Först och främst: Jag brinner precis lika mycket som alla andra sällskapsspelare för att vinna. Att ha flest poäng, mest pengar; att utrota alla fiender, att vara siste man på plan – det är viktiga grejer. Och jag vet att segerns sötma är extra välsmakande om ens motspelare får tvinga i sig nederlagets bittra blask.
Jag älskar thrillers. Hög puls, desperata jakter, lister och överraskningar. Där har ni ett recept på underhållning som heter duga. Min thrillerkärlek är vad som gör att jag tycker så mycket om Fury of Dracula – ett jaktspel från Fantasy Flight Games, i samma ådra som det klassiska Scotland Yard. Det har allt suverän spänning ska ha…
Igår gav fyra sig fyra dumdristiga icke-arkitekter i kast med sällskapsspelet Bandu. Vad kan då vara mer passande än att jag redogör för spelandet i mitt första inlägg här på Spelglädje? Bandu är ett underbart sällskapspussel som med stor tydlighet illustrerar varför folk som jag gjorde rätt i att inte bli ingenjörer. Alla spelare får konstruera vars ett torn. Tornen i fråga pusslas ihop med bitar som designats just för att – det måste sägas – *inte* passa ihop. Målet är…