Jag bor i ett ganska stort hus. I det har jag plats till alla saker jag behöver såsom föda, dusch, filmer, en Fruga och en brädspelssamling. Det finns dock ett problem i form av att det ganska stora huset börjar bli ganska litet när det kommer till förvaring. Det börjar helt enkelt bli alldeles för fullt med grejor överallt och när Spädbarnet passade på att invadera våra liv i våras blev det ju inte direkt bättre förutsättningar för min materialism.
Till saken hör att jag traditionellt har svårt att göra mig av med saker som jag kan komma att behöva i en avlägsen framtid eller har ett känslomässigt band till. Det kan tyckas vara en ganska normal och vettig inställning till sakers vara eller icke vara, men eftersom mitt svekfulla sinne envisas med att stoppa in i princip alla saker som någonsin har närmat sig mitt hem i någon av nämnda kategorier så kan man väl säga att jag har ett litet problem. Fast det är så klart inte mitt fel från början, se bara här:
Min morfar hade en sommarstuga byggd på pålar när jag var liten. Utrymmet under stugan användes så klart till förvaring av allt möjligt skrot som kunde vara bra att ha. Jag kan inte riktigt minnas vad som fanns under stugan eftersom det ansågs vara en livsfarlig plats att leka på, var det inte ormar som lurade riskerade man att sticka ut ögonen på någon gammal harv. I skjulet som stod bredvid sommarstugan förvarade han alla sina penslar och färgburkar. Jag kan inte svara för hur det var med färgen i burkarna, men lacknaftan som de använda penslarna stod i hade för länge sedan torkat bort och lämnat kvar stenhårda giftvapen till penslar.
Min pappa sparar inte på penslar och harvar, han sparar på allt annat istället. Han sparar dock helst inte på mina saker, så en gång gav han mig i uppgift att halvera det antal lådor med gamla skolböcker, serietidningar och leksaker som jag förvarade i hans förråd. Alla förstår ju att en halvering kräver att en hel del saker slängs, men det verkade inte ha föresvävat honom eftersom han chockad och gråtfärdig lämnade rummet när han såg hur mycket saker som hade sorterats till slänghögen.
Min genpool är, som ni säkert nu förstår, inte optimal när det är ont om plats. Jag hyser dock ändå hopp om att slippa begravas i berget av mina egna ägodelar; till skillnad från min far har jag nämligen lämnat förnekelsens förlovade land och istället kastat mig ut i verkligheten. Det började med att jag kände mig lite trängd om var jag skulle förvara 31 stycken Xbox 360-spel jag aldrig mer skulle spela och resten är, som man säger, historia.
Jag lever numera under devisen att den allra bästa förvaringsplatsen för saker man inte använder är hemma hos någon annan och jag älskar varje sekund. Visst, man kanske inte får särskilt många kronor för varje sak man säljer, men säljer man många saker räcker ofta pengarna till att köpa något annat man hellre vill ha. Fem eller sex oönskade saker försvinner och en efterlängtad sak flyttar in. Enkelt va?
Men så var det ju då det där med brädspelssamlingen. Efter ett antal års ivrigt bloggande, spelande och samlande så ska jag villigt erkänna att den börjar växa ur sina två garderober. Det börjar bli dags att sälja några spel. Inte mindre än två gånger har jag försökt att sortera bort några titlar som jag inte anser mig behöva längre. Det ledde till att tre stackars spel fick spendera en hel dag på ett loppisbord, men när dagen var slut och de fortfarande låg kvar så kände jag… lättnad.
Min brädspelssamling har alltså på något sätt lyckats undanta sig själv från min devis om bästa förvaring. Faktum är att jag inte kan minnas att jag någonsin har sålt eller gett bort något av mina brädspel (i present ger jag gärna bort spel som jag får vara med att spela sen). Eller förresten, en gång gav jag faktiskt bort ett reklam-YATZY från Lithells korv men det vara bara för att jag hade två YATZY så det kan väl knappast räknas?
Nej, alla spel som ligger hemma är så noggrant och kärleksfullt scoutade att det inte finns ett enda av dem som jag kan tänka mig att vara utan. Visst, jag har inte spelat In the year of the dragon sedan min bror fläskade på© det 2013, men det är knappast för att det är ett dåligt spel. Jag älskar det verkligen, men har bara inte hunnit med att spela det på grund av alla nya spel som envisas med att dyka upp. Om brädspel hade känslor (vilket de har!) så är jag övertygad om att det är ganska många i min samling som känner sig som stackars Woody när Buzz Lightyear dök upp.
Så, är det här inlägget startpunkten för mitt nya liv där det kommer att bli lite omsättning bland mina brädspel? Kanske, eventuellt, möjligen. Eller nej, troligen inte. För vilka spel ska jag sälja? Vilka villkor ska jag sätta upp för att låta Tradera-giljotinen falla över vissa av mina kära undersåtar? Ålder? Spelfrekvens? Ful artwork? För lätt låda? Och kom inte och säg att jag bara ska sälja de tråkiga spelen för jag har inga!
Den här texten kräver en hel del grävande i mitt inre och ju mer jag skriver desto mer inser jag att jag är fullständigt körd. Det finns ingen räddning att få och det som återstår är egentligen bara att acceptera att jag en dag kommer att vara en så välsorterad spelägare att jag tvingas göra gångvägar bland alla spel som står framme. Kanske kan jag komma undan genom att bygga en brädspelsborg till min dotter? Bygga ut huset? Köpa en utdömd skåpbil att förvara i? Allt är möjligt, men jag är säker på att jag kommer att älska mina kära spel tills jag själv, enligt gällande naturlagar, blir bortsorterad och läggs till förvaring hos någon annan (antagligen Kyrkorådet).
Min gravsten kommer att vara Prins Colin från Mice & Mystics, mina kvarlevor kommer att ligga i lådan till Arkham Horror och istället för blommor kommer det att odlas vass, vete och morötter på graven. Jag tror minsann att det ska finnas ett och annat träd för avverkning också. Så får det bli.
