Speltyp: familjespel
Antal spelare: 2-4 Speltid: 30 min
Ålder: 8+ år Tillverkare: Korea Boardgames
Designer: Eujin Han
Coffee Rush på Boardgamegeek
Min familj har slutat att ge mig brädspel till jul och födelsedagar. Borta är alla fyrkantiga, hårda paket och… det är kanske lika bra. Det är nämligen svårt att överraska mig med något som jag inte har sett, läst, köpt eller redan avfärdat som ointressant. Min bror Billys valde trots detta att göra en chansning och ge mig Coffee Rush på min 44:e födelsedag. Det handlar ju om kaffe, tänkte han.
Så långt har han rätt. Kaffe är en orimligt stor del av mitt liv. Jag trivs, njuter och mår som allra bäst i sällskap med denna ljuvliga dryck. Givetvis hade jag därför både sett och läst om Coffee Rush tidigare. Jag minns däremot inte varför jag hade underlåtit att köpa det. Förmodligen hade det med spelets lättviktighet kombinerat med ordet ”rush” att göra. Stress är nämligen något jag avskyr av hela mitt hjärta.
Men, nu satt jag alltså där med en italiensk utgåva (så går det när det handlas på A_azon) och fingrade på komponenterna. Och fingervärdiga är de verkligen. De fullkomligt skriker av tematik, kärlek och taktil glädje. Samtidigt förstår jag att dessa leksaker egentligen är spelmässigt lullull, att det hade räckt med olikfärgade kuber och koppkort och att de knuffar upp spelets prislapp på ett förmodligen onödigt sätt.
Men, och det här kommer från en person som nio gånger av tio väljer trä före plast, i Coffee Rush är komponenterna ungefär halva spelet för mig. Det erbjuds inga större tankenötter utan istället hamnar fokus på ett småtrevligt och puttrande umgänge där syn och känsel erbjuds framträdande roller.
Själva spelet då? Jo, varje spelare har ett eget litet café där en ständig ström av beställningar i form av receptkort kommer in. Slutförda beställningar ger pluspoäng och motsatsen ger minuspoäng. Flest poäng vinner!
Ta nu en titt på bilden nedan. Där syns det gemensamma resursbrädet. För att klara en beställning så behöver jag resurserna som syns på receptkortet och dessa skaffas genom listig förflyttning med den lilla springpojken, eller vad hen nu är. Själv tänker jag mig att hen är Ali/Herr Omar från Ture Sventon i öknen. Maken till ineffektiv (men artig) pastejsmackarspringpojke får man leta efter! Nåväl. Denne flyttas 1-3 steg, från början kan hen bara röra sig ortogonalt, och samtliga resurser som landas på räknas som inhämtade.
Förflyttningspusslet är en trevlig liten upplevelse där det finns mycket effektivitet och tillfredsställelse att uppnå om man låter sig själv tänka en stund. Ännu bättre blir det eftersom förflyttningarna efter hand kan uppgraderas så att exempelvis även diagonal förflyttning är tillåten. Och ja. Spelarna är i vägen för varandra, vilket kan vara både ytterst störigt och fantastiskt trevligt beroende på vilken sida man befinner sig på.
Den där ”rush”-grejen i titeln då? Jo, här kommer andra halvan av brygden:
Varje spelare har ett Tetris-liknande flöde av beställningskort i fyra nivåer framför sig. Varje egen tur avslutas med att samtliga kort kasar ett steg nedåt, vilket kaffegud förbjude, leder till att beställningar på den understa nivån ”trillar av” och därmed räknas som misslyckade. Addera sedan att chefen på ditt lilla café, förutom att anställa en bedrövlig springpojke, endast har köpt in 3 kaffekoppar att servera i så förstår du att det blir… körigt.
Givetvis är allt de andra spelarnas fel. Förutom att de har fräckheten att stå i vägen på resursbrädet så innebär avklarade beställningar i deras caféer att DU får nya överst i ditt flöde. Det här är en märklig tematisk krumbukt som jag ändå accepterar helhjärtat eftersom nöjdhet över egen prestation kombinerad med skadeglädje över att andra får det värre är svårslaget och vackert.
Det blir givetvis ett evigt prioriterande och eftersom det inte går att ta upp ingredienser som väl har lagts i en kopp utan att vaska dem helt och hållet så gäller det verkligen att tänka sig för. Men, oavsett hur duktig du är så kommer det förr eller senare ändå att bli galet övermäktigt att hinna med. Stressar detta mig? Faktiskt inte. Att hinna är ett relativt ord och istället för att stressas av beställningsflödet så prioriterar jag i lugn och ro. Visst kan frustration uppstå, men aldrig så att det blir obekvämt eller jobbigt.
Med ovan redovisat så förstår du att själva spelet ligger i att flytta sin springpojke så finurligt som möjligt, samtidigt som rätt prioriteringar görs i beställningsflödet. Och svårare än så behöver det faktiskt inte vara för att trivsel ska uppstå. Coffee Rush-kopparna har verkligen gått varma på uteplatsen i sommar och jag har spelat med kreti och pleti, i alla väder.
Behändig speltid, fantastiska komponenter och ett koncept som är så pass lättbegripligt att hela familjen kan samlas gör därför Coffee Rush till en vinnare här hemma. Min dotter, som är 10, har spelat flera gånger och jag behöver väl knappast nämna att det var komponenterna som fick henne intresserad från början? Hur mycket jag än gillar brädspelskub med doft av sauerkraut så är det därför bara att buga och tacka för bror Billy för kaffet. Den där presenten blev bra! Även om jag fick skriva ut de engelska reglerna själv…
