”Så många spel, så lite tid”
– Folkeserbe –
Nu är den här. Tiden då min sjukskrivningstid är slut, tiden då det är dags att göra allt man inte har behövt göra under vintern, sommartiden (vem kunde ana!) och tiden då skolavslutningen närmar sig och känslan är nostalgiskt gladledsam när man pratar med alla snart tidigare deltagare. En härlig tid!
Men också en tid när livet, inte bara mitt utan också mina spelvänners diton, består av alldeles för mycket arbetstid och vara vuxentid, och alldeles för lite fritid och då i synnerhet brädspelstid. Jag har alltså inte haft tid att sätta mig ner och spela spel i lugn och ro på snart fyra veckor. Det är alldeles för lång tid. I missbrukartermer skulle man kunna säga att jag har haft några vita veckor och att jag nu har tagit mitt första steg mot en livstid utan brädspel.
Så är naturligtvis ändå inte fallet. Jag har inga som helst planer på att den här brädspelstorra tiden ska bli särskilt mycket längre och min överlevnadsinstinkt börjar nu sakta men säkert tvinga mig till att kontemplera över drastiska åtgärder. Det är helt enkelt hög tid att bryta mig loss från bojorna, tiden för brädspel är inne och tiden för brädspelstorka har passerat! Under tiden som jag skrev föregående mening vaknade förresten framtiden, alltså min kära lilla Meeple, som trots sina 2 år fortfarande har alldeles för mycket gemensamt med Spädbarnet för att vara till spelmässig nytta. Därmed kan man väl säga att min privata bloggtid har gått, är över och har runnit ut och att jag nu får bida min tid tills ikväll.
Vad var det där för nonsens!? undrar ni. Försöker han härma den genialiskt underbara Claes Eriksson? Svaret är att nej, det försöker jag absolut inte att göra. Jag inspireras dock, mer eller mindre frivilligt, av honom i parti och minut och eftersom situationen som beskrivs ovan stämmer alldeles utmärkt med verkligheten ville det sig inte bättre än att jag knåpade lite när jag körde hem från jobbet häromdagen.
Eftersom Spelglädje är ett ställe där jag försöker sätta kvalitet i alla fall i något av de främsta rummen ska det här så klart också mynna ut i något konkret. För vad gör man när Herr Baguette lägger all sin tid på päreodling, Björnen ligger och flämtar under golvfläkten, Anders sitter och stirrar på Turning Torso från sin balkong och kvällarna då det är spelföreningstid istället behöver läggas på arbete? Jo, man börjar fundera på det där med solitärspelande igen.
Just det, igen. En gång var jag nämligen så sugen på Arkham Horror att jag lastade upp grundspelet och tre expansioner på bordet, genomförde den långa setupen, förlorade partiet på en dryg timme och lade sedan nästan lika lång tid på att packa ner hela rasket igen. Detta utan att yttra ett enda ord.
Sedan dess har jag mest ryckt på axlarna när jag har sett att spel kan spelas med bara 1 spelare. Var är liksom meningen med att spela sällskapsspel själv? Det hörs ju till och med på ordet hur korkad ens tanken är! Nu är det dock på så vis att jag aldrig har utgett mig för att vara särskilt smart och jag har därför kommit fram till att jag ska ge det här med solitärspelande en ny chans. För tänk om det egentligen är roligt och hela den där Arkham Horror-grejen var undantaget som bekräftade regeln?
Därför kan jag nu, med blandad stolthet eftersom en ensam brädspelare är en… ja, ensam sådan, tillkännage Spelglädjes nya artikelserie om solitärspelande. I den tänkte jag testa, fundera (och förmodligen raljera) över ensamspelandets nack- och kanske också fördelar. Det här kan faktiskt gå precis hur som helst. Spännande va?
