Plats: I Björns skeva lägenhet
Ett spel: Call of Chtulhu
Fyra nördar med skäggväxt: Björn - spelledare, Martin - Dustler,
Herr Baguette - Heinrich och Defector - Theo
Livsviktigt tips: Om du inte har läst förra veckans inlägg så kommer du förmodligen att känna dig både vilsen och dum när du läser nedanstående. Passa därför först på att följa den här länken eller scrolla ner till inlägget under så att du får hela eländet klart för dig.
Så befinner vi oss då äntligen vid det där skyltfönstret igen. Som ni säkert förstår står Dustler kvar och… gör ingenting.
Att han inte gör någonting är faktiskt en liten gnutta ljug. För det han egentligen gjorde var att vänta på att spelledare Björn skulle vända sig till mig och erbjuda möjlighet att äntra järnaffären. Tyvärr blev det så att när den pinsamma whisky-nejtackarepisoden var överspelad så bestämde sig Theo för att följa med in. Självklart spelade Defectors större rollspelsvana in och han tog det kommando jag hade hoppats att ha för mig själv. Åter blev Dustler en bikaraktär som mest stod och lyssnade uppmärksamt på när andra utredde och betedde sig allmänt duktigt.
Hur intressant berättelsen än var så fann jag att det där med rollspel faktiskt började bli ganska trist. Flera gånger upplevde jag att jag, som ett resultat av min egen passivitet, förbisågs och inte togs på något speciellt allvar. Rådfrågandena från mina utredarkamrater blev allt mer sällsynta och jag började ärligt talat oroa mig lite för hur resten av dagen skulle utvecklas. I protest gick Dustler och pinkade bakom den buss vi hade färdats till Blackwater Creek i och medan han gjorde det passade jag själv på att göra detsamma i (och lite bredvid) Björns vattenklosett.
Om vi spolar framåt i händelserna lite grann så kom vi så småningom fram till att det var något märkligt med vattnet i Blackwater Creek och att det försvinnande vi utredde hade med det att göra. Kort därefter fann det sig inte bättre än att vi, när vi övernattade på en bondgård, väcktes av att husbonden blev uppäten av sin egen gris (som ju hade druckit rejält med vatten). I ett tafatt försök att rädda honom rusade Dustler dit, han använde nämligen inte skjutvapen, för att komma fram först när den gamle mannens inälvor var allt för synliga för att hans liv skulle kunna räddas.
Där och då hände något med mig och Dustler. Det var som om jag tröttnade på att försöka finna min och hans plats i äventyret och bara bestämde mig för att rycka honom i kragen och köra på för allt vad tygen höll; det fick vara slut på passivitet och betraktande! Därför är jag extra stolt över Dustlers rationella agerande i ovanstående grissituation:
För, om man är innehavare av en hink fylld av konstigt vatten och plötsligt får tillgång till ett lik, vad är då mer naturligt än att hugga av en kroppsdel för att undersöka hur vattnet påverkar den? Ja, ni hör ju själva hur logiskt det låter och jag är uppriktigt förvånad över den upprördhet som bröt ut både på gården och i det rum som Björn kallar för sitt hem. Heinrich, som fortfarande hade sin helyllefasad på sig (mer om det senare), var väldigt upprörd och förbannade den dag då han hade träffat Dustler på konferens i Sverige. Jag tror minsann att ett och annat ”dummkopf” uttalades också. Hur som helst var både jag och Dustler nöjda med den iögonfallande och väldigt ej passiva insatsen och vi älskade den stympade handen i ungefär samma grad som Gustav Mandelmann älskar en tomat.
Vi hoppar vidare i berättelsen och landar nu vid den punkt då det hade fastslagits att det märkliga vattnet tycktes komma från en vattenreservoar som byggts av byns foppatofflor (fritt översatt: slashasar, pack). Foppatofflorna bodde på en gård en bit ifrån den gård där gris- och handincidenten hade utspelat sig och Dustler, Heinrich och Theo hade parkerat sin bil i ett majsfält för att vila och värka fram hur besöket hos foppatofflorna skulle genomföras så säkert som möjligt.
Plötsligt var det Theo och Dustler som stod för det metodiska och moraliska beteendet; foppatofflor eller ej, de kunde ju faktiskt vara helt oskyldiga människor som bara hade haft oturen att bygga en damm där vattnet var lite konstigt? Heinrich var emellertid av en helt annan åsikt och propagerade för att ”överfalla dem i natten och hota att doppa deras pungkulor i vattenhinken (som hade visat sig ha en frätande effekt på den avhuggna handen, reds. anm.) om de inte berättar allt de vet!”. Jag tror att han visade sin Luger samtidigt som han sade ovanstående, men jag är inte riktigt säker. Både Dustler och Theo var i alla fall väldigt förvånade över hur den torre och rättskaffens Heinrich hade förvandlats till en läderbeklädd hämnare.
Heinrich vann argumentationen baserat på… att ingen riktigt orkade med att diskutera mer med honom och att tyskarna ju faktiskt kan det här med blitzkrieg (även om vår berättelse utspelade sig före 2:a världskriget). Överfallet i natten var ett faktum och det blev ganska framgångsrikt. Personen vi sökte upphittades i någon form av trädliknande tillstånd och foppatofflorna på gården föll offer för både Luger-skott och trubbigt våld via den batong Dustler hade stulit tidigare i berättelsen.
Det var någonstans här som det, på allvar och mitt i allt det roliga, började gå snett för Dustler (som ni ser på bilden ovan så drömde han lite konstigt). Dels så råkade jag slå lite dåligt med mina tärningar, vilket innebar att stackars Dustler blev spritt språngande galen och försökte elda upp sina kamrater medan de sov. Efter att ha övermannats och faktiskt, enligt spelet i alla fall, ha klarnat lite rent mentalt släpptes han dock lös igen. Vad mina medspelare inte visste var dock att jag, alltså Martin, hade fått smak på det där med att bete mig lite märkligt och plötsligt kände mig som fisken i vattnet! Hellre ökänd än okänd är ett talesätt med rätt så stor sanningshalt, skulle det visa sig.
Dessutom fanns det ett problem till att grotta ner sig i: Berättelsen började allt mer kretsa kring att någon som kallades ”Modern” låg bakom det underliga vattnet och eftersom Dustler hade en hrm… något komplicerad relation till sin egen mamma sågs han allt oftare gnida den silversnusdosa, innehållande hans mors aska blandad med aska från hans egen lilltå. Frågan jag ställde mig var: ”Skulle en person av Dustlers kaliber kunna vara med och skada en mor?” Det nekande svaret var lika självklart som att BMW är det bästa bilmärke som finns och när det drog ihop sig till slutstrid hade jag bestämt mig för att Dustler skulle skydda Modern till varje pris.
Så stod vi då där i en mörk grotta, beredda att spränga Modern (yeah, right!) med hjälp av en rejäl lunta dynamit. Theo lämnade grottan först och överlät själva sprängandet till Dustler och Heinrich, men när stubinen väl var tänd förkunnade jag Dustlers avsikter och bad helt enkelt Björn om ett försök att släcka stubinen. Heinrich såg uppriktigt förvånad ut och jag minns att han sade något i stil med ”Du kan inte släcka stubinen, du har inget vatten”, innan han insåg att vi faktiskt befann oss i en grotta där källan till det förgiftade vattnet som skadat Blackwater Creek faktiskt fanns.
Självklart hade jag tärningarna emot mig och efter ett misslyckat släckningsförsök befann sig Dustler plötsligt knästående och med Heinrichs Luger i ansiktet. Hårdnackat vägrade han att ändra inställning och Henrich såg sig helt enkelt tvungen att skjuta honom. Orden ”Enschuldigung, dummkopf!” var de sista orden Dustler någonsin hörde och medan Henrich skyndade ut ur grottan sprängdes dynamiten, Modern, Dustler och den så högt skattade silversnusdosan i tusen miljarder små partiklar. Blackwater Creek var räddat. Dustler var död.
Var jag ledsen över Dustlers frånfälle? Inte ett dugg. Jag tyckte att vi hade genomfört en fantastisk resa tillsammans och jag kan ärligt talat inte vara mer nöjd med det slut vi fick. Den där trista känslan från tidigare på dagen var som bortblåst och jag kände verkligen att jag hade ärat rollspelsregeln att ”spela” sin karaktär fullt ut och faktiskt ta de beslut hen hade kunnat tänkas ta. Jag fick dessutom, mycket stolt ska tilläggas, ta emot fint beröm för mitt agerande från Björn och det värmde gott efter den känslomässiga berg- och dalbana som min första kontakt med rollspelens förlovade värld inneburit.
Läste ni? Jag skrev förlovade. Japp, det är lika bra att erkänna direkt. Jag blev fullständigt såld på rollspelandet i Call of Chtulhu och har faktiskt återvänt till minnet av vårt äventyr fler gånger än en vuxen människa borde. När Björn sedan, för några dagar sedan, hörde av sig och berättade att han hade tankar på att bjuda in oss till en kampanj som spänner över många äventyr och som kanske till och med kan vara i över ett år så blir jag… varm i kroppen och så där själaglad som bara en riktig nörd kan bli.
Nästa gång blir jag tvungen att skapa en ny karaktär med nya styrkor och svagheter. Kanske ska hen vara en cirkusartist med torgskräck? Vi får se vad fantasin säger mig den dagen, men någon passiv och betraktande person är det inte troligt att det blir; den gången ska jag vara med redan från start! Jag ska dock inte smörja in ansiktet med margarin fler gånger för det luktar förskräckligt när det härsknar.
R.I.P Dustler, jag ska aldrig glömma dig.
