Speltyp: strategispel, familjespel, tärningsspel, expansion Antal spelare: 1-4 Speltid: 20-40 min Ålder: 14+ år Tillverkare: Stronghold Games, lautapelit.fi Länk till Nations: The Dice game på Boardgamegeek Länk till Nations: The Dice game - Unrest på Boardgamegeek
Nein! Noooo! What arr yoo dooing!?
Platsen är antika SPIEL17 i Essen och tysken, som lät som Arnold Schwarzenegger, men som mer påminde om Homer Simpson, hade i uppdrag att lära mig och Herr Baguette hur man spelade Nations: The Dice Game utökat med Unrest-expansionen. Vi kände oss dumma. Reglerna var inte svåra, men att få varje drag analyserat och högljutt sågat av en blekblank german gjorde inte underverk för självförtroendet precis. Tysken till trots hade jag ändå roligt och ganska kort efter hemkomsten passade jag på att beställa både Nations: The Dice Game och expansionen Unrest. Detta gör att jag inte har spelat grundspelet utan expansionen och denna recension kommer därför att omfatta dem bägge. För den som är intresserad av vad exakt vad Unrest tillför så kommer jag att redogöra för det sist i recensionen.
Nations: The Dice Game är precis vad det låter som; en tärningsversion av svenske Rustan Håkanssons civilisationsbyggarsuccé Nations. Målet är enkelt: led ditt samhälle till seger och ära genom att samla så många poäng du kan under fyra eror. Alea iacta est.
Vid spelets början tilldelas varje deltagare ett bräde likt det på bilden nedan. Brädet symboliserar en viss civilisation och som synes finns en vit tärningssymbol på de redan färdiga byggnaderna; man får därför också sammanlagt fem vita tärningar att leka med samt två marker: en med guld och en med reroll (omslag). Tärningarna innehåller följande symboler: svärd (krigsmakt), guld (pengar), olivkvist (mat), sten (byggnadsmaterial) och böcker (kultur).
Spelandet går sedan till så att man slår med tärningarna, ser vilka symboler man får och växlar in dem mot brickor föreställande byggnader, rådgivare, kolonier och underverk. Brickorna man har att välja på ligger på framstegsbrädet (se bild nedan) som laddas om med modernare uppfinningar och företeelser inför varje ny era. Det går också bra att betala saker med marker, vilket gör att man inte alltid är helt utelämnad åt tärningsslumpens missväxter när man ska försöka planera sin civilisations framtid.
Brickorna man köper placeras sedan på det egna civilisationsbrädet och här blir det genast intressant eftersom det är ganska trångt innanför din nations gränser. Det finns till exempel bara plats för en rådgivare, man kan bara ha ett underverk i produktion åt gången och… men vänta nu, brädet är ju redan fullt av byggnader!? Just det, så när en ny byggnadsbricka köps måste man ersätta någon av de gamla och därmed också offra den fördel, ofta en eller flera tärningar, som den ersatta byggnaden gav. Detsamma gäller för övrigt om man vill skaffa nya rådgivare eller påbörja ett nytt underverk innan det gamla är färdigt.
Den pågående eran avslutas när samtliga deltagare har passat för att de inte vill eller kan göra fler vettigheter med sitt bestånd av marker och tärningar. Innan nästa era påbörjas sker dock en hel drös viktiga och saker: poäng delas ut baserat på kultur (böcker), mat (olivkvistar) och krigsmakt (svärd). Hur många poäng man får eller inte får beror på hur många sådana tärningar man har valt att spara tidigare under eran och jag gillar verkligen det (sädes)lagret av strategi eftersom det skapar god anledning att vara sparsam med tärningar och markörer istället för att bara köpa hejvilt. Lägg därtill att turordningen inför nästa runda avgörs helt av hur många svärd man har sparat och ni förstår att här finns lite att ta med i beräkningen.
Sådär håller det på. Köp byggnader för att skaffa nya tärningar och/eller marker, erövra kolonier, anställ Carl von Linné för att få två rerolls och en poäng, bygg kulturell överlägsenhet, utöka matförråden eller varför inte göra ett försök att bygga Suez-kanalen för 8 finfina poäng? Det vore ju rätt bra att kunna göra alltihop… Går det? Ja, kanske om jag slår om den tärningen. Eller den… Du förstår.
Eftersom jag, trots den rälige tyskens demonstrationsdebacle i Essen, valde att köpa Nations: The Dice Game så förstår ni så klart att jag gillar det. Ganska mycket faktiskt. Det är ett genommysigt, tärningsslamrande familjespel som inte ställer speciellt höga krav varken tidsmässigt eller erfarenhetsmässigt. Visst finns det djup men samtidigt är det, vid varje givet tillfälle, ganska tydligt vad man vill ha och uppnå och i det ligger en skön enkelhet som jag uppskattar. Man får liksom tänka lite, men behöver absolut inte gräva i hjärnans mest otillgängliga skrymslen för att lyckas.
Mekanismen där man slår tärningar och byter in dem mot saker man vill ha känns igen från Dungeon Roll och det är rakt igenom trivsamt att försöka bygga ihop sin lilla motor av rådgivare, kultur, mat, (krigsmakt), byggnader och marker. Allra trivsammast är det så klart när man skaffar sig fler och effektivare tärningar att slå med; det är helt enkelt något speciellt med tärningar, deras ljud och tyngden de levererar när man har händerna fulla av dem.
Men. För självklart finns det ett men (och kanske två).
Till att börja med är temat väldigt löst påklistrat. Jag vill påstå att Nations: The Dice Game inte är något civilisationsspel alls, utan snarare ett tärningsspel med civilisationsstema. Visst är spelet fyllt av kända personer och byggnader som blir modernare för varje epok som går, men att jag kan sitta med en uråldrig Hatshepsut som rådgivare samtidigt som jag bygger Eiffeltornet känns… fantasifullt. Än märkligare blir det när jag bygger en Sydpolsexpedition av sten eller när jag, som ett resultat av rätt dåligt spelande ska tilläggas, bygger och firar underverket Stonehenge samtidigt som jag har en tryckpress bland mina övriga byggnader. Anledningen till att Titanic sjönk? Ja, jag tror i alla fall att det kan bero på att hon byggdes av sten.
Jag skulle också vilja sätta ett litet frågetecken kring återspelbarheten. Eller, inte återspelbarheten kanske utan snarare hur ofta Nations: The Dice Game tål att spelas utan att det blir enformigt. Har man tänkt vinna spelet gäller det nämligen att skaffa tärningar. Många och så fort som möjligt. Varje gång. Är man inte med i racet om tärningarna kommer man att förlora, så enkelt är det. Här kan turordningen ha stor betydelse och den påverkar man allra effektivast genom att ha en (det räcker ofta med en) röd krigstärning så att man i alla fall slipper spela sist.
Ovanstående gör att jag har börjat se ett mönster i hur jag helst spelar Nations: The Dice Game: skaffa effektiva tärningar med antingen massor av kultur/sten eller mat/pengar och sen kryddar jag med några underverk. Missuppfatta mig dock inte, jag har roligt varje gång jag spelar men känner samtidigt inte lust att genast kasta mig in i ett nytt parti eftersom jag känner viss saknad efter nya angreppssätt att utforska.
Diskussionen om återspelbarhet och fler angreppssätt blir en, för att använda en civilisationsterm, episk övergång till att specificera Unrest-expansionen lite. Dess paradgren är nämligen att lägga till mer variation och fler sätt att samla poäng. För mig blir den faktiskt så pass avgörande att jag, eftersom jag vet vad den innebär, aldrig skulle spela Nations: The dice game utan den. Vissa av detaljerna den tillför borde till och med ha funnits med redan i grundspelet om jag hade fått rösta i den senaten. Unrest tillför i huvudsak:
- 20 nya framstegsbrickor som gör ett bra jobb med att både öka variationen och lägga till en ny sorts tärningar i spelet.
- 8 nya asynkrona civilisationer med egna specifika utgångslägen gällande marker och tärningar vid spelstart. Dessa är en skänk från ovan eftersom de gamla är lika olika som en hög gröna ärtor.
- 8 nya tärningar. Det fina med dem är att de är väldigt allround eftersom fem av sidorna visar en dubbel av svärd, guld, olivkvistar, böcker och sten. Superbra för framgångstörstande härskare som har haft oturen att bli utan en eftertraktad tärningssort. Haken? Det finns en sida med en upprorisk knytnäve på och råkar man rulla upp en eller flera sådana får man räkna med potentiellt förödande förseningar i civilisationsbyggandet.
- Passbrickor. Här blir det plötsligt strategiskt intressant att välja rätt tidpunkt att passa sin tur. När man gör det får man nämligen välja en bricka med antingen en olivkvist, en bok eller ett svärd. Självklart finns det bara en av varje så… vågar jag riskera att vänta?
- Bonusbrickor som anger en specialförutsättning som ska gälla varje runda. Det kan t.ex. vara att extra poäng delas ut för störst matproduktion eller att det delas ut poäng för att passa sist.
Då är det dags att knyta ihop det här lite känner jag. Nations: The dice game är trevligt, mysigt och precis lagom för en familjekväll vid spelbordet. Ibland känns det lite som att spelet försöker vara Stieg Larsson när det bara är David Lagercrantz, men det fungerar ju trots allt ganska bra det också. Sen går det givetvis bra att spela utan Unrest-expansionen också, men gör inte det för den tillför saker du inte vill vara utan.
