Speltyp: familjespel Antal spelare: 2-5 Speltid: 20-40 min Ålder: 8+ år Tillverkare: Druid City Games The Grimm Masquerade på Boardgamegeek
En gång för länge sedan var jag ung, ståtlig och vacker och det ville sig därmed inte bättre än att jag blev bjuden på maskerad. Detta var jag så klart inte nödbedd till utan tvingade raskt min mor att köpa ett illgrönt påslakan och sy och sprätta det till ett sorts klädesplagg. Själv stod jag för en påskrisfjäder och en liten hatt i manchestertyg. Mina damer och herrar, får jag lov att presentera Sir Väs?
Min vän Murklan skulle också följa med och honom klädde vi ut till smurf. Jag, som tycker att man ska gå all in när man går på maskerad, argumenterade för att vi borde måla honom blå på alla ställen där bar hud stack fram men fick slutligen ge upp när Murklans unga självförtroende svek; vem skulle liksom vilja hångla med någon som är blå i ansiktet? resonerade han.
Väl framme på maskeraden, som inte ägde rum på ett slott utan i ett tält på en idrottsplats utanför Höör, konstaterade vi att alla andra hade struntat i att klä ut sig. Det var… en speciell känsla. Trots otäck erfarenhet tvekade jag dock aldrig när nedanstående inbjudan till The Grimm Masquerade nådde mig. Maskerad är ju kul och dessutom har jag sedan debaclet i Höör återfått självförtroendet genom att vinna pris för bästa utstyrsel på 80-talsmaskis, klädd som Susanne Lanefelt.
Nog om mig! Det första som händer när man ska börja spela The Grimm Masquerade är att varje deltagare tilldelas en klassisk och superhemlig sagokaraktär. Rätt vad det är kan man alltså förvandlas till exempelvis Askungen, Hans (men inte Greta), Rödluvan eller Stora stygga vargen, och därmed börjar också problemen. The Grimm Masquerade går ut på att samla rosor (flest vinner) och det gör man allra effektivast genom att demaskera de andra karaktärerna och samtidigt hålla sin egen identitet hemlig så länge som möjligt. Ett parti pågår i sammanlagt tre rundor och man får ett nytt karaktärskort i var och en av dem.
Själva spelandet kretsar kring en kortlek med artefakter. Varje karaktär har en sorts artefakt hen vill ha och en som hen absolut inte vill ha. Askungen gillar exempelvis glasskor, men hatar klockor. Lyckas Askungen samla tre kort med glasskor framför sig går hon automatiskt segrande ur rundan, men om hon har oturen att få ihop två klockor demaskeras hon omedelbart.
Låt oss så dissekera en spelares tur i ett försök att bringa lite klarhet i maskeraddansens oändliga tåtramp och krumbukter. Vi använder oss av Björn eftersom han kan användas som exempel på det mesta:
På sin tur måste Björn dra sammanlagt två artefaktkort ur högen; ett av dem måste han behålla själv och ett måste ges bort. Först dras en glassko, vilken Björn inte är särskilt intresserad av eftersom han är Den elaka drottningen. Glasskon ges därför bort till Herr Baguette som redan har en sådan framför sig och därmed kommer att demaskeras om han är Odjuret (som hatar glasskor). Björn tittar förväntansfullt på Herr Baguette som tar emot glasskon utan gnäll och därmed avslöjar för alla att han inte är Odjuret. Därefter drar Björn sitt andra kort, en spegel, som han dessvärre tvingas lägga framför sig själv eftersom han valde att ge bort sitt första kort. Han drabbas av svettningar i ryggslutet, nu är han ju bara ett enda spegelkort ifrån att demaskeras som Den elaka drottningen (som hatar speglar).
När han är färdig med sina artefaktdragandet har han möjlighet att, om han vill och kan, köpa en specialhandling för några av sina utspelade artefaktkort. Jag tänker inte gå närmare in på hur specialhandlingarna fungerar, men de är tematiskt snitsiga i både funktion och namn och är dessutom oerhört kraftfulla verktyg i identitetsavslöjandets ädla konst.
Rosor, som man ju behöver för att vinna hela rasket, samlar man genom att avslöja andras identiteter och/eller att vara sist kvar när övriga har demaskerats och/eller att samla ihop de tre artefakter ens karaktär trånar efter. Flest rosor efter tre rundor vinner… maskeraden? Ja, spelet vinns i alla fall.
Rörigt? I text möjligen, men när man spelar blir reglerna snabbt glas(sko)klara eftersom de är lätta som balettsteg. Varje deltagare har dessutom varsitt smidigt hjälpkort där all information man behöver är sammanfattad, så från att man har öppnat lådan vill jag mena att man är igång på ungefär 10 minuter.
När man tar sig an The Grimm Masquerade första gången kan man luras att tro att man har fått ett bluffspel på halsen, men den villfarelsen blir man snabbt av med. Visst, man kan försöka luras lite genom att samla artefakter man inte vill ha, men aldrig förväntas man egentligen lura sina motståndare och man har faktiskt inte speciellt mycket att vinna på det heller. All kraft bör istället ägnas åt deduktion och att försöka räkna ut vem som är vem så fort som möjligt. De enkla reglerna förvandlas därför fort till ett klurigt, mysigt och allmänt genomtrevligt pussel som förstärks i kubik av fantastisk artwork och stor igenkänningsfaktor från bröderna Grimms sagor.
Extra plus vill jag ge till konstruktörerna för att demaskering inte innebär utslagning i The Grimm Masquerade. Istället får man fortsätta utredningen och jakten på rosor, fast på ett lite modifierat sätt. Faktum är att demaskerade spelare skapar en ny dynamik i spelet eftersom de inte har någon hemlig identitet att skydda och därmed är väldigt offensiva i sin hämndlystna rosjakt.
När vi spelade härom helgen märkte jag att The Grimm Masquerade ger vitt skilda upplevelser beroende på hur ”påslagna” deltagarna är. I vårt första parti satt vi mest och hade trevligt utan att tänka oss för särskilt mycket. Karaktären på spelet blev då en själlös slumpfiesta där vår obefintliga förmåga att kombinera kaffedrickande, koncentration och valsdans tråkade i alla fall mig våldsamt. Men! Partiet efter, när vi hade bättre koll på logik och sans(dans), hände något: jag sögs in fullständigt i Odjurets maskeradbal. Slumpen ersattes (nåja) av strategi, spänningen framkallade oregelbunden andning och engagemanget runt bordet nådde upp till kristallkronorna.
Sen ska man vara medveten om att det är oerhört svårt att lyckas dölja sin identitet någon längre tid. The Grimm Masquerade är ett ganska rappt spel som genom sin uppbyggnad aktivt arbetar för att du ska bli avslöjad helst förr, men annars senare. Dessutom kan ett turligt eller oturligt kortdrag leda till att du snubblar på dig själv och står på näsan mitt i en piruett. Ett gott råd: Ta med dig lika mycket tur som skicklighet i kuvertväskan så ska det nog gå bra.
Spelet kommer med ett antal tilläggsmoduler som kan adderas efter tycke och smak. De ökar svårighetsgraden något men spetsar bålen rejält genom att öppna upp för fler strategier och sätt att samla rosor. Min erfarenhet säger att om man inte är alldeles ny inom brädspelandet så kommer man att vilja använda minst en av modulerna ganska fort. Jag gillar förresten att man har modulerna med redan i grundspelet istället för att släppa en onödig expansion senare; på det här sättet blir det mer maskerad åt alla redan från början och det vinner The Grimm Masquerade verkligen på.
Så vad säger du, hänger du med på maskerad? Jag väntar vid slottsporten.
