…överträffa 2017? Gällande i princip allting är det faktiskt ett absolut krav från min sida, men när vi kommer till brädspelen tror jag att jag behöver inta en något ödmjukare position. Brädspelsåret 2017 var nämligen något i hästväg, inte bara för lilla mig personligen, utan också för allas vår favorithobby i stort.
När jag nu sätter mig ner och försöker att blicka ut över brädspelsåret 2018 så har jag, ungefär som förra året, ganska svårt att förutse någonting överhuvudtaget. Mina egoistiska förhoppningar är så klart att Spelglädje fortsätter att växa så att det knakar, att jag får fortsätta mitt brädspelslärarskap på Glimåkra Folkhögskola och att jag hittar fritid och möjligheter att spela så mycket spel min späda kropp tål. Kanske är det också dags att infoga min kära Meeple till dotter i spelandet? Hon är i alla fall rysligt intresserad av att puncha och sortera komponenter…
Nytt för i år är att jag har lovat mig själv att inte köpa några nya spel förrän alla de spel jag redan äger är spelade och recenserade. Det här är ett led i mitt nya miljövänligare tänk och på detta sätt hoppas jag att kunna rädda planeten från översvämningar, tornados och islossning.
Fast nej, nu ljuger jag faktiskt. Som vanligt består mitt nyårslöfte i att inte nyårslova något och precis allt som står i stycket ovan får därför anses som ljug, fake news och allmänt hittepå. Självklart ska jag, precis som vanligt, köpa så många spel min ekonomi klarar och självklart kommer jag, precis som vanligt inte hinna med att spela alla nyförvärv.
Det här får mig osökt att tänka på att jag har ett helt gäng med Kickstarters på ingång. I det närmaste lär min ultramegadeluxe-utgåva av Dinosaur Island dyka upp (NEWSFLASH! Jag fick det faktiskt igår!) och sedan duggar det ganska tätt fram till hösten då jag hoppas kunna lägga småsvettiga nördfingrar på det nästan överdrivet efterlängtade 7th Continent. Inte att förglömma är det också tid att sätta tänderna i Pandemic Legacy: Season 2, vilket verkar vara precis så bra som det borde.
Det stora beslutet som måste fattas, helst redan den här månaden, är om jag åter ska styra min kosa söderut och Spiel18 i Essen. När jag lämnade Spiel17 var jag fast besluten om att komma tillbaka, men att det verkade lagom att åka dit vartannat år eller så. Idag är jag inte lika säker. Kärleken, gemenskapen och det fullständigt naturliga masspelandet berörde mig ända in i själen och jag funderar nu på vilket pris som är högst: den ekonomiska kostnaden för att åka eller den mentala kostnaden i att stanna hemma? Hint: Jag tjuvkikade lite på hotell igår.
Hur det än blir med saker och ting så är jag sådär pojkaktigt glad över att just du läser den här texten och förgyller Spelglädje med din närvaro. Tack! Kom förresten gärna tillbaka då och då, 2018 kan nog faktiskt bli riktigt vettigt.
