Tjena tjabba, resedagboken. Dags för dag 2!
Dagen började som den ofta gör när jag bor någonstans i Tyskland: nackvärk. Vad är det egentligen med tyskarna och platta kuddar stora som hundbäddar? Tur då att jag hade dag 2 av SPIEL26 att avslappna min stela nacke med. Just den här dagen brukar nämligen fylla mig med ett märkligt lugn.
Egentligen är det inte så konstigt. Tänk dig själv att du får impregnera dig fullständigt med ett av dina största intressen. Inte tänka på något annat och egentligen bara gå runt och njuta av vad du får se och uppleva. Jag har dessutom lärt mig att köpa de spel jag känner att jag verkligen måste ha med mig hem under dag 1 och vips: recept på en helt perfekt dag.
Herr Baguette började med att ställa sig kö för att köpa Schadenfreude. Börjar det bli tjatigt? Vänta bara. Det visade sig dock att den som köar sist inte skrattar bäst för nu var även den tyska utgåvan slutsåld. 1000 nya exemplar utlovades till dag 3. Först till kvarn…
Min första riktiga spelkontakt blev Small Batch (Boardgamegeek), eller Distilled: Distilled som demonstratören skämtsamt kallade det. Man kan säga att det var en bantad version av Distilled, vilket för mig som har och uppskattar originalet inte fyller någon som helst funktion. Inte desto mindre verkade Small Batch vara ett bra spel, så någonstans passar det säkert in. Inte hos mig dock. Extra plus för att han förklarade spelet med en skotsk accent, det gjorde upplevelsen mycket tematisk!
Nästa spel på min lista var Tea & Rum (Boardgamegeek). Det är ett strategispel med pirattema, vars två stora ovanligheter sög in mig. Den första är att det finns två poängslag i spelet, vilket gör att det i slutet kan koras inte mindre än två vinnare: en pirat och en guvenör. Nästa hook (häpp!) är att worker placement-mekanismen fungerar så att varannan runda ställer man ut sin arbetare och varannan runda tar man tillbaka den. Styrkan i den handling man får göra beror då på hur många övriga arbetare som står på platsen. Mycket fiffigt!
Tyvärr har spelet en fruktansvärd artwork. Så pass ful faktiskt att den blev helt avgörande i mitt beslut att inte köpa det. Det gjorde mig dock glad att mannen bakom vederstyggelsen satt i båset och ritade för det utesluter i alla fall att allt var AI-genererat. Här hade det så klart varit mer seriöst om jag hade haft en bild att backa upp mitt påstående med, men så är tyvärr inte fallet. SPIEL26 var inte fotograferandets upplaga, man kan säga. Följ istället den här länken till Boardgamegeek för att skåda eländet. Du är härmed varnad.
Ett av spelen jag hade på min hotlist var 1953 Everest (Boardgamegeek). Jag är, sedan mina äventyr på Kebnekaise, svårt bergtagen och suger i mig både böcker och dokumentärer som en jättelång Volta. Jag och Szczepan satte oss ned för att bestiga lite tillsammans och… vad ska jag säga? 1953 Everest är, mitt i all strategi, otroligt tematiskt och jag tycker att de belyser främst de logistiska svårigheter som den här typen av expeditioner för med sig. Jag blev glad och lycklig av spelet men lät ändå bli att köpa. Den vuxna delen av mig förklarade att det skulle vara svårt att få det till bordet hemma. Den mindre vuxna delen accepterade.
Demonstrationen belyste också något som gör att jag sällan sätter mig vid demo-bord med främlingar nu för tiden. Killen som jag och Szczepan spelade med zonade tydligt ut under regelförklaringen (som olyckligtvis sköttes av en man med en obekvämt rejäl snorbobba på tork) och när vi väl skulle börja spela förstod han ingenting. Han passade även på att svara i telefon när det var hans tur och be oss att vänta medan han pratade klart. Vilket nedrans klappträ!
Reflektion i vimlet: hur många överproducerade brädspel i flyttkartongsstorlek tål egentligen världen? Hur orkar folk ens hålla på? Och hur har de råd!? The Game Makers (Boardgamegeek) var ett av årets exempel. 2000 spänn skulle Bezier Games ha för en jättelåda full av nödvändiga attiraljer. Givetvis sålde det slut.
Ett annat exempel är remastern av Arkham Horror 2nd edition som släpptes lös på Gamefound under mässan. Att köpa grundspelet och alla expansioner kostar 350$. Sedan dess har de släppt minis för 90$, plast-tokens för 60$, specialtärningar för 25$, ett tärningstorn för 40$, en lyxig regelbok för 20$, en dice tray för 30$, playmats för 80$, en plastskål för 20$ och sleeves för 150$. Att köpa alltihop (i nuläget alltså, för det lär komma mer) kostar alltså galna 865$ och då är inte ens frakt och skatt inräknat. Här tänkte jag ju att folk skulle bli sura och klaga, men kommentarsfältet i kampanjen fylls bara av kommentarer som ”det är jobbigt att gå in och lägga till sakerna efter hand, kan ni inte skapa en all in-knapp istället?”.
Remastern, som visades upp i all sin prakt på SPIEL26, var för övrigt galet snygg att titta på. Bilden gör den absolut inte rättvisa. Och ja, jag kommer att delta i Gamefound-kampanjen men jag nöjer mig med grundspelet och en expansion. Än lyckas jag vettigt med mina sanity rolls.
Jag avslutade mässdagen med att gå och köpa Tinctura (Boardgamegeek), ett spel om att driva apotek på medeltiden. Förutom temat så lockas jag av mekanismen att alla måste förprogrammera sina handlingar varje dag i spelet. Skellig Games var förresten ett av företagen som både svarade och ville ge mig lite recensionsrabatt, så hade jag inte haft ett reserverat exemplar så hade jag inte vågat vänta så länge. Tinctura sålde förresten slut under dag 3. Recension utlovas innan jul!
Och så började klockan närma sig 18 och kroppen började kräva annan föda än spel. Herr Baguette och Donnerwetter krävde indisk mat att värma tarmen med, vilket jag accepterade med villkor att den skulle vara bra. Indisk mat som är dålig brukar nämligen vara rejält dålig. Tyvärr öppnade sig himlen över Essen precis just då så Donnerwetter, som ju borde ha ett finger med i just det spelet, hoppade av med hänvisning till att han var rädd att bli våt om ena foten. Den indiska maten var hur som helst alldeles ljuvlig, gesund och lecker. Den lär vi äta nästa år igen!
Tillbaka på Mercure var vi trötta. Szczepan hade gått hem tidigt och lagt sig och medan vi väntade på hans ankomst spelade vi Extremes Only (Boardgamegeek), som en av De där jag inte nämner hade köpt. Det går kort och gott ut på att någon får en fråga och sedan ska vi andra skriva svar som vi tror passar hen extremt bra eller extremt dåligt. Någon sorts rangordning sker och de alternativ som hamnar i ytterkanterna ger poäng. Det var mycket roligt en stund och stackars Den som jag inte nämner 1 fick en riktigt svettig omgång när han fick rangordna illdåd som jag och Herr Baguette värkte fram.
Kvällen avslutades återigen med Carpet Racers (Boardgamegeek), den här gången med den alternativa banan på spelplanens baksida. Inte dumt alls även om vi alla var överens om att vi föredrog den andra banan.
Är du beredd? Imorgon kommer Del 3!
