet det där spelet som är ett av mina absoluta favoritspel men som jag ännu inte har bekvämat mig med att recensera på Spelglädje. Ni som har spelet eller sett det vet precis vad jag pratar om, men för er andra kan jag säga att Mice & Mystics är någon sorts figurspel modell väldigt light.

Figurspel light eller inte, definitionen är egentligen inte viktig alls, Mice & Mystics är kort och gott ett spel som innehåller ett antal olika plastfigurer som är extremt centrala för själva spelandet. En, i alla fall för mig, minst lika viktig del av Mice & Mystics är stämningen och myset. Att låta sig svepas med i en bra story och, så långt det nu är möjligt, leva sig in i förutsättningarna som gäller när man har råkat bli en mus med ett viktigt uppdrag. Tända ljus är inte ovanliga när jag spelar och kaffedoften ligger tung runt bordet; atmosfären är helt enkelt väldigt trivsam.

Men så tittar man ner på spelplanen och upptäcker att ens hjältemus är en beige, livlös liten plastutgjutning med samma äkthet som de bevarade bitarna av Jesu kors. Den är en attrapp, ett skal, en förfalskning, en ständig påminnelse om att det hade varit ganska mycket bättre om den vore äkta. Nu går det ju inte att göra en plastmus till en äkta mus (det är er referensram som talar, inte min), men i de stunderna väcktes mina tankar på att börja figurmåla gång på gång. Samtidigt väcktes också rädslan för vad jag skulle kunna ställa till med några penslar och lite färg i ännu högre grad, för det enda som är värre än en omålad figur är en dåligt målad figur (tänk er hur en del av era klasskamrater såg ut på högstadiet så förstår ni vad jag menar).

Suktande efter fint målade figurer gav jag mig så ut på nätet och annonserade efter duktiga och villiga målare. Jag hade inte tänkt närmare på hur mycket pengar jag var villig att betala, men nog närmade det sig Lesotos BNP i alla fall. Jag hörde till och med av mig till en äldre herre som, enligt en gammal artikel i Norra Skåne, hade vunnit en tävling i modellstridsvagnsmålning för tio år sedan. Desperationen var som ni märker total och den blev bara värre när det gensvaret på annonserna lyste med sin frånvaro samtidigt som stridsvagnsmålaren gav mig nobben.

Saken fick bero i ganska många år och jag spelade faktiskt med de omålade figurerna så sent som i julas. Men min stundande, och i allra högsta grad pågående, arbetslöshet kombinerat med lite snabbkurser från @gumsamumsa på Instagram och Spydah666 på Youtube gav mig slutligen mod att våga kasta mig ut i figurmålandets förlovade land.

Och som jag kastade mig. Jag började med att titta på nybörjar- och startset, men eftersom de envisades med att vara slut överallt gav jag mig ut i färgdjungeln på egen hand. 22 färgburkar, 2 shades, 1 sprayprimer, 5 penslar och 2 flaskor lack blev det. Och ganska dyrt blev det också. Fast besluten om att vara extremt förberedd spenderade jag i princip varje kväll i sängen med att titta när Spydah666 målade sina Dungeon saga-figurer för att suga i mig tips och bra tekniker. Ärligt talat vill jag inte ens veta hur jag uppfattades av min fru under den perioden, jag menar, att lägga timmar på att titta hur en farbror med hemsk dialekt och ett inte så lite läskigt skratt målar plastfigurer? Really? Jag är hur som helst fortfarande lyckligt gift och det tackar jag Frugan för.

Mitt nyfunna mod till trots vågade jag inte ge mig på mina Mice & Mystics-figurer direkt utan bestämde mig istället för att måla figurerna som medföljer i Game of thrones – LCG. Jag tyckte att de verkade som ett lite bättre nybörjarprojekt detaljmässigt, men framför allt är de större och därmed mer lämpliga för oerfarna asplöv som undertecknad. Med mantrat ”inte ens jag kan förstöra de här figurerna” på repeat i mitt inre satte jag igång och har sedan dess aldrig tittat tillbaka.

Att figurmåla är inte bara roligt. Det är fruktansvärt belönande och framförallt så är det lätt att uppnå bra resultat snabbt om man bara är noggrann och läser på lite i förväg. Jag kommer aldrig att bli en expertmålare och jag kommer förmodligen stanna i min utveckling ganska snabbt, men mitt syfte med målningen är och kommer alltid att vara att förhöja spelupplevelsen i mina spel. Så med den målbilden i bakhuvudet så måste jag säga att jag är skitnöjd med mitt första målarprojekt och att modet och viljan att börja kladda på mina möss växer som en elräkning på vintern (faktum är att jag, som synes på Instagram, redan har börjat lite grann).

Så, ska det här bli en figurmålningsblogg nu? Nej, självklart inte. Däremot kan det hända att jag delar med mig av tankar, misslyckanden och liknande då och då. Det här med att måla figurer räknar jag nämligen in i brädspelshobbyn; spel blir så mycket roligare att spela om man har målade figurer istället för de gråa, röda, gula, gröna, blåa och [infoga valfri färg här] som följer med varje spel. Jag kan alltså lugna er alla, och framför allt min fru, med att jag aldrig kommer att sitta och måla prydnadsfigurer här hemma. Allt jag målar åker ner i respektive spelbox igen för att avnjutas tillsammans med tända ljus, kaffe och det där oslagbara brädspelsmyset som vi alla känner så väl till.

Björn var förresten här i måndags. När jag, som förklaring till att vi inte kunde spela Mice & Mystics visade honom min målarverkstad, tittade han på mig och sa ”Det här börjar ju bli lite äckligt Martin. Men det blir riktigt snyggt!”. Jag är nöjd.