Spelartyp: Toffeln

Vinnarmentaliteten kring spelbordet är total. Alla ger sitt yttersta för att besegra sina motståndare och… men vänta nu! En av spelarna blandar geniala, motståndarförintande drag med besynnerliga och till synes otroligt korkade drag. Vad är det egentligen som händer?
Till slut får en deltagare nog och ställer frågan alla tänker på: ”Varför gjorde du sådär?” Svaret blir svävande och när frågeställaren fyller i med ”ditt förra drag till exempel; det gagnade ju inte ens dig själv. Det gagnade ju bara…”. Frågan hinner inte slutföras innan svaret på densamma står klart för alla: Personen som gagnas av det sista korkade draget, ja faktiskt alla korkade drag nu när man tänker efter, är sambo med den besynnerligt spelande deltagaren.

Skräckslagna miner zoomas in. Soundtracket från Hitchcocks Psycho hörs i ett ändlöst crescendo. Det sitter en Toffel vid bordet.

Toffeln är en kameleont. Hen är en spelartyp som inte bara spelar för sin egen vinning utan också för sin partner. Sanningen om vem som är och inte är Toffel kan länge vara dold och okänd, för att en vacker dag träda fram och slå dig i ansiktet med en medelstor rutten gös. Personen med den största vinnarskallen av alla kan från ett parti till ett annat ha förvandlats till den största skål mellanmjölk mellanmjölkslandet Sverige har skådat. Allt detta beroende på om en viss person deltar i spelet eller inte.

Toffelns motiv kan vara skiftande, men gemensamt för dem alla är att hen till varje pris vill hålla sin äkta hälft på gott humör. Den äkta hälften kanske är en enorm vinnarskalle som överför eventuella spelförluster på all övrig vardag? Eller så spelar hen inte så mycket spel och i glädjen över att hen äntligen är med försöker Toffeln skapa en så positiv spelupplevelse som möjligt? Faktum är att Toffelns beteende egentligen inte gagnar någon alls. Spelupplevelsen blir förstörd, inte bara för Toffeln och de övriga deltagarna utan också den särbehandlade partnern. Att toffla i sällskapsspel är inget annat än att underkänna sin partners mentala förmågor, vilket om denne inser det kan få minst lika allvarliga konsekvenser som en brädspelsförlust.

Nä, det där med toffleri är inget jag överhuvudtaget förstår meningen med. När Frugan är med och spelar spel är hon ofta en mycket farlig motståndare. Dessutom en motståndare som jag, vid en förlust, inte kan skicka hem. Istället måste jag dras med henne dag som natt och påminnas om den där försmädliga förlusten. När jag vaknar svettig efter en mardröm om brädspelsförlusten, vem tror ni då ligger på andra sidan sängen och flinar elakt? Frugor och andra partners borde alltså enligt min ringa mening krossas så fort den första tärningen är kastad; ett tankesätt som utan tvekan har lett till många minnesvärda spelsessioner i mitt sällskap.

Men. Om man nu tvunget måste ha, eller ofrivilligt råkat få, en Toffel med i sitt spelsällskap finns det som jag ser det bara en riktigt bra lösning för att påverkan av spelandet ska bli minimalt: Spela spel där flera spelare kan samarbeta. Lagspel leder till en omedelbar win-win-situation eftersom tofflandet där blir meningslöst (som om det inte vore det redan från början). Eftersom lagspel är bra att spela med Toffeln är svaret på vad man ska undvika att spela med denne ganska uppenbart; det gäller helt enkelt att undvika spel där ett lag på två spelare kan förstöra spelbalansen. Tänk er t.ex. ett parti RISK där två spelare undviker att attackera varandra, inte av strategiska skäl, utan för att den ene av dem är en Toffel och vill att den andre ska få vara med så länge som möjligt. Tofflande här framstår närmast som parodiskt; RISK är ju ett konfliktspel som enbart går ut på att förgöra varandra! Jag skulle kunna presentera många exempel till, men jag tror att min poäng har gått fram.

Men om man trots allt har hamnat i en spelsession där en Toffel sitter och gör sin grej, hur gör man då för att knäcka hen? Tja, det beror helt på hur djupt rotat tofflandet är. I vissa fall kan det ha gått så långt att beteendet har blivit omedvetet och då är det svårt att tvätta bort, men för att bryta ner den Toffel som är medveten om sitt handikapp (och så klart även vill dölja det) finns en fantastisk strategi:

Spela fram en situation där Toffeln måste göra ett tydligt ställningstagande mellan sin egen och sin partners välgång. Därefter är det bara att njuta av svettpärlorna som bildas i Toffelpannan och här kan man med framgång även kasta in några smädande ord i ekvationen för att göra situationen ännu mer obehaglig. Den Toffel som inte knäcks av detta är i det närmaste oknäckbar; har man en sådan i sin vänkrets får man helt enkelt tänka till nästa gång man bjuder in till brädspelskväll och bjuda in relaterat till det spel som ska spelas. Något bättre alternativ finns tyvärr inte.

Men varning! Som jag skrev tidigare är Toffeln en kameleont. Innan du vet ordet av sitter det kanske en ny Toffel vid ditt spelbord. Och Gud förbjude; det kan faktiskt vara du själv.