Att fläska på®

Härom veckan hände det igen. Det hemska. Det förbjudna. Eller, som en viss kvällstidning skulle skrivit:

”Här gör han det supergalna! Följden blir katastrofal! Se chockbilderna här! OBS! Starka bilder!”

Det som hände, som bilden ovan antyder, var att det fläskades på. ”Fläska på?” tänker ni så klart nu, för jag tror inte att den glosan har förklarats på Spelglädje tidigare. Efter det senaste vanhelgandet av mitt spelbord känner jag dock att tiden är inne att öppna Pandoras ask och skåda eländet däri, så:

Att fläska på innebär kort och gott att man spiller ut sin trivseldryck i, på, eller i närheten av ett pågående parti brädspel.

Innan ni vilt ifrågasätter logiken i att slabbandet kallas just så ber jag er att visa tålamod. Det här inlägget tillägnar jag nämligen både företeelsen som sådan, men också mannen bakom namnet, eländet och majoriteten av påfläskningarna i form av min bror. Här vankas både förklaring och anekdoter, så är ni inte av känslig natur rekommenderar jag er att åka med. Ni andra… läs ett annat inlägg!

Det började en helt vanlig kväll i Vinslöv för sisådär 7 år sedan då jag befann mig i mitt brädspelsnördandes linda. Jag, min bror, Frugan och en okänd vän hade samlats i mitt kök för att spela Finans och till detta krävdes naturligtvis kaffe. Detta var lång tid innan Stelton-termosar och andra statusprylar hade landat i mitt hem, så det som fanns att förvara kaffet i var våra kaffekoppar och kannan som stod och brände i kaffebryggaren; som ni förstår var därför det mesta av kaffet utplacerat i kopparna.

Vi hade kommit ganska långt in i partiet och min bror, som hade placerat sin kopp precis på ett av spelbordets hörn, befann sig i en knivig situation; skulle han satsa hårt och köpa ett av spelets dyraste företag eller skulle han fega ur och falla i brädspelslig glömska? Efter en lång tids funderande lyckades han i alla fall bestämma sig och därefter gick allt väldigt fort. Han sa ”Nej, jag tror att jag tar och fläskar på lite…” samtidigt som han med en yvig handrörelse svepte ner sin fulla kaffekopp från bordet. Spelet klarade sig undan störtfloden, men golvet, stolen, väggen, brorsans oskuldsfullhet och en och annan strumpa blev markant brunare än bara några sekunder tidigare.

När chocken hade lagt sig och lättnadens vindar blåste genom rummet (spelet hade ju trots allt klarat sig) hjälptes vi åt att sanera olycksplatsen och fortsatte spelandet. Jag har inte den blekaste aning om vem som vann, men min bror hade för evigt skrivit in sig i historieböckerna genom att simultant utföra och döpa företeelsen ”Att fläska på”.

Sedan dess har han fläskat på över det gröna kortsetet i In the year of the dragon och, även om det egentligen inte faller under den exakta betydelsen av att fläska på, missat att hans chiuaua diarrésprutade ner en av våra vita gardiner samtidigt som han spelade Takenoko.

Därefter har han faktiskt hållit sig lugn och har som en följd av det fått god konkurrens i påfläskningens ädla konst av min Stockholms-boende vän Murklan. Ovanstående bild är nämligen tagen bara sekunder efter att han hade utfört ett genialt drag i Hanabi. Ett drag som för övrigt genomfördes när det inte var hans tur och därmed förstörde hela partiet (han lämnade ut information som vi andra inte fick känna till). Jag vet inte hur sällskapsspel spelas i Stockholm men jag inbillar mig att han inte skulle betraktas som en särskilt god representant för sin hemby just då (även om han hade den goda smaken att spilla på ryamattan istället för spelet).

Sedan Murklans debacle har jag funderat en del på hur framtida påfläskningar ska kunna undvikas. Via Instagram fick jag förslag om att sätta plastfickor på alla spelkort eller att helt enkelt förbjuda trivseldryck så fort ett spel plockas fram. Ingen av lösningarna är dock gångbar i min värld för hur mycket jag än plastar in spelkorten så är både spelplan och övriga komponenter i fortsatt fara, och att förbjuda kaffe vid spelbordet är inte bara dumt utan jättedumt. Att sätta lock på kaffekopparna fungerar inte heller för doften och åsynen av kaffe är nästan en lika viktig spelkomponent som de övriga för mig.

Men hur gör alla andra då? Hur gör du? Vart jag än vänder mig ser jag nämligen bara trevliga brädspelsbilder där allt är frid och fröjd. Hela brädspelsvärlden signalerar ”här är det minsann inget påfläskande, inte!” men samtidigt är det ju en omöjlighet att jag är ensam om problemet. Miljontals, ja kanske miljarders, brädspel måste ju vara nedspillda vid det här laget? Jag tar tacksamt emot tips på finurliga lösningar, men lika gärna fruktansvärda berättelser om episka påfläskningar. Det kan ju bli ganska rolig läsning för oss med lite galghumor så, med risk att få leva med den eviga skammen över utebliven respons, uppmanar jag er härmed att berätta loss allt vad ni orkar i kommentarsfältet. Sätt igång, don´t leave me hangin´!

Under tiden, i brist på gångbara lösningar sätter jag mig nu på ändan och inväntar att någon ska erbjuda mig ett rött piller. Att kunna Matrix-reagera i slow motion hade nämligen varit en väldigt nyttig egenskap i påfläskandets värld.