Speltyp: strategispel, familjespel
Antal spelare: 1-4 Speltid: 30-45 min
Ålder: 10+ år Tillverkare: Flatout Games
Designer: Kevin Russ
Calico på Boardgamegeek
Kan man annat än älska ett spel där startspelaren är den som senast klappade en katt? Naturligtvis inte. Ju fler anledningar att klappa katter, desto bättre. Calico går ut på att sy det vackraste lapptäcket för att locka till sig katter som vill sova på det. Vi snackar bra speltema! Allt är dock inte lika charmigt som de sockersöta katterna får det att verka som.
Lägg ut en bricka på ditt bräde och ta en ny. Så enkelt är det, i teorin, att göra sitt drag i Calico. I praktiken är det ett oerhört abstrakt spel som tenderar att mosa ihop mina hjärnceller när jag försöker visualisera hur den brickans mönster och färger passar ihop med mina planer för resten av brädet. Alla får ett personligt spelarbräde som ska fyllas med lapptäckesbrickor och när brädet är fullt är spelet slut. Precis som på ett äkta lapptäcke har bitarna olika färger och mönster.
Det finns tre olika sätt att få poäng.
1) När man lägger tre likadana färger bredvid varandra får man en knapp i matchande färg – ja, det ska föreställa knappar men mest av allt liknar de en påse Fruxo-godis. Knappen är värd poäng och om man skaffar en vardera av alla färger får man en regnbågsknapp med bonuspoäng.
2) Innan spelet börjar slumpar man fram några kombinationer av katter och mönster. När man lägger brickorna i motsvarande formation, till exempel fyra ormbunksbrickor i en rak linje, lockas den katt som gillar det mönstret dit och kurar ihop sig på ditt lapptäcke. OBS – katterna är värda olika många poäng och det svåraste med hela spelet är att komma ihåg detta och inte bara försöka locka till sig den katt som man tycker är allra gulligast.
3) Innan spelet börjar placerar man också ut tre poänggivande brickor på sitt bräde, man har en gnutta inflytande över vilka och hur de ska placeras. Om man sedan lyckas fylla upp med motsvarande färger och mönster i en kugghjulsformation runt poängbrickan belönas man med, ni gissade rätt: poäng.
Det är just de här kugghjulsformationerna som är ett riktigt smolk i bägaren när man sitter där och fantiserar i godan ro om att locka till sig massor av katter och klappa deras fluffiga kinder och klia dem runt öronen medan de kurrar lika högt som en rullväska över kullersten och kanske till och med få borra ner näsan i den mjuka pälsen som luktar som luktar som nykokt jasminris innan en festmåltid. Och så avbryts man i sina dagdrömmar och ställs inför ett val. Kommer den gröna ormbunksbrickan passa in runt kugghjulet som ska ha fyra olika färger och fyra olika mönster, eller är det bättre att lägga en gulprickig bricka där eftersom den ger mig poäng för tre gula färger samtidigt som jag har chans att locka till mig en katt som gillar prickigt? Men då kanske inget av de två angränsande kugghjulen kommer ge poäng? Ja, jisses. Man kan få huvudvärk för mindre.
Men det gör också att Calico är en utmaning när man vill ha en. Det finns dock ett par bra förslag i reglerna om man önskar en mer avslappnad spelstil. Dels familjevarianten där man vänder upp och ner på kugghjulsbrickorna (men låter dem ligga kvar så att de är lite lagom i vägen) och bara satsar på katter och knappar. Dels en tvåspelarvariant, där man plockar bort ett set av mönsterbrickor för att brickdragningen ska bli lite mindre slumpmässig. Tvåspelarvarianten är mycket bra och besparar ett gudfruktigt hem en och annan svordom mot slutet, när man har hängt upp massor av poäng på att det ska komma en randig lila bricka och just denna verkar vara så utrotningshotad att man väntar sig att WWF ska knacka på dörren när som helst.
Vad gäller spelarantal funkar annars Calico ungefär lika bra oavsett hur många man är eftersom man mest sitter och pysslar med sitt eget bräde och knappt har tid att se vad de andra gör. Förutom när den som sitter innan en i turordningen också har satsat på samma värdefulla katt och norpar alla randiga brickor mitt framför nosen på en.
Likheterna med Cascadia, ett annat spel med djurtema från samma tillverkare, är många. De hexagonformade brickorna med två saker som ska matchas (djur/terräng respektive färg/mönster), regelbokens förslag om en enklare familjevariant samt förslag på scenarion, variationerna i vad som ger poäng varje gång, möjligheten till en enkel och bra solovariant samt att Beth Sobel har gjort de vackra illustrationerna. Cascadia har dock en frihetskänsla som är till dess stora fördel – där har man inte ett fysiskt begränsat spelarbräde och därmed inte heller den klaustrofobiska känsla som kan uppkomma i Calico. Trots att det inte finns några placeringsrestriktioner här, man får lägga precis var som helst, men i och med att platserna blir färre krymper hela tiden valmöjligheterna och det känns lite som när väggarna börjar röra sig inåt i soprummet i första Star Wars-filmen…
Sammanfattningsvis betyder det att Cascadia är ett av mina favoritspel medan jag är mer kluven inför Calico. De är tillräckligt olika för att rättfärdiga varsin plats i en spelsamling, men det hänger också på hur stor denna spelsamling har möjlighet att vara. Måste jag välja en väljer jag Cascadia. Men det är inte ett helt lätt val eftersom Calico ju har en av de största fördelarna ett spel kan ha: KATTER!
